Läsarberättelse: Vännerna försvann efter skilsmässan

Vännerna försvann efter skilsmässan.
Att bli singel igen efter ett 30 år långt äktenskap var tufft. Men det jobbigaste av allt var att en stor del av umgängeskretsen plötsligt försvann...

Roland blev min make när jag var 24. Då hade vi levt ihop i tre år och totalt höll det mellan oss i över 30. Under den tiden fick vi tre barn och byggde upp en tillvaro med hus och sommarstuga. Vi hade våra väl inrutade rutiner och traditioner. Vi firade alla storhelger på liknande sätt med släkt och vänner varje år. Skilsmässan skulle komma att skaka om allt detta.

Annons

Jag var 52 när Roland berättade att han blivit förälskad i en kvinna på jobbet. Känslorna hade utvecklats under ett år och han var säker på vad han ville. Han ville ut ur äktenskapet, ha det nya. Jag hade känt en viss distans från hans sida under senare tid, han hade ofta varit frånvarande, men chocken lämnade mig ändå skyddslös. Barnen hade flyttat hemifrån så det var bara vi i huset. Redan samma kväll som han berättat packade han en väska och körde hem till den andra kvinnan. I efterhand har jag fortfarande svårt att förstå hur han kunde bete sig så. Efter alla våra år tillsammans hade jag åtminstone förtjänat en möjlighet att få ställa frågor, få reagera, få hjälp med att försöka förstå.

I stället lämnade han mig ensam i ett tomt hus – och där satt jag med vetskapen om att han tillbringade natten med den andra. Att han kunde bete sig på det viset förde dock med sig en sak som var positiv, även om det tog tid för den insikten att på riktigt slå rot: om han kunde bete sig så, var han då verkligen någon som jag ville ha vid min sida? Han var ju uppenbart inte längre mannen jag en gång hade kunnat lita på. Jag behövde acceptera att tiden då det varit vi, då han varit den jag förälskat mig i, var förbi.

Annons

Påtagliga effekter

Just den fasen är något jag tror att alla som blir lämnade kämpar med. Jag undrar hur många tusen tankar och fantasier jag hade om att han ångrade sig, kom tillbaka och bönade och bad om att det skulle bli vi igen. Jag till och med fantiserade om att vi reste iväg på en andra bröllopsresa och var lyckligare än någonsin. Det där är säkert ett försök att dämpa smärtan och slippa inse faktum, men till slut tar det för mycket energi att inte acceptera verkligheten och då är det dags att gå vidare.

Annons

Omgivningen var som den brukar vara i en sådan situation, alla var först ”chockade” och ”förstod sig inte på” Roland. De första månaderna var det många som hörde av sig och jag fick ett väldigt bra stöd, men sedan började effekterna att bli påtagliga i mitt sociala liv. Första gången jag kände av detta var några månader efter att Roland flyttat och en av våra gemensamma bekanta skulle ha 50-årsfest. Hans fru berättade att de bjudit Roland och att han skulle ta med sig Marie. Jag var givetvis också välkommen att ta med mig någon.

Jag tackade nej till festen. Jag kunde inte förmå mig att gå dit.

Kände mig sårad

Så där fortsatte det. Folk ville vara neutrala och bjuda oss båda, men jag var inte redo att konfronteras med honom och den nya kvinnan, så jag avstod från många sociala tillställningar.

Jag kan inte klandra dem som gjorde så här. Men det var ju jag som var mest utsatt, så visst kändes det ofta orättvist. Det här gjorde också att jag kände mig ännu mer sårad och ännu mer ensam och utsatt. Jag hade stått Rolands familj nära. Mitt förhållande till dem förändrades nu radikalt. Det gjorde ont att ryktesvägen få höra hur bra de kom överens med Rolands nya sambo, och givetvis blev det så att de umgicks med dem i stället för med mig. Vi hade sporadisk kontakt, men träffades sällan.

Speciellt det första året var det väldigt jobbigt vid de tillfällen då jag inte kunde undvika Roland och Marie. Som till exempel på barnens födelsedagar eller när vår äldsta dotter döpte sitt första barn. Men sedan blev det gradvis lättare.

Smärtsamt

Nu har det gått tre år. Vissa gamla vänner har helt försvunnit ur min omgivning. Rolands familj träffar jag bara när det handlar om barnen. Skilsmässan fick mig att förstå att det inte bara handlar om att skiljas från den partner man delat tillvaron med, utan också från en del av det liv man levt och från umgängeskretsen. Människor kommer och går genom våra liv och det finns inte mycket vi kan göra åt det, men visst är det smärtsamt.

Men förändringar öppnar också upp för något nytt, för nya människor och upplevelser, så det gäller att se det positiva också. De bästa vännerna består dock och händelser som denna gör att dem kommer man ännu närmare. Riktiga vänner är bland det viktigaste som finns, det lär man sig av de tuffa händelserna i livet – skilsmässor inte minst!

/ Tiina

Foto: Shutterstock/TT

Mer inspirerande innehåll från allas.se: