Läsarberättelse: Mina kollegor undvek mig – på grund av min vikt

Kurvig kvinna sitter vid ett bord och tittar ut genom ett fönster.
Saras vikt har aldrig varit ett problem för henne. Inte förrän hon började på en ny arbetsplats.

Jag hade verkligen sett fram emot att börja på mitt nya jobb som medicinsk sekreterare på en liten privatklinik. Mina nya kollegor var rara och trevliga, men ändå märkte jag rätt snabbt att jag trots allt var utanför. På luncherna pratade de mest om recept på sallader och jämförde sina hälsosamma matlådor, medan jag satt med min sandwich och inte hade så mycket att tillägga. Jag är inte särskilt intresserad av att räkna kalorier.

Mina kollegor var mer hälsomedvetna, och jag märkte att de var mer intresserade av vikt och kläder än jag. Av en slump fick jag höra att kollegorna ganska ofta gjorde saker på fritiden tillsammans, gick ut en sväng på stan eller åkte iväg på spa över helgen.

Ledsen över att inte bli tillfrågad

Jag blev lite ledsen över att inte ha blivit tillfrågad och funderade mycket på vad det kunde bero på. Det kunde inte ha med min ålder att göra, jag var 34 och de flesta var något eller några år äldre än jag. Jag började misstänka att det kanske hade med mitt utseende att göra, det vill säga min vikt. Badrumsvågen visade numera på runt 100 kilo men när jag såg mig i spegeln kände jag mig ändå nöjd, och John försäkrade mig alltid om att jag var fin.

Marias val upprör många: Jag har slutat med män

Men att jag inte blev medbjuden i sociala sammanhang gjorde mig faktiskt lite sur. Efter några veckor tog jag mod till mig en dag då jag satt i fikarummet och drack kaffe med kollegan Rebecka. Jag berättade lugnt att jag hade lagt märke till att jag inte blev medbjuden när de andra gjorde någonting roligt och att jag undrade varför, för det gjorde mig lite ledsen.

Rebecka stelnade till, men fick till slut fram:

– Vi trodde nog bara att du inte hade lust att vara med på sådana saker, Sara...

Jag tvingade mig själv att hålla fast hennes blick och fråga:

– Får att jag inte vill visa mig i baddräkt, kanske? Rebecka blev röd om kinderna och mumlade fram ursäkter, men vi hade ändå ett bra samtal.

Är nu en i gänget

Jag fick sagt att jag gärna ville hänga med på saker om jag fick, och Rebecka försäkrade mig om att hon skulle berätta det för de andra – och att de inte hade hållit mig utanför på grund av illvilja.

Läsarberättelse: Min dotter gick miste om allt roligt

Några dagar senare kom Hanna, en av de lite äldre sekreterarna, och frågade om jag ville följa med och fika efter jobbet. Jag log glatt och tackade snabbt ja. Från och med då kände jag att jag blev en del av gänget på riktigt. Nu trivs jag väldigt bra på min arbetsplats och jag känner mig också stolt över att jag konfronterade mina kollegor och deras fördomar.

Om jag någon gång ska förändra mig så ska det vara för att jag själv vill det och inte på grund av andra.

/Sara

Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)

Mer inspirerande innehåll från allas.se: