Läsarberättelse: Stressen från barndomen kom ikapp mig

Deprimerad kvinna tittar fram bakom en gardin
Jag närmade mig 50 och ville fullfölja mina drömmar. Nu fanns det äntligen tid och energi att tänka på mig själv. Jag satte igång, men en dag tog det bara stopp.

När jag som nybliven student tog mina första steg ut i vuxenlivet borde framtiden ha känts som ett oskrivet blad. Men så var det inte riktigt. Mina kompisar planerade resor, au pair-jobb och studier. De var sorgfria och hade bara sig själva att tänka på. Så hade det aldrig känts för mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevde mitt liv som sorglöst.

Min storebror Erik slukade mycket energi i mitt barndomshem. Han började dricka tidigt och togs av polisen för fyllor flera gånger under högstadiet.

Höll fasaden uppe

Mamma var lärare och pappa jobbade på bank. De var väldigt måna om vårt rykte och Eriks utåtagerande var besvärligt. De klandrade honom för att vi inte längre var en perfekt familj, men det enda ”perfekta” som Erik hade saboterat var vår image.

Annons

Bakom stängda dörrar hade vår familj en hemlighet: pappa drack. Och det gjorde våra föräldrar allt för att dölja, allt för att hålla fasaden uppe.

Pappas drickande började när vi var små. Jag tror våra föräldrar tog sig vatten över huvudet. Mamma blev gravid som 19-åring bara några månader efter att de träffats.

De gifte sig ett halvår senare och bodde inte ihop förrän efter bröllopet. När Erik var ett och ett halvt år blev mamma gravid igen och så kom jag till världen.

Annons

Mamma började plugga till lärare när jag var sju år, och ekonomin var tight. Pappa hade stora förhoppningar på en befordran och när han gick miste om den kunde han inte hantera besvikelsen. Där tog drickandet fart. Inte så att han varit nykterist tidigare, men det där blev början på något som aldrig lämnade oss – pappas alkoholism.

Jobbig stress att hemlighålla allt

När man växer upp i en familj där det finns missbruk lär man sig att åsidosätta sina egna behov. Det viktigaste blir att hjälpa och skydda och hålla alltihop hemligt. Erik och jag gjorde vår plikt tills han också började dricka. Det var nog hans sätt att synliggöra vår hemlighet. Jag tror att han försökte tvinga fram sanningen på något vis även om det inte var medvetet.

Jag visste inte hur jag skulle hantera Eriks beteende. Framför allt skapade det en stress som var väldigt jobbig. Och det är klart, jag var ju bara ett barn – den där miljön var motsatsen till vad jag hade behövt för att växa upp som en stabil och trygg person.

Annons

Eriks problem med drickandet höll i sig i många år. Det var först efter 40, när han träffat rätt kvinna och ville bilda familj, som han äntligen tog itu med sitt bagage.

Genom åren hade min familj dränerat mig på energi. Och inte bara den; jag hade också haft ett par relationer med män som ville bli omhändertagna. Jag var klassiskt medberoende, jag trodde att allas välmående var min uppgift. Den dag jag fixat alla andra skulle jag äntligen få tid för mig själv.

När den dagen väl kom var jag 47. Erik hade blivit pappa och var lycklig med sin familj. Pappa skulle nog aldrig sluta dricka, men med åren hade det blivit lugnare. Deras liv fungerade, trots allt.

Kände mig tom

Nu var det min tur. Jag började plugga historia på distans, planerade för ett par resor under det kommande året och kände längtan efter ett nytt förhållande.

I några månader gick livet i snabbare tempo och det var mycket som jag såg fram emot, men en dag var det något som hände. Jag förstod det inte själv. Det var som om kraften bara rann av mig.

Plötsligt hade jag inte lust med någonting längre. Jag var inte deprimerad, jag kände mig bara… tom.

Studierna blev liggande, jag halkade efter och slutade gå ut på kvällarna. På helgerna ville jag bara vara i fred. Det var så typiskt. Under alla år hade jag kämpat på, men nu när jag äntligen skulle leva mitt eget liv – då kom allt ikapp.

När jag tänkte på hur mycket jag försakat genom åren var det svårt att inte känna bitterhet. Jag hade till exempel aldrig skaffat barn. Det hade aldrig blivit så.

Jag gick runt så där i ett halvår, sedan började jag förstå att inget skulle bli bättre av sig självt. Jag började träna, tog långa promenader och provade på yoga. Jag blev god vän med en av yogainstruktörerna och vi hade väldigt bra samtal.

Mötte kärleken

På hennes födelsedag träffade jag hennes bror Jan och det dröjde inte länge förrän vi började dejta. I dag lever vi tillsammans och han blev det viktigaste steget av dem alla, på flera sätt. Han är nämligen utbildad terapeut och har hjälpt mig otroligt mycket.

Han är fantastisk, min kärlek och min bästa vän. Med Jan kom lusten tillbaka, starkare än någonsin. Det är verkligen lättare att tackla livet när man är två.

/Ellie

Foto: Unsplash (Obs! Bilden är arrangerad)

Mer inspirerande innehåll från allas.se: