Läsarberättelse: Tack vare Facebook återfanns min katt
Jag var en av dem som skaffade Facebook väldigt sent. Sociala medier imponerade inte på mig. En av mina väninnor skröt vitt och brett om en semesterresa och när hon kom hem hade hon haft inbrott. Och alla förstod ju att det var just för att hon skrivit att hon skulle vara borta i två veckor.
Här är de vanligaste kattnamnen i Sverige:
Videon kunde inte hittas
Men när jag själv skaffade en profil dröjde det inte länge förrän även jag blev fast. Jag läste många fina inlägg och fick kontakt med gamla vänner som jag annars inte hade hittat. Jag beslöt mig för att ta det försiktigt och att inte bli alltför privat, men det beslutet kom jag att tvingas ompröva.
När jag en morgon öppnade dörren för min katt Putte, kom han inte tillbaka in innan jag var tvungen att ge mig iväg till jobbet. Det hade hänt förut och jag blev inte särskilt bekymrad eftersom jag låtit installera en kattlucka i ytterdörren.
Började efterlysa katten
Men på seneftermiddagen när jag kom hem var han fortfarande borta. Hans matskål stod orörd och under kvällen gick jag flera gånger ut för att leta efter honom, utan framgång. Han dök inte heller upp de kommande dagarna. Min katt var och förblev borta.
Efter en vecka föreslog en av mina väninnor att jag skulle efterlysa honom på Facebook.
– Har du ingen bra bild på honom? undrade hon.
Jo, det hade jag ju. Jag hade kopierat den och satt upp den i vår lokala affär. Nu efterlyste jag min katt på Facebook och såg till att inlägget kunde delas. Jag fick genast många likes, men helt ärligt, vad hjälpte det? Men visst, bilden på Putte delades.
Hade synts på avstånd
Två dagar senare fick jag ett besked som kanske kunde vara användbart. En vänlig dam hade sett en katt som liknade min i norra delen av staden, men hon hade inte lyckats locka den till sig. Det passade in på Putte för han var mycket reserverad inför främmande människor. Redan samma kväll gick jag runt i de kvarter där damen sett katten, men förgäves.
Två dagar senare var jag där igen och letade och letade. Jag var nära att ge upp när jag plötsligt såg en glimt av en randig katt i en trädgård. Jag satte mig på huk och lockade och det var mycket riktigt Putte. Försiktigt och en aningen skrämd närmade han sig.
Jag såg genast att han haltade och gick långsamt fram till honom. I en sekund trodde jag att han skulle sticka iväg, men han kände igen mig och blev sittande. Jag tog upp honom i famnen. Jo, visst var det min Putte.
Veterinären botade honom
Jag undersökte tassen och tog honom till veterinären. Det visade sig att han hade en tagg i trampdynan. Veterinären drog ut den och så fick Putte penicillin. Det var en mycket glad och nöjd katt som på kvällen rullade ihop sig i samma gamla gröna fåtölj som han redan som kattunge lagt beslag på och sedan dess betraktade som sin.
Jag tackade mina facebookvänner för hjälpen med efterlysningen av min älskade katt. Den lyckliga återföreningen fick många likes, men denna gång tyckte jag inte det var konstigt. Det visade bara att det runt om i landet fanns många som följde mina sorger och glädjeämnen.
Det var tack vare Facebook som jag fick Putte tillbaka. Jag hade aldrig kommit på tanken att leta i den delen av staden där jag hittade honom. Varför han hamnade där får jag nog aldrig veta, men det gör ingenting. Det viktigaste är att jag med främmande människors hjälp fick honom tillbaka.
Som tur är har Putte inte varit ute på äventyr sedan dess, men om det skulle ske igen känner jag mig inte helt hjälplös. Nu har jag ju ett nätverk som kan hålla utkik efter honom om han irrar sig alltför långt bort.
/ Anna
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)