Läsarberättelse: ”Min bror lurade mig på arvet”

En samling dyrbara smycken.
Jag hade alltid litat på min lillebror, men när mamma dog gjorde han något bakom min rygg.

För en tid sedan gick min mamma bort. När begravningen var över avtalade jag och min lillebror Peter att vi skulle träffas i mammas lägenhet för att gå igenom hennes saker.

Peter är tio år yngre än jag och vi har alltid varit mycket olika. Jag bildade familj tidigt, medan Peter levde ungkarlsliv tills han var 40. Då gifte han sig med Christina och de har en son tillsammans.

Även om vi var vuxna hade vi fortfarande samma roller som när vi var barn och unga. Jag har alltid beskyddat Peter och kommit med ursäkter för honom när han glömt mina barns födelsedagar eller sin egen bröllopsdag. Det var sådan relation vi hade, Peter och jag, och jag tänkte inte särskilt mycket på det.

Saknades prylar i lägenheten

När vi nu träffades i mammas lägenhet var det första jag lade märke till att flera av mammas tavlor saknades på väggarna. Det var tavlor av en lokal konstnär och hade inget större kommersiellt värde, men jag hade alltid älskat de där bilderna. Jag frågade Peter var de var.

– Mamma gav dem till mig, sa han snabbt utan att se mig i ögonen.

Det lät konstigt tyckte jag och när han sa samma sak om flera andra ting, om smycken och porslin, blev jag misstänksam. Min mamma var frisk in i det sista och även om hon alltid hade varit generös stämde det inte att hon skulle ha gett så mycket till Peter utan att fråga mig först.

Vi hade båda nycklar till lägenheten och jag tänkte att det var troligare att Peter varit här och hämtat grejorna innan jag kom. Det var ju ganska fult gjort, men jag sa ingenting.

Fanns på nätet

Min man frågade mig varför jag inte blev arg eller sur, men för mig var det enkelt. Jag var van vid att vara den stora och ansvarsfulla och jag visste att mamma hade blivit ledsen om arvet efter henne skulle skapa osämja mellan oss.

Peter och jag delade på resten av sakerna och jag beslöt mig för att gå vidare och inte bry mig om vad han gjort. Vi träffades då och då och det gick bra. Jag hade så gott som lagt det hela bakom mig när jag klickade mig runt på en andrahandsmarknad på nätet. Min dotter skulle fylla 30 år och jag ville gärna ge henne en vacker, antik ring.

Jag sökte i en radie på en mil från min bostad för att slippa köra alltför långt. Det var där jag såg den bland andra ringar: min mammas förlovningsring. Det var inget tvivel om att det var den, för jag kunde läsa graveringen. Min bror Peter sålde mammas smycken!

Jag ringde till honom direkt och frågade vad i all världen han höll på med. Först var han tyst, sedan fann han sig och sa att det ju var hans smycken nu så jag skulle inte lägga mig i vad han gjorde med dem.

Bröt kontakten

För första gången sedan vi var unga blev jag så arg att jag tryckte av samtalet. Jag var helt enkelt rasande och det gick upp för mig att jag inte längre ville vara den överseende och förlåtande storasystern.

Smyckena hade ett visst ekonomiskt värde, men mest av allt betydde de mycket känslomässigt för mig och det visste Peter. Om han hade haft rent mjöl i påsen och menade att han hade rätt att sälja dem så kunde han ju ha frågat mig först. Frågat om jag ville köpa dem av honom.

Några dager senare ringde han och under tiden hade jag själv fått tillfälle att tänka över mina egna behov.

– Jag orkar inte ha kontakt med dig just nu, sa jag och han svarade att då fick det ju bli så då.

Behövde sörja i fred

Det har gått två år sedan dess och vi pratar fortfarande inte med varandra. I början hade jag dåligt samvete för mammas skull, men jag var tvungen att ta en paus från min bror. Jag ville få sörja och minnas min mamma utan att förhålla mig till Peter och hans fula knep – och det har varit en stor lättnad.

Kanske kan vi lägga det bakom oss en dag. Jag vill gärna förlåta och glömma, men just nu är det alltför smärtsamt.

Annika

Foto: Shutterstock/TT