Läsarberättelse: Min bror ansågs vara en ouppfostrad skitunge
Idag hade min lillbror Simon fått en adhd-diagnos, men när vi var barn för 35 år sedan hade man inte fokus på att utreda barn. Den gången var Simon bara en busig, jobbig unge.
Även om jag bara var fem år då han föddes minns jag hur mina föräldrar kämpade med att få honom att sova. När han blev äldre for han omkring som en tätting och hängde i gardinerna. Han kom hem med sönderrivna kläder efter slagsmål, hade massor av temperament och det skulle inte mycket till för att få igång honom.
Jag minns hur jag skämdes när han kastade sig på golvet i affären och skrek och det i en ålder när andra barn hade lärt sig att uppföra sig. Jag rodnar fortfarande när jag tänker på en gammal dam som teaterviskade till sin väninna: –Den där pojke har inte fått någon uppfostran alls.
Fick problem i skolan
När Simon började skolan hade han svårt att sitta stilla. Jag kan fortfarande se mammas ledsna ansikte när skolan ännu en gång ringt eftersom Simon stört lektionen eller varit i slagsmål eller hittat på något annat hyss. Pappa skällde och mamma grät. Hemma skapade Simon kaos. Utflykter eller familjetillställningar gjorde honom oregerlig och blev en plåga för oss alla.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Pappa var konsekvent och när Simon blev äldre varnade han i förväg: om Simon inte uppförde sig körde vi hem omedelbart. Jag kan inte räkna alla gånger när en tur till biografen, ett födelsedagskalas eller bara en tur till affären blivit inställd eller avkortad för att Simon flippat ut. Sträng och bister tvingade pappa oss in i bilen igen och så körde vi hem i tryckande tystnad. Jag älskade min bror men hatade honom de där gångerna när han satte stopp för allt det roliga vi hade sett fram emot. I början blev jag ledsen men sedan lärde jag mig att hur dagen skulle bli berodde på Simons humör. Jag drog mig tillbaka till mitt rum med en bok när det var böljegång i lägenheten.
–Vilken tur att vi har dig, Sofie, sa mamma ofta.
Blev själv förbisedd
Jag var den snälla och normala, den som gamla damer log mot i mataffären. Men jag var också ett barn som blev förbisett, just för att Simon tog föräldrarnas alla krafter. Om jag bad om hjälp fick jag ofta till svar:
–Kan du inte försöka själv?
Jag slutade att fråga och om jag var ledsen visade jag det inte för jag ville inte ge mina föräldrar ännu mer bekymmer. Mamma och pappa visste inte hur de skulle tackla min bror. Han fick utskällningar, blev inskickad på sitt rum eller fick teve-förbud, men det hjälpte inte. Mamma jobbade i en järnaffär och pappa var bilmekaniker. Hur skulle de kunna veta hur man hanterar ett så krävande barn som Simon var?
Först när jag utbildat mig till pedagog gick det upp för mig att Simon inte bara var en busig, ouppfostrad unge. Även om han lugnade sig med åren är han fortfarande som 40-åring impulsstyrd och rastlös. Jag har kommit i kontakt med många barn som Simon. De har fått hjälp både i skolan och hemma eftersom man idag vet vad de kämpar med och hur man kan underlätta för dem. Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket lättare det varit både för Simon och mig om våra föräldrar och omgivningen hade förstått att Simon inte bara var en ouppfostrad skitunge.
/Sofie