Läsarberättelse: Jag har slutat med män

Medelålders glad kvinna ler
Maria lever ett lyckligt singelliv och önskar sig inget annat.
Maria anser inte att man måste vara två för att bli lycklig. Hon lever ensam och vill inte ha det på annat sätt.

Maria har en lång rad dåliga erfarenheter av män. Till slut fick det vara nog.

Hon är idag helt tillfreds med att leva som singel. Det är snarare hennes omgivning som är bekymrad för henne och som inte kan acceptera att man inte behöver en man i sitt liv.

Du har dåliga erfarenheter redan från början?

– Nja, min första späda förälskelse var ju ganska oskyldig. Jag var 14 år och trodde att vi skulle vara tillsammans för evigt, precis som i de romantiska filmer jag den gången var så besatt av. Men så blev det förstås inte.

Efter ett par år gled vi stilla och lugnt ifrån varandra.

Från att ha dejtat en snäll kille från landet träffade jag direkt en bad boy i min egen stad som jag ganska så snart flyttade samman med.

Du måste ha varit väldigt ung?

– Jag flyttade hemifrån när jag var 17 för min mamma var alkoholiserad och jag kunde inte bo med henne. Men jag var 19 när jag träffade den här killen.

Tvingades fly tomhänt

Förhållandet var kaotiskt och våldsamt och ibland var jag rädd att han skulle slå ihjäl mig. Han hotade nämligen med det och utsatte mig för både fysiskt och psykiskt våld. Men jag slapp undan relationen efter några år.

Jag tvingades fly och lämnade allt vad jag ägde, men det gjorde mig ingenting för jag blev ju fri.

Författaren Åsa Hellberg har valt bort män

Efter den upplevelsen hade jag behov av trygghet och mötte en snäll man som var 13 år äldre. Jag inbillade mig att det var precis vad jag behövde.

Vi flyttade samman och jag blev snabbt gravid. Jag var bara 23 år men hade drömt om att bli mamma sedan jag var 18. Jag tror att min heta önskan om att få barn hängde ihop med att jag ville ge all den kärlek och trygghet jag aldrig själv fått.

Men familjelivet gick tyvärr inte så bra. Pappan till mitt barn var alltför glad för alkohol. Som barn till en alkoholist var det givetvis oacceptabelt för mig att leva tillsammans med en missbrukare och jag flyttade med lille Matts när han var bara tre månader gammal.

Valde fel män

Som tur var fick jag snabbt en egen lägenhet och jag minns att jag tänkte att från och med nu skulle lägenheten vara min och bara min. Jag konstaterade också att jag var en usel människokännare eftersom de män jag förälskat mig i hitintills inte hade varit något att ha.

De kommande åren glömde jag allt vad män hette och fokuserade på min underbara son. Jag hade på sätt och vis förändrats och kände att jag faktiskt inte behövde någon annan. Det var bara Matts och jag.

Hur länge hade du det så?

– I sex år ungefär.

När jag fyllt 29 träffade jag Peter på en fest hos en väninna och jag föll för honom. Jag höll dock ett visst känslomässigt avstånd och blev inte lika förälskad som jag varit tidigare.

Vi var tillsammans i sex år men flyttade aldrig ihop, för det ville inte jag. Men efter sex år upptäckte jag att han träffat andra kvinnor samtidigt och då gjorde jag slut. Jag var besviken och ledsen men kanske inte förvånad för känslan av att jag inte kunde lita på män fanns där ständigt sedan lång tid tillbaka.

Valde du att leva ensam då?

– Ja i några år. Jag gjorde halvhjärtade försök att dejta över internet, men upplevde att de flesta män bara var ute efter sex.

Hade redan en fru

I samband med att jag bytte jobb träffade jag Sören som var något av ett charmtroll. Han uppvaktade mig intensivt och till slut föll jag till föga. Det var ju lite spännande med en flirt på jobbet. Men efter att vi dejtat ett par gånger visade det sig att han hade en fru i andra änden av landet.

Mitt sista försökt var med Kenneth som jag träffade på en kurs i spanska. Men det slutade i i fiasko, både beträffande Kenneth och spanskan. När jag en dag föreslog att vi skulle bjuda hans föräldrar på middag avvisade han mig och sa att jag inte skulle tro att det var något seriöst mellan oss.

Kenneth var din sista partner?

–  Ja, när det tog slut kände jag lättnad. Man kan ju lugnt påstå att jag haft otur vad gäller män men jag måste också erkänna att jag inte investerat särskilt mycket i mina relationer. Därför är det kanske inte så konstigt att jag idag vid 46 års ålder inte har något mer med män att göra. Det är utan bitterhet jag konstaterar detta. Jag känner mig faktiskt mer fri och lättad.

Varför, tror du, har du haft otur?

– Jag vet förstås inte det med säkerhet, men min uppväxt kanske kan förklara en del. Mamma hade många män i sitt liv. Hon klarade inte av att vara ensam och man lär sig ju av sin mamma, oavsett om det handlar om köttbullsrecept eller dåliga förhållanden.

Jag tror i alla fall att det var på grund av henne som jag i många år inbillade mig att jag inte kunde leva ensam utan gick från det ena förhållandet till det andra.

Älskar singellivet

När jag pratar med mina väninnor om hur jag har det idag, tror de att jag gjort ett aktivt val att leva ensam, att jag har gjort en uppoffring, men så är det inte. Jag har inte stängt ner känslomässigt, jag har bara inte behov av att leva i ett förhållande.

Jag älskar att vara singel. Jag älskar det liv jag har nu.

Det är bara tills du har hittat den rätte, säger mina väninnor ofta. Och då försöker jag ännu en gång förklara att det inte förhåller sig så. Jag har inte de behoven. Det är samma sak som att vissa kvinnor inte har behov av att bli mamma, vilket också är provocerande för många människor.

Det är obegripligt för vissa att man kan gå utanför normen och leva sitt liv på ett helt annat sätt än enligt deras recept för tillvaron.

Men idag är ju många singlar.

– Ja även i min umgängeskrets. Skillnaden är att de fortfarande letar efter den rätte.

Britt Ekland, 75: Jag trivs som singel just nu

En dag när jag pratade med en väninna i telefon frågade hon om jag inte borde söka hjälp för det var ju inte normalt att vilja leva ensam resten av livet. Kanske skulle jag komma att bli olycklig, trots allt? Jag svarade henne att det hon sa var jämförbart med att försöka få en person som hatar till exempel köttbullar att äta dessa i alla fall, bara för att man själv tycker att det är världens godaste mat. Då skrattade hon lite och sa att jag var tramsig.

Det var det bästa sättet att förklara mina känslor på. Man saknar ju inte det man inte vill ha. Men människor försöker alltid trycka sina egna behov på alla andra.

Jag anser inte att man måste vara två för att bli lycklig. Jag är lycklig ensam och önskar inget annat. Jag saknar ingenting och särskilt inte alla de problem som mina väninnor pratar om när det gäller männen i deras liv.

Kärleken är ju sällan problemfri, men man kan ju vara älskad av andra än en partner. Jag har min son och min familj som jag är hårt knuten till. Och mina katter!

Så har jag till slut blivit en sådan där typisk katt-tant. Men det gör ingenting, tvärt om. Det räcker för mig.

/Maria

Foto: TT/Shutterstock. (Obs! Bilden är arrangerad)

Mer inspirerande innehåll från allas.se: