Mikaela: Min man valde spriten framför vår nyfödda bebis
Redan från början av vårt förhållande la jag märke till att Peter drack mycket, men jag uppfattade det inte som ett problem. Först när jag blev gravid och själv alltid var spik nykter kunde jag se att han gärna tog till flaskan och sedan låg till sängs hela nästa dag.
– Dricker du kanske inte lite för mycket, sa jag, men han skrattade och slog bort det.
Jag tänkte att det går nog över när barnet väl är fött.
Men där tog jag fel, för det var just efter att vi fått vårt barn som det visade sig vilka stora problem Peter hade.
Fortsatte supa efter förlossningen
Peter var givetvis med på förlossningen när vi fick Andreas, men den kvällen gick han ut med sina vänner för att fira att han hade fått en son. Sedan gick han förstås hem och la sig i god tid för att sova för att vara i form nästa dag när han skulle hämta mig och Andreas, trodde jag.
Jag tänkte att han såklart skulle fira att han blivit pappa. Ärligt talat trivdes jag utmärkt med att ligga själv och kika på min lilla juvel.
Nästa morgon gladde jag mig åt att Peter skulle hämta oss. Nu skulle vi hem och vara en liten familj!
Peter kom inte. På avtalad tid satt jag klar med packad väska och lille Andreas i en lift och väntade. Jag försökte förstås att ringa, men ingen svarade.
När jag väntat i två timmar var jag både orolig och arg, men också besviken. Här satt jag, en nybliven mamma, och så kom ingen och hämtade mig.
Ställde inte upp för vårt nyfödda barn
Det slutade med att jag ringde min far som genast kom till sjukhuset. Meningen var att han och mamma skulle komma på besök hem till oss i lägenheten samma eftermiddag, men nu var det alltså under dessa omständigheter som pappa fick se sitt barnbarn för första gången.
Pappa körde oss hem och hjälpte mig upp i lägenheten. Så fort jag öppnade dörren visste jag vad som hade hänt, för hela lägenheten stank alkohol.
Jag gick in i sovrummet. Där låg Peter och sov med öppen mun och alla kläderna på. Det var tydligt att han festat hela natten, han var helt borta.
Jag tittade olycklig på min far som gav mig en förstående kram och sa att han skulle köra hem och komma tillbaka senare tillsammans med mamma.
När han hade gått fick jag liv i Peter som först inte förstod vad som hände runt honom.
Så småningom gick situationen upp för honom och han insåg sitt svek. Hur kunde han gå ut och dricka utan att tänka på att han skulle hämta Andreas och mig på BB nästa dag?
Peter bad om ursäkt och var förkrossad.
Jag stod där, nyförlöst och sårbar med ett nyfött barn på armen och jag förlät honom och hoppades att han skulle ta sig samman och sluta dricka så mycket.
Lovade att bättra sig
Så naiv jag var! Redan den dagen borde jag ha gått min väg, för Peter ändrade sig inte. Hans drickande tilltog snarare.
När Andreas för några månader sedan fyllde fem år, tog jag mig äntligen samman och lämnade Peter. Det var svårt för vi har känt varandra i tio år och och varit gifta i sju. När jag tänker tillbaka på vad jag kunde gjort, ångrar jag i synnerhet att jag fann mig i så mycket under dessa år. Men så är det nog för många som lever tillsamman med en alkoholist.
Skulle ha lämnat tidigare
Man biter ihop om kränkningarna och sveken och hoppas alltid att det ska bli bättre. Om jag hade litat lite mer på mig själv hade jag reagerat långt tidigare.
Att jag förlät honom det stora sveket när vi fått vårt barn, tycker jag själv är jättekonstigt idag. Men jag stannade kvar i äktenskapet – i fem år.
Hoppet är som bekant det sista som överger en, men till slut gick det inte längre. Givetvis borde jag ha lämnat honom långt tidigare.
Min tröst är att jag kan säga till Andreas när han blir äldre att jag i alla fall gav hans far en chans.