Trending: RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Läsarberättelse: Min rädsla smittade av sig på barnen

16 sep, 2019 
Redaktionen
Ledsen pojke i mammas famn
Annelies mamma var svårt sjuk när hon var barn. Det skapade en otrygghet i henne som hon kom att föra vidare och det dröjde innan hon förstod hur illa det hade blivit.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Mamma var lungsjuk. Det var så hon brukade kalla det. Hon hade problem med lungorna under stora delar av min uppväxt. Man opererade bort cystor, hon hade andningsproblem, väldig trötthet och fick senare sova med syrgasmask.

Det här fick min barndom att präglas av rädsla. Jag kommer fortfarande ihåg den gången jag hörde några släktingar prata om mammas problem och att det ”bara kunde sluta illa”. Som jag ältade det där.

Få nyhetsbrev från Allas – helt gratis!

Få nyhetsbrev med massor av tips på rolig läsning, spännande nyheter inom hälsa och relationer, goda recept och mycket mer till din e-post varje vecka. Nyhetsbrevet är helt gratis!

Och rädslan blev allt större. Att förlora sin mamma är ju bland det värsta som kan hända ett barn, och rädslan för att mamma skulle dö följde mig in i sömnen och gav mig mardrömmar. Jag vet inte hur många nätter jag vaknade med ett ryck, kallsvettig och livrädd, och smög till mina föräldrars sovrum för att kontrollera att mamma levde.

Situationen var givetvis väldigt påfrestande för pappa också och han reagerade med att jobba så mycket han kunde. Han tog till och med ett extra nattjobb så att vi flera dagar i veckan knappt såg till honom. Det där förstärkte såklart min otrygghet. Det var svårt att känna någon tillit till vuxenvärlden.

Annons

Vilse som vuxen

På ett sätt var det en lättnad att växa upp och lämna barndomen bakom sig. Nu var jag inte längre lika sårbar och kunde ta hand om mig själv. Samtidigt kände jag ibland en överväldigande passivitet.

Jag var väldigt vilsen i rollen och satt fast i ett beroende till mamma. Jag kände ett tvingande ansvar för att hjälpa och tog ingen hänsyn till mina egna behov, utan utgick ifrån att det som var bäst för henne även var bäst för mig. Jag var som ett barn som aldrig fått lära sig att separera från sina föräldrar och det är väldigt jobbigt att behöva hantera det i vuxen ålder.

Det här ledde också till problem i mina relationer. Jag hade svårt att prioritera mitt eget liv och att hysa känslor för någon på ett balanserat sätt.

Klängig och behövande

När jag knöt an till någon annan tappade jag bort mig själv. Jag blev osäker, klängig och behövande. Det hade blivit min roll sedan barndomen och den upprepade jag i vuxenlivet utan att förstå vare sig hur det hängde ihop eller hur jag kunde få det att upphöra.

Annons

Allt jag ville var ju egentligen att få leva ett friskt och balanserat liv, men jag var så förvirrad att jag inte kunde se klart.

När jag träffade Patrik blev vi blixtförälskade. Det fungerade bättre med honom, av någon anledning kände jag mig lite tryggare nu, men jag tror samtidigt att vår nyförälskelse dolde mycket av problemet.

Vi gifte oss och hade det hur som helst väldigt bra tillsammans. Kort efter bröllopet blev jag gravid och så kom Ingrid till världen. Knappt två år senare blev hon storasyster till Emil.

Blev hönsmamma

Allt var väl. Eller det var i alla fall vad jag ville tro. Att Patrik ibland gav mig undrande blickar slog jag ifrån mig och inte heller ville jag se hur beroende jag var av barnen, framför allt av Ingrid.

Jag upprepade samma beroendesituation som funnits i mitt eget hem och man kan väl säga att jag blev något av en extrem hönsmamma. Jag blev så överbeskyddande att jag hade reagerat om det gällt någon annan, men jag var blind för mitt eget beteende. Det handlade ju om mina barn, så självklart kunde jag inte vara beskyddande nog! Så såg jag det.

Annons

Jag hindrade barnen

Men mina omsorger blev hämmande. Omedvetet hindrade jag barnen från att utvecklas självständigt. Jag var inte bara beroende av dem, utan också av att de var beroende av mig. Efteråt mådde jag så otroligt dåligt över att jag utsatt dem för detta. Att jag med ett beteende som jag velat se som omtänksamt hade kantstött deras tro på sig själva.

Början till insikt kom när det blev dags för Ingrid att flytta hemifrån. Hon var 19 och hade tagit studenten samma år. Nu skulle hon vidare ut i världen och hade sökt in till olika universitet inför hösten. Men det blev inget av med de planerna.

Hon drog på det, kunde inte fatta några beslut, ordnade inte med boende – och till slut sa hon att hon ville stanna hemma ett år till i stället.

Just då kände jag lättnad. Som om hennes osäkerhet varit något positivt. Jag tänkte att det var tryggare för henne hemma hos oss och att detta nog var ett klokt beslut i det stora hela.

Annons

Skällde ut mig

Men Patrik hade fått nog nu. Han hade försökt styra mig i annan riktning många gånger genom åren, men han hade inte förstått sig på mitt beteende och inte heller vetat hur han skulle hantera det.

Han hade hoppats att det inte gjorde någon skada, men detta tyckte han var bevis för motsatsen. När barnen inte var hemma tog han upp det här och det slutade med att han skällde ut mig.

Min första reaktion var chock – och att han var otroligt orättvis. Sedan började små obehagliga tankar leta sig in som jag inte kunde värja mig emot. Glimtar från min relation med mamma blandades med glimtar från min relation med barnen. Tänk om det låg något i det Patrik sa?

Han föreslog att vi skulle låta Ingrid prata med någon, och efter några månaders diskussioner fram och tillbaka blev det så.

Ingrid var först väldigt motsträvig, men efter några sessioner hos terapeuten såg vi en förändring hos henne. Hon verkade lättad, som om hon fått en förklaring till något hon tidigare inte förstått sig på.

Annons

Resa mot frigörelse

Terapin kom att blanda in hela familjen och vi fick klart för oss att Ingrid hade problem med separationsångest – och att det var något som jag hade fört vidare till henne. Jag kom att se hur mamma skapat en beroendesituation mellan henne och mig när jag var barn, och att det varit ett mönster jag aldrig kunnat bryta mig fri ifrån.

Mamma var för gammal och sjuklig för att blandas in i detta, men för mig blev det en smärtsam resa mot frigörelse. Att förstå hur mycket detta kostat mig och familjen genom åren gjorde det svårt att hålla bitterheten på avstånd, men när jag läkt tillräckligt kunde jag ändå förmå mig att förlåta. Mamma hade inte förstått bättre – precis som jag själv när jag upprepat hennes misstag.

Barnen blomstrar

I dag är vi en så mycket friskare familj. Ingrid har läst ett år vid universitet, och Emil har flyttat till en annan stad och börjat göra detsamma. Barnen blomstrar, och tack vare hjälpen vi fick kan jag glädja mig åt deras nya liv i stället för att brottas med den separationsångest som jag annars säkert hade haft stora problem med.

Sist men inte minst har detta även varit utvecklande för vårt äktenskap. Jag har aldrig känt mig tryggare i mig själv, och därmed också tillsammans med Patrik, än jag gör i dag.

/Annelie

Foto:Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad) 

Annons