Läsarberättelse: Min lillebror är inte som alla andra

Liten pojke sitter och leker med tågbana på ett golv

Under Johns två första levnadsår åkte han in och ut på sjukhus och ingen visste vad som var fel. Men till sist fick han en diagnos som förklarade allt.

Jag var sju år när min lillebror kom till världen. Jag hade väntat i månader och tränade på att klä mina dockor i babykläderna som mamma tvättat, strukit och lagt i byrån.

Jag längtade efter att bli storasyster, men när mamma kom hem från BB var det utan baby. Min lillebror hade lagts i kuvös, berättade hon med ledsen röst.

När han så äntligen kom hem så bara sov han. Det var inte alls som jag hade tänkt mig. På det hela taget kunde jag inte se några fördelar alls – vad skulle vi med den där ungen till, som bara spände hela kroppen i protest om man försökte ta upp honom.

När John var fyra månader började min mamma jobba, och eftersom pappa jobbade kvällar tog han hand om John när mamma var borta. När hon kom hem en eftermiddag berättade han att John sovit hela dagen, inte varit vaken en enda gång sedan hon gick. Mamma rusade in till vaggan och jag minns hennes panikslagna skrik. Min lillebror var blå i ansiktet, hon tog honom i famnen och rusade ut i bilen.

Fick en diagnos

De två följande åren åkte han ut och in på sjukhus, utan att läkarna kom fram till vad som var fel. Men så fick han en diagnos. Han hade kognitiva funktionshinder. Mamma förklarade att han behövde längre tid att utvecklas än andra barn. Min far förnekade diagnosen – det var inget fel på hans son!

När John fyllt två var det slut på det eviga sovandet. Försökte jag hålla honom i famnen gled han som en ål ur mitt grepp. Han trasslade sig ur selen som min mor satte på honom när han skulle sova i spjälsängen och en morgon när jag vaknade satt John på golvet och krossade vår finservis mot väggen. Pappa blev så arg. Jag hade aldrig sett honom så vansinnig. Jag tryckte mig mot väggen, men John skrattade.

Pappa lämnade familjen

När John var fyra år kunde han gå, men inte prata. Han försvann ofta när vi handlade och mamma och jag letade och hoppades att han inte skulle ha stött på några andra små barn. Han tyckte inte om dem och nöp dem om han kom åt.

Det gick inte att se att det var något galet med min bror, han var en söt gosse med stora blå ögon. I andras ögon var han ondskefull och borde ha ett kok stryk. Ibland bankade han huvudet i väggen och bet sig själv i händerna. Ändå menade min far att det inte var något fel på honom.

Så knäckte Johan koden och språket kom från i stort sett ena dagen till den andra och han pratade flytande.

En dag meddelade pappa och han inte kunde leva i detta dårhus och flyttade. Efter det satt John i fönstret och ropade på honom.

– Pappa, pappa, pappa, ropade han monotont, men ändå olyckligt.

Han höll på i timmar. Till slut sa mamma att pappa var död. Hon kunde inte förmå sig att säga att pappa inte ville träffa honom mer.

– Död? sa John och vände sig emot henne.

I samma ögonblick var det som om pappa var borta ur hans medvetande.

Mamma blev sjuk

Mamma gick med i en förening för föräldrar med handikappade barn. När John fyllt sju år fick han komma på weekendavlastning på en specialinstitution. Det var efterlängtat. Mamma och jag kunde slappa och mysa för oss själva. Jag glömmer aldrig när vi åkte själva till Teneriffa. Det var min bästa semester någonsin.

Vår vardag präglades av Johns absoluta krav på förutsägbarhet. Om minsta sak blev fel, då föll hans värld samman.

När han var nio år började han skolan. Efter 14 dagar kunde han läsa! Han var full av överraskningar. Han fick diagnosen ändrad till infantil autism.

Men den största överraskningen var att min far ville träffa John igen. Vi blev tvungna att berätta för John att pappa inte var död, trots allt. John rörde inte en min, utan frågade bara.

– Jaså. Har han blivit mycket gråhårig?

Han hade hela tiden vetat att pappa var i livet. När de träffades igen grät pappa, men John konstaterade bara att han gissat rätt:

– Jag ser att du har fått mycket grått hår.

Kort därefter blev min mor svårt sjuk och kunde inte ta hand om John. Hon beslutade att John skulle ha det bäst på en institution. Vi hittade ett mysigt hem, med vänlig och kompetent personal, men det skar i hjärtat. John var bara tio år och förstod inte varför han inte fick följa med oss hem. Men snart trivdes han jättebra.

Älskar honom

Mamma dog när jag var 18 år. När jag träffade min blivande man och vi åkte på semester följde John med i baksätet. När min äldste son föddes var jag orolig för vad John skulle tycka, men han tog det bra. Samma sak med min andre son, och de växte upp, vana vid att John var med på semestrar, fester och festivaler.

I dag är mina söner vuxna, medan John fortfarande inte är det. Visst har det varit jobbigt ibland, men jag har alltid älskat min bror och han mig. Jag skulle aldrig ha velat vara utan honom.

Emelie 

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad) 

Mer intressant innehåll hos allas.se: