Läsarberättelse: ”Min bror stal vår dotters namn”

Spädbarn tittar på sin mamma
Vi miste vår Isabella innan hon var född. Sju år senare ville min bror döpa sin flicka till vår dotters namn.
Annons

Jag har alltid sagt att om jag får en dotter ska hon heta Isabella efter min bästa väninna. När jag för sju år sedan väntade mitt första barn visade ultraljudet att det var en flicka och jag tittade upp på min man Anders och sa:

Annons

– Där är Isabella.

Men vi fick inte behålla henne. I åttonde månaden kände jag inte längre några fosterrörelser och vi åkte till sjukhuset. Efter en grundlig undersökning gav oss läkaren det tuffa beskedet att vår dotter inte längre levde. Eftersom jag var så långt gången tvingades jag genomgå en smärtsam förlossning. När jag fick min lilla flicka i famnen kände jag precis samma kärlek som jag senare upplevde då jag fick mitt andra barn. Isabella blev tvättad och klädd och jag höll henne. Hon var så fin och jag kunde inte fatta att hennes hjärta inte längre slog.

Livet gick vidare

Efter begravningen var jag tom. Jag satt som förstenad i soffan. Jag var mammaledig men hade inget barn. Vi hade en barnkammare med vagga och skötbord, men inget barn. Till och med bokstäver på dörren hade jag satt upp. ”Isabella” stod det i glada färger. Samma namn som nu stod ristat i hennes gravsten.

Livet gick vidare och även om jag inte trodde att jag skulle våga bli gravid igen kom lille Emil till världen för fyra år sedan. Emil är en stark och glad liten kille med stor aptit på livet. Jag var glad över att vi fick en gosse, så slapp jag jämföra mitt andra barn med Isabella.

Men jag saknade att ha en liten flicka i mitt liv och blev glad när min lillebror Björn och hans Laura berättade att de väntade en flicka. Men en sak gjorde mig förtvivlad, något jag aldrig hade kunnat förutse.

Björn är sex år yngre än jag, en ganska ansvarslös lillebror som luffat runt i världen och liksom vägrat bli vuxen. Jag älskade honom högt. När vi förlorade Isabella var han ute och reste och tog aldrig del av min sorg. Han fattade aldrig hur ont det gjorde. Han skickade ett mejl som slutade med att ”vi ju fick försöka igen”. Den inställningen var det fler som hade och jag slutade att prata om vår förlust. Folk sa saker som att det varit värre om vi förlorat ”ett riktigt barn”. För oss var Isabella ett riktigt barn.

Fick en chock över namnbeskedet

Björn kom förbi för att hämta vårt skötbord och över kaffe och kaka släppte han bomben.

– Vi tänker döpa vår dotter till Isabella, sa han och hällde upp mer kaffe.

Jag kände hur magen snördes samman.

– Men det hette ju vår dotter, invände jag.

Björn nickade.

– Det vet jag, men Lauras spanska mormor hette också Isabella.

– Stod Laura henne nära?

– Hon minns henne inte så mycket men vill hedra sina spanska rötter.

– Och hon vet att vår dotter hette Isabella?

Björn nickade igen.

– Vi behöver väl inte göra så stor affär av det? Det är ju inte för att såra dig.

Jag suckade:

– Det är väl okej.

Kändes inte okej

Men det var det inte. Ju mer jag tänkte på det, desto mindre okej var det. Varför skulle de välja just det namnet som betydde så mycket för oss? Björn hade träffat Laura för två år sedan och jag kunde förstå att hon inte tänkte så långt, men att min egen bror var så obetänksam var svårt att smälta.

– Jag förstår dig, men försök att låta bli att blåsa upp det, sa min man. Det slutar bara med slitningar inom familjen.

– Anders, du om någon borde förstå.

Anders mumlade något om att vi inte kunde ta patent på ett namn och att det nu var så längesedan att vi inte kunde förvänta oss att folk fortfarande skulle ta hänsyn till vår förlust.

– Livet är trots allt för de levande, påpekade han.

Fick ingen förståelse

Men jag kunde inte släppa det. Jag pratade med min mamma. Men hon var så lycklig över att få ännu ett barnbarn och menade att jag fick vänja mig vid tanken.

– Du ska få se, när väl barnet är här glömmer du allt det där med namnet. Det är ju din brorsdotter.

Jag försökte prata med min bror igen.

– Det finns ju så många andra vackra spanska namn.

– Sluta nu! Du kommer inte kunna skygga för det namnet i resten av ditt liv. Kan du inte försöka se det som en hyllning till din dotter?

Ändrade mig när jag såg henne

Min brorsdotter kom till världen en kall och klar morgon i oktober. Björn var så stolt och jag rördes över hans glädje. När jag stod med den lilla i famnen, smälte jag. Hon var bedårande med sitt mörka hår och sina bruna ögon.

Min bror harklade sig och sa högtidligt:

– Laura och jag vill gärna fråga dig om något. Vill du vara gudmor?

Jag skyndade mig att mumla ja medan tårarna trillade. Min bror såg varmt på mig:

– Vi har bestämt oss för att kalla henne Sofia Isabella. Laura tycker att hon liknar mer en Sofia än en Isabella och vi vill inte såra dig och Anders.

Laura nickade.

– Tilltalsnamnet blir Sofia. Jag log. Sofia Isabella är riktigt vackra namn.

Nina

Foto: Shutterstock/TT

Läs också:

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

2 kommentarer till “Läsarberättelse: ”Min bror stal vår dotters namn””

  1. Stefanlekpappa.se skriver: 08 maj, 2019

    Jag är ganska kluven, för precis som du skriver så går det kanske inte att ta patent på ett namn, hur ont det än må göra för en annan. Samtidigt kan jag tycka att ens syskon borde vara tillräckligt förstående för att inte välja just det namn som både betyder mycket och är förknippat med en så stor sorg. Skönt att det blev en fin lösning, som kändes ok för er, på något som annars kunde ha blivit ett ganska stort problem inom familjen.


    1. Åsa Österling skriver: 09 maj, 2019

      Tack för din kommentar Stefan. Vi kan bara hålla med dig om att det var härligt att läsa att det i det här fallet slutade bra. Vänliga hälsningar Åsa Österling, webbredaktör


Annons

Laddar