Läsarberättelse: Vår 15-årige son blev pappa

Ung pappa håller sin bebis i famnen
Daniel var ju bra ett barn. Kunde han verkligen ta ansvar för ett eget barn?

Min man Jörgen och jag blev föräldrar till Mette då vi båda var bara 25 år gamla. Fyra år senare kom Daniel till världen. Vi var överbeskyddande med Mette för att hon var vårt första barn och kanske lite för att hon är flicka.

Men Daniel fick fria tyglar. När han kom upp i tonåren fick han lov att var ute sent, han gick på olika fester och sov tillsammans med sin flickvän. Hon hette Amanda, var 15 år och gick i Daniels klass.

Jag kände hennes mamma då vi hade gått i gymnasiet tillsammans och vi pratade om våra barns relation. Jag visste att Amanda åt p-piller så jag tänkte inte så mycket på evenetuell graviditet. Mitt största bekymmer var om Amanda, som var mycket söt, skulle bryta med min son och lämna honom med brustet hjärta.

Annons

Sov tillsammans med flickvännen

När Daniel en dag kom ut till mig i köket och tittade på mig med ledsna ögon, trodde jag därför att han hade hjärtesorg.

– Amanda har inte haft mens sedan jul, sa han och det kändes som om någon gett mig en råsop rakt i magen.

Plötsligt kunde jag inte minnas vilken datum det var och jag stirrade länge på kalendern på kylskåpet innan det gick upp för mig att vi var inne i april.

– Varför har du inte sagt detta tidigare? frågade jag.

– Vi har inte vågat. Vi har varit rädda för att ni skulle bli arga, sa han och tittade i golvet.

Annons

Jag hade lust att skälla på honom men det var ju faktiskt jag som gett honom lov att sova med sin flickvän. Och jag hade inte pratat med honom om sex och prevention, utan i stället litat på att Amanda tog sina p-piller.

Gravid i vecka 14

Nästa dag sökte Amanda läkare och fick veta att hon var i 14:e veckan. Jag hade berättat för min man Jörgen dagen innan och han var lika chockad som jag. Vi hade avtalat ett möte med Amandas föräldrar efter hennes läkarbesök.

Det var Amandas pappa som tog upp frågan om abort. Vi satt i deras vardagsrum. Jörgen hällde upp te och Amandas mamma bjöd på kakor.

Daniel och Amanda satt i soffan och höll varandra i händerna. Allt verkade fullständigt normalt bortsett från samtalsämnet.

– Det går att få en sen abort om man ansöker om det, sa Amandas pappa. Inte för att jag nödvändigtvis anser att det är det rätta att göra, men möjligheten finns.

Annons

Först tänkte jag att det var den bästa lösningen. Min son och Amanda var inte redo för att bli föräldrar. Bara det sätt på vilket Daniel hade hanterat situationen bekräftade att han var ett barn som inte var moget ett så stort ansvar som ett litet barn innebär.

Ville behålla barnet

Vi diskuterade fram och tillbaka och efterhand stod det klart att både min man och Amandas föräldrar var emot abort. Det kändes overkligt att vi satt där och diskuterade detta ämne, men vi var ju tvugna och blev snabbt överens.

Jag la märke till hur stor respekt vi alla visade för varandras synpunkter och det var mycket viktigt för mig. Om vi nu kunde samarbeta så bra, kunde vi också samarbeta för att ge vårt barnbarn ett bra liv.

Men det som trots allt var avgörande var vad Amanda och Daniel ansåg. De hade suttit tysta när vi vuxna pratade och diskuterade och jag vände mig mot dem och frågade vad de ville.

– Vi vill behålla barnet, sa de nästan i kör och så blev det.

Ett halvår senare föddes vårt första barnbarn Oliver.

Separerade – men tog ansvar för sonen

Amanda och Daniel gick ifrån varandra omedelbar efteråt, men de har varit duktiga på att hjälpa varandra med sin gemensamma son. De har delad vårdnad och Oliver bor hos oss halva tiden.

Daniel har verkligen mognat och tar seriöst på sin uppgift som pappa. Han är där både när det är roligt och när det krävs hårt arbete och vaknätter.

Min man och jag har fått ett nära förhållande till Oliver eftersom han bor hos oss varannan vecka. Han är vår lilla solstråle och vi är så lyckliga för att det slutade på detta sätt.

/Jasmine

Foto: Unsplash.com (Obs! Bilden är arrangerad) 

Mer inspirerande innehåll från allas.se: