Vi blev osams med grannarna

Våra nya grannar avskydde oss
Jag och Niklas var så glada när vi hade köpt vårt hus och till en början blev villalivet allt vi hade hoppats och trott. Men så flyttade Rolf och Inger in vid sidan om och allt förändrades ...

Niklas och jag var nygifta när vi flyttade in i vår mysiga villa i en av stadens närförorter. Vi hade betalat en bra slant för huset, men tyckte det var värt det eftersom läget var så bra och omgivningarna så hemtrevliga. Dessutom visste vi redan på förhand att grannsämjan var god, för ett par av våra närmaste vänner bodde på samma gata, i huset bredvid.

Vi hade känt Anette och Martin i flera år, och vi hade ofta umgåtts parvis. Det var faktiskt de som tipsade om oss att ett av husen på deras gata var till salu, och vi blev stormförtjusta från början.

Till en början blev villalivet allt det vi hoppats och trott. Vi flyttade in i början av hösten och varje veckade ordnade vi mysiga parmiddagar med Anette och Martin. När julen kom hade vi julfest tillsammans, och när våren sedan kom blev det vårstädning och gemensam grillning. Men efter ett år flyttade Anette och Martin och det förändrade allt.

Första gången vi träffade Rolf och Inger tyckte vi att de verkade riktigt trevliga. Lite reserverade kanske, men absolut inte otrevliga. De verkade dock inte så sociala som de andra paren och familjerna på gatan, och deltog inte i de gemensamma aktiviteterna. Men det gjorde ingenting, folk får ju vara som de är.

Blev arg

Så vi levde i lugn och ro, som goda grannar, genom höst och vinter och vår och om någon hade sagt till mig vad som skulle hända när sommaren kom hade jag förmodligen inte ens trott på det. Men när sommaren stod i sin fägring förändrades allt, och av en orsak jag aldrig hade kunnat föreställa mig – något så trivialt som en vinbärsbuske.

Busken växte på Rolfs och Ingers tomt, det som tidigare varit Anettes och Martins. Men en stor del av den hängde över staketet in på vår tomt. På samma sätt hade vi en krusbärsbuske på vår tomt, som hängde in över deras.

Anette och jag hade delat på bären. Jag hade plockat av de delar av buskarna som hängde in på vår tomt, och vice versa. Det var ett perfekt sätt att få mer bär, och buskarna bar så mycket frukt att det räckte och blev över åt oss båda. Så när bären blommade gjorde jag som jag brukade. Jag hade inte en tanke på att Rolf och Inger skulle ha en annan åsikt än våra tidigare grannar. Men döm om min förvåning när Inger blev ursinnig! Hur hade jag mage att plocka hennes vinbär, sa hon, hade jag ingen respekt alls för tomtgränsen?

Jag kände hur jag blev röd i ansiktet. Stammande försökte jag förklara hur vi gjort tidigare, och att hon och hennes man mer än gärna fick plocka av vår men hon lyssnade inte på mig. Senare ringde Rolf och var minst lika upprörd. Ingen av dem lyssnade på mig när jag sa att jag mer än gärna delade med mig av vår krusbärsbuske – det enda de tänkte på var att jag inte hade respekterat tomtgränsen, och det räckte för att de skulle se mig och Niklas som skurkaktiga. Vi hade ”stulit” deras bär, och det tänkte de inte förlåta.

Ville gottgöra

Jag tänkte först att jag skulle försöka gottgöra Rolf och Inger för bären, så dagen efter vårt bråk bakade jag en mjuk kaka, som jag gick över med. Jag kunde se genom fönstret att Inger var hemma, men hon öppnade inte, så jag ställde kakformen på hennes förstutrapp. En stund senare såg jag henne gå ut, ta upp kakformen och kasta alltsammans i sin soptunna.

Jag blev både ledsen och besviken på henne men framför allt blev jag faktiskt arg, hur långsint kan en människa bli? Över ett par liter bär, dessutom?

Det visade sig att de var väldigt långsinta. De slutade hälsa på oss när vi möttes på gatan, eller såg varandra över trädgårdsstaketet, och stämningen blev alltmer olustig. Ännu värre blev det när några andra grannar också började ge oss frostiga blickar. Vi förstod att Rolf och Inger pratat illa om oss, och att det hade spritt sig bland andra på gatan att vi stulit bär på grannens tomt.

Mådde allt sämre

Lika mysigt som det är att bo i ett välskött villaområde när grannsämjan fungerar, lika hemskt är det att göra det när det råder osämja. Både Niklas och jag mådde allt sämre, men vi hoppades på att det hela snart skulle lägga sig. Det var en fåfäng förhoppning, insåg vi några veckor senare.

början på hösten reste Niklas och jag iväg på en liten minisemester till Paris över ett veckoslut. Vi tillbringade en underbar helg i kärlekens stad, och allt var precis så ljuvligt romantiskt som jag hade hoppats på. När vi kom hem var jag fortfarande smått euforisk över allt vi upplevt tillsammans, men den känslan försvann abrupt när vi öppnade grinden och klev in i vår trädgård. Vår vackra trädgård var i stort sett ödelagd. Det stora, fina päronträdet, som skuggat verandan så skönt på sommaren och som just hade fått frukt, var nedsågat och alla päron borta. Bärbuskarna var uppdragna med rötterna, och blomrabatterna hade någon trampat till lervälling.

Jag blev helt förtvivlad över det som hänt, men jag visste ju vem som förstört för oss. Jag stormade över till Rolf och Inger, men ingen av dem öppnade trots att jag kunde höra dem prata därinne.

Niklas gjorde sitt bästa för att försöka lugna mig men dagen därpå anmälde vi skadegörelsen till polisen. De la ner ärendet nästan direkt, eftersom Rolf och Inger nekade och eftersom jag inte hade några bevis för att det verkligen var de som var skyldiga. Det fick mig att tveka lite; hade jag dragit förhastade slutsatser?

Men bara någon vecka efter att ärendet lagts ner kom nästa chock, när Niklas och jag vaknade en morgon och såg att vårt staket var förstört på flera ställen. Både Niklas och jag tyckte att det såg ut som om någon kört på staketet med en bil och än en gång gjorde vi en polisanmälan. Jag hade trott att polisen åtminstone skulle undersöka Rolfs och Ingers bil, men ingenting hände och ärendet lades ner igen.

Därefter hände det otrevliga saker flera gånger i veckan. Våra soptunnor kunde vara välta när vi kom ut på morgonen, någon repade vår bil, och vid ett annat tillfälle hade någon hällt såpa på förstutrappen så att Niklas halkade och ramlade när han skulle iväg till jobbet. Han klarade sig utan något värre än en stukad handled, men det var illa nog.

Jag gjorde ytterligare en polisanmälan om skadegörelse, men ingenting hände så jag gav upp. Niklas och jag började tala om att sälja huset och flytta men det var vårt drömhus, och varför skulle vi tvingas flytta på grund av grannarna?

Till sist var jag så desperat att jag grep efter det sista halmstrået. Jag började knacka dörr hos grannarna. Jag började med att fråga om någon sett eller hört något, och sedan fortsatte jag med att berätta vilka jag misstänkte och varför. De flesta svarade ingenting alls, och jag förstod att de valt sida för länge sen. Men ett yngre par en bit bort verkade ta allvarligt på det jag hade att berätta och de bjöd in mig. Av dem fick jag veta att Rolf och Inger hade sagt att jag hade plockat bär på hennes tomt utan lov, och att jag varit oförskämd när hon påpekade det.

När jag förklarade hur det verkligen låg till skämdes de båda två och erkände att de hade trott på Rolf och Inger. De sa också att de en natt, när de varit uppe sent, sett Rolf köra på vårt staket, men att de trott att han gjort det av misstag och därför inte ville säga något.

Ett sista försök

Det var inte mycket till bevis, men jag bestämde mig ändå för att göra ett sista försök att få mina grannar att sluta bråka med oss. Jag gick till Rolf och Inger och ringde på dörren så hårt och så länge att de till slut fann det för gott att öppna. Då ljög jag och sa att jag hade hittat vittnen som var beredda att berätta för polisen vad de sett, och att de fick en enda chans att sluta.

Jag väntade aldrig på svar. Istället väntade jag på nästa skadegörelse. Men veckorna gick och ingenting hände. Efter ännu några veckor såg jag plötsligt att Rolf och Inger satt upp en ”till salu”-skylt på sin tomt. Niklas och jag blev så glada att vi nästan hoppade högt. Våra grannar skulle flytta! Vi skulle alltså kunna bo kvar!

Nu har det gått några år sedan våra mardrömsgrannar lämnade kvarteret och grannsämjan är åter god. De andra grannarna har erkänt att de betedde sig illa som trodde på Rolf och Inger utan att ens fråga oss, och det räcker för oss – det är inte alltid så lätt att veta vad som är sant. Huvudsaken är att vi åter känner oss trygga och lyckliga i vårt hem och vår trädgård!

/ Erica

Läs också:

Mina föräldrar trakasserades av sina grannar

Från ödetomt till grönsaksodling

Renoveringshetsen förstörde vår vänskap