Läsarberättelse: Min dotter stalkade en pojke på skolan

Ledsen tonåring sitter och håller händerna över panna.

Lena var chockad över sin dotter. Varför fortsatte flickan att söka kontakt, vecka efter vecka, trots att hon fått ett tydligt nej? Vad var det som fick hennes Katrin att förödmjuka sig så och plåga den stackars pojken?

Katrin gick i ettan på gymnasiet när hennes mamma Lena började ana att något var fel. Flickan hade alltid varit pigg och glad och umgåtts med sina många tjejkompisar eller hängt på idrottsföreningen där hon spelade handboll. Nu var hon tyst och sur och efter skolan stängde hon in sig på sitt rum och vägrade umgås med resten av familjen.

Vad gjorde hon där inne?

– När jag knackade på satt hon i sin säng med datorn i knäet eller mobilen i handen. Men det kanske var ett normalt tonårsbeteende att vara sur och stirra i en skärm, tänkte jag. Min man höll med mig när jag ventilerade det med honom. Katrin har alltid varit så lätt att ha att göra med, sa han. Kanske behöver hon vara lite tonårsupprorisk,

Ja, kanske hade han rätt, men jag oroade mig ändå. Jag försökte ta reda på vad som pågick, hur hon mådde. Jag tyckte att hon åt väldigt lite och hon träffade nästan aldrig sina kompisar. När jag frågade henne om hon inte ville vara med sina vänner längre fick jag ett undfallande svar. Hon skulle bara göra sina inlämningsuppgifter först, sa hon och fortsatte att kolla sin mobil.

Gjorde en chockerande upptäckt

Men det där med skolarbetet var inte sant. En eftermiddag var jag inne i hennes rum med rena kläder och såg en inlämningsuppgift i svenska som hon inte fått godkänd. Läraren hade kommenterat att det inte var likt henne att lämna in ett så undermåligt arbete. Hennes insatser hade varit alltför svaga den sista tiden, stod det också. Vad var detta? Svenska var ju hennes favoritämne.

Läsarberättelse: Jag blev stalkad av nätdejten

Vad gjorde du?

– När hon kom hem från skolan satte jag mig bredvid henne på sängen och frågade vad som var fel. Jag gav mig inte. Hon hade ju alltid skött sitt skolarbete och nu ville jag veta vad som var på gång. Först försökte hon slingra sig, men till slut bröt hon ihop och började gråta. Mamma jag är ledsen hela tiden! Mitt liv är ett helvete, hulkade hon.

Chockad satt jag med armarna runt henne och så berättade hon: Det hade börjat för ett par månader sedan. Hon och en kille i parallellklassen, Fredrik, hade flirtat med varandra, kramats och kyssts och hon hade börjat tro att de var ett par och ville kunna berätta det för andra. Men det ville inte Fredrik. Han hade sagt till henne att han inte var intresserad av henne på det sättet. Det var inte allvarligt från hans sida.

Men det kunde Katrin varken förstå eller acceptera och hon hade försökt gång på gång att övertala honom till att de skulle vara tillsammans igen. Hon trängde sig in på fester där han var, gick förbi hans klassrum varje dag och hon ringde honom gång på gång. Och hon skrev sms – många sms. Till sist hade Fredrik fått nog och visat några av hennes sms för sina vänner. Och nu vet de, mamma, grät min dotter. Jag är så utskämd.

Vad sa du?

Läsarberättelse: Min dotter gick miste om allt roligt

– Först satt jag bara och kramade henne och lät henne gråta färdigt. Jag var tvungen att samla tankarna. Fredrik hade jag aldrig hört talas om. Egentligen hade jag lust att ge honom för att han sårade min dotter på detta sätt även om han ju var i sin fulla rätt att avvisa henne. Men jag var uppriktigt chockad över Katrins beteende. Vem gör så? Varför utsätter man sig för den förödmjukelsen? Varför förföljer och tjatar man på en människa i veckovis, trots att man fått nej? Jag kunde inte fatta att min dotter gjorde så, men det var uppenbarligen mycket jag inte kände till om henne.

Hade förföljt killen

Sedan pratade vi länge om det. Hon ville helst inte att hennes pappa skulle få veta något och det gick jag med på. I gengäld fick hon lova att vara ärlig och berätta allt för mig. Hon visade mig några av de sms hon skickat till Fredrik och de talade sitt tydliga språk. Hans svar var få och korta, men hennes vara många, långa och tiggde honom om att ge deras förhållande en chans. Vissa kvällar hade hon skickat mellan tio och femton meddelanden efter varandra. Jag försökte föreställa mig hur Fredrik hade uppfattat det och hur han känt sig. Först hade han säkert blivit irriterad och sedan fått en kvävande känsla av att vara förföljd.

Katrin hade fullständigt förlorat kontrollen över sina känslor och löpt amok i sin förtvivlan. Ett kort ögonblick föreställde jag mig olika skräckscener där min dotter var psykiskt sjuk eller utstött. Var det jag som hade gjort fel som mamma, eftersom hon hade så låg självkänsla? Men det gjorde inte saken bättre att jag själv nästan drunknade i känslor av skam och chock. Det som hade hänt hade hänt och nu var det Katrin det handlade om. Hon skulle upp på benen igen och den stackars pojken skulle få vara ifred. Som tur var hade han ingenting sagt till sina föräldrar eller lärare. Och ryktet om Katrins besatthet hade inte spridit sig så långt på skolan.

Sociala medier blev ett beroende

Tiden som följde var jag mycket med Katrin och jag insåg att det var väldigt längesedan vi gjorde något tillsammans bara hon och jag. Jag hade varit mycket upptagen med mitt jobb och tänkt att min tonårsdotter säkert ville vara i fred. Långsamt öppnade sig Katrin. Hon behövde känna att jag stod på hennes sida och inte förmanade och grälade. Så jag lyssnade tålmodigt när hon förklarade varför Fredrik var så fantastisk och varför alla hennes drömmar skulle uppfyllas bara han ville bli tillsammans med henne igen.

Det var nödvändigt att prata om att hon var tvungen att acceptera hans avvisning och sluta upp med att stalka honom och dränka honom i meddelanden och uppringningar. Katrin försvarade sig med att hon faktiskt hade slutat söka upp honom på skolan för flera veckor sedan. Hon ringde inte heller längre, men det var för att hon inte kunde. Han hade blockerat hennes nummer. Nu bestod hennes fixering i att hon i timtal följde Fredriks på sociala medier. Deprimerande, tyckte jag. Tänk att plåga sig själv med att spionera på en kille man vet att man aldrig kan få.

Kunde hon inte släppa fixeringen?

– Det tog tid. Två månader, närmare bestämt. Vi hade fler samtal, givetvis, och ett som var avgörande handlade om att man inte kan tillåta sig själv att överskrida andras gränser på det sätt som hon hade gjort. Tänk om det hade varit hon som själv utsatts för förföljelse? Det fick henne att nicka tankfullt. Det hade varit ganska hemskt, mumlade hon och jag drog en lättnadens suck inombords. Hon klarade att se vikten av vad hon hade gjort.

Vi kom överens om att hon hädanefter skulle lägga ifrån sig sin mobil i vardagsrummet när hon gick och lade sig för att inte bli frestad att titta på Fredriks profil halva natten. Jag föreslog också att hon skulle börja med handbollen igen.

Läkeprocessen tog lång tid

Det tog lång tid innan Katrin blev sig själv igen. Länge gjorde hon framsteg och så plötsligt föll hon tillbaka. Det kunde gå dagar då hon höll sig sysselsatt och inte alls gick in på Fredriks facebooksida och lästa hans gamla sms, och så plötsligt föll hon igenom och satt och grät över honom igen.

Vi måste skydda andra barn från vår dotter

Jag tvingade henne att äta ordentligt, att gå promenader med mig och att göra sina hemuppgifter. Hon började också att träffa sina gamla väninnor och det gjorde henne gladare. Handbollen tog hon upp igen och kanske gav det henne en möjlighet att fokusera på annat och inte tänka så mycket. Det var jobbigt för henne att stöta ihop med Fredrik på skolan, men nu var det för att hon skämdes. En dag berättade hon att hon hade bett om ursäkt och det blev jag glad för. För det första var det på tiden och för det andra höll hon på att bli sig själv igen.

Idag är Katrin inte längre fixerad vid Fredrik och har slutat att spana efter honom och följa honom på nätet på nätterna. Hon har fått ordning på sitt skolarbete och har många fritidsintressen. Jag tror att hon lärt sig mycket av det här. Nu vet hon att intensiva känslor kan fara iväg med en om man inte sätter stopp för det i tid eller ser till att få hjälp med det. Hon vet också att det är viktigt att kunna be den man utsatt för obehag om ursäkt.

/Lena

Mer intressant innehåll hos allas.se: