Läsarberättelse: Min syster förpestade mitt liv

Ledsen och sviken kvinna gråter med ansiktet i armarna
När Evas syster 
flyttade in började hon ställa frågor. Snart tvivlade Eva på både sig själv och på det som hon varit så säker på 
innan.

Jag var sex år när min lillasyster Karina föddes. Jag älskade henne och jag har alltid tagit ansvar för henne. Vår mamma var ensam med oss, missbrukade alkohol och hade svårt att orka med sina barn, så jag har alltid varit mer reservmamma än storasyster.

När Karina var liten var hon glad och kärleksfull, men som tonåring gjorde hon uppror. Till skillnad från mig ville hon inte utbilda sig, inte bli ”löneslav”.

Karina ville leva fritt och kallade sig konstnär, smyckedesigner och healer. Under en period försörjde hon sig som sibylla.

Annons

Såg sig som offer

Men försörja sig var precis det hon inte klarade av. Vid 40 års ålder hade hennes ekonomi havererat och hon hade skulder upp över öronen. Hon hade bott på massor av ställen eftersom hon antingen blev utkastad av hyresvärden eller av den kille hon flyttat in hos.

Lika heta som hennes kärleksförhållanden var i början, lika dramatiskt slutade de. Hon behöll inga vänner. Varje gång något gick henne emot var det alltid någon annans fel.

Den enda som stod vid hennes sida var jag. Jag hjälpte henne ekonomiskt och försökte resonera med henne.

Karina ansåg att hon var ett offer för andra. Ibland hade hon behov av mig, men plötsligt var jag inte vatten värd och jag anade aldrig vad jag hade gjort. Det var sårande men också förvirrande.

Annons

Till slut försökte jag fokusera på mitt eget liv, min man, våra barn och våra vänner. Karina fortsatte att byta ut sina relationer en gång i halvåret.

Hittade på fula lögner

En dag knackade hon på min dörr. Nu var ytterligare ett förhållande slut. Hon hade ingenstans att bo och saknade pengar. Hon grät och självklart släppte jag in henne. Jag erbjöd henne att mellanlanda hos oss.

De första veckorna kom vi ganska nära och när jag kom hem från jobbet hade Karina städat och vi satte oss och pratade om vad hon ville göra med sitt liv. Jag anförtrodde henne att mitt äktenskap inte alltid var en dans på rosor, men att jag älskade min man.

En helg hade vi bjudet hem vänner. Vi skulle laga mat tillsammans och Karina var förstås välkommen. Det var en trevlig kväll, men när alla hade gått var det något Karina ville berätta för mig. Hon sa att hon hört hur två av mina väninnor talade illa om mig.

– Jag mådde dåligt å dina vägnar, sa hon.

Annons

Jag ringde upp mina vänner. Det jag frågade om kom som en chock för dem. De hade skrattat tillsammans och pratat om mig, men absolut inte på ett ovänligt sätt. Jag avfärdade jag det som ett missförstånd, men förstod att min syster hade ljugit för mig.

Anklagade min make

Karina bekymrade sig också för mitt äktenskap. Varför var det jag som gjorde allt det praktiska arbetet? Varför var min man inte uppmärksam på mina behov? Pratade vi om sådant som var viktigt?

Lite av det hon tog upp hade jag retat mig på. Å andra sidan hade jag aldrig tillmätt det så stor betydelse. Min syster menade att jag måste fundera över om jag verkligen var lycklig med min man, eller bara accepterade allting för att jag inte tyckte att jag var värd bättre.

Snart hade jag en obehaglig känsla av att den enda som brydde sig om mig var min syster och jag blev mer och mer avvisande gentemot min man.

Kort därefter påstod min syster att min man gjort närmanden, att han tagit sig in i badrummet när hon duschade.

Fick inte förgifta mer

Jag konfronterade min man. Självklart var det inte sant. Han mindes en gång när Karina glömt att låsa badrumsdörren och stod i duschen. Han visste inte att hon var där och öppnade för att gå på toaletten, men stängde genast igen.

Karina hade sått tvivel om mitt liv och mina närmaste. Var hon svartsjuk, eller avundsjuk? Ville hon förstöra för mig?

En sak var dock säker: hon kunde inte längre bo kvar och förgifta mitt liv. Men Karina gjorde det lätt för mig, för innan jag hunnit säga något hade hon packat sina väskor och var redan på väg bort.

Varför Karina är som hon är, vet jag inte. Hon behöver professionell hjälp för att bygga sunda och varaktiga relationer till andra människor. Men i hennes värld är det fortfarande alla andra som har problem – inte hon.

/ Eva

Foto: Shutterstock/TT (bilden är arrangerad)

Mer inspirerande innehåll från allas.se: