Läsarberättelse: Mina grannar utnyttjade mig
Huset bredvid mitt hade stått tomt länge och jag blev glad när en familj flyttade in sommaren 2017.
Jag är 61 år och lever ensam och eftersom huset på andra sidan om mig var ett sommarhus var det mörkt och nersläckt runt mig när jag kom hem på vinterkvällarna. Jag har tre kvarts bilkörning till jobbet och det hade varit så skönt med lite ljus hos grannen när jag kommer hem vid sextiden på vardagskvällarna.
Se mer: Funktionsnedsatta Emma fick revansch på catwalken i New York
Mina nya grannar hette Christina och Mikael och jag hälsade på dem samma dag de flyttade in. De knackade nämligen på hos mig och bad om att få låna lite kaffe och en stjärnskruvmejsel.
Fick ett gott intryck av nya grannarna
De berättade att de hade ett gemensamt barn på sju år och att Christina dessutom hade en son på nio som bodde hos dem varannan vecka. Mikael var pappa till två tonåringar som bodde hos sin mamma. Jag fick genast ett gott intryck av dem och tänkte att deras familjesituation liknade mina två vuxna barns.
När Christina och Mikael hade bott i huset i en månad började jag bli lite trött på dem för det gick inte en dag utan att de knackade på för att låna grejer. Det kunde vara gräsklipparen, häcksaxen, ett ogräsjärn eller något annat.
Jag sa aldrig nej, men började att bli irriterad. Titt som tätt stod mina grejer inne hos dem när jag skulle använda dem. De lånade också grillkol och själva grillen, mitt släp och vid två tillfällen min bil. Den ville jag helst inte låna ut för jag är mycket beroende av den, men Christina berättade att de satt i en knipa eftersom de var tvungna att skjutsa barnen och deras egen bil var sönder. Jag kunde inte neka dem.
En annan gång frågade Christina om hon kunde få låna en av mina klänningar som hon hade sett på strecket.
– Säg bara till om du vill låna något av oss, sa hon ofta till mig.
Jag log och nickade men mitt leende blev allt mer ansträngt. Jag har själv aldrig brukat låna grejer av andra och jag var trött på att bli så utnyttjad.
Ville ta mitt släp
En vinterdag 2018 var jag på väg till arbetet när Christina ringde från sin mobil och frågade om de kunde låna mitt släp för att köra lite grejer till återvinningen. Jag svarade att det inte var en särskilt bra idé eftersom släpet stod i garaget fullpackat med saker som jag skulle köra till en loppmarknad.
– Ja men vi kan tömma det, föreslog Christina. Vi är jätteförsiktiga och sedan sätter vi tillbaka alltihop igen.
Jag klarade inte av att säga nej men efteråt var jag arg. Deras uppförande gick över gränsen, ansåg jag. Nu fick det vara nog och nu skulle jag sätta ner foten.
Bröt foten
Men jag hann aldrig, för samma dag halkade jag på en isfläck på gatan och trillade så olyckligt att jag bröt foten. Det gjorde inte bara fruktansvärt ont utan jag blev också begränsad under en ganska lång tid.
Jag var riktigt deppad när jag kördes hem från sjukhuset och visste inte hur jag skulle kunna klara mig den närmaste tiden. Bägge mina barn bor långt borta med sina familjer och jag hade inga nära vänner i närheten.
Men jag hade Christina och Mikael! När de förstod vad som hade hänt tog de över som den naturligaste sak i världen.
Tjänster och gentjänster
Varje kväll kom de med varm middag till mig och Christina dammsög mitt hus på eget initiativ. Mikael handlade mat till mig och la in alltsammans i kylskåpet.
De var också privatchaufförer för mig och såg till att jag inte kände mig ensam. Kort sagt var de enastående!
När jag tackade dem sa de bara:
– Den ena tjänsten är den andra värd!
Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan dem och därför är det idag helt okej att mina grejer ofta befinner sig på granntomten.
Jag vet ju var sakerna är och jag vet också att jag kan få hjälp om jag behöver det.
Omsorgen från mina grannars sida gör att jag känner lugn och trygg.
Jag kan alltid räkna med dem och det är ovärderligt för mig.
/ Barbro
Foto: TT/Shutterstock. (Obs! Bilden är arrangerad)