Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjSkilsmässaFöräldraskap

Läsarberättelse: Våra husdjur blev bästa vänner

19 dec, 2022 
Anonym läsarberättelse
Bild på en katt och hund som står på en gräsmatta.
Det nyförälskade paret ville flytta ihop, men var rädd att deras husdjur, katten Fiona och hunden Donna, skulle hata varandra.
När Allan och jag blev förälskade blev många oroliga. Hur skulle det gå? Det var dock inte oss de bekymrade sig för…
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Fiona var bara en kattunge på fem månader när Allan och jag möttes. Han hade också ett djur, en Golden retriever på fyra år.

Jag hade fått Fiona av en granne och nu väntade jag otåligt på att hon skulle vara gammal nog att skiljas från sin mamma. Det var under denna period som jag träffade Allan. Vi möttes på en hundrastplats när jag passade en hund åt en kollega.

Allan älskade sin hund Donna och det var något av det första som han berättade för mig. Han berättade också att hunden hatade katter. Hos familjen där Fiona växte upp fanns det ingen hund, men när jag bar upp henne i en papperslåda från grannen till min lägenhet mötte vi en hund i trappan. Han snusade på henne där hon låg i lådan och hon blev så rädd att hon fräste och kissade på sig.

En månad senare bjöd jag hem en väninna och hennes hund, men även då blev Fiona rädd. Utom sig av skräck kastade hon sig mot gardinerna och klättrade upp mot taket.

Kunde de acceptera varandra?

Allan och jag ville gärna flytta ihop och helst hos honom eftersom han hade ett hus. Jag kunde riktigt se framför mig hur Fiona kunde springa ut och in ur huset. Men vi tvivlande på att det skulle kunna bli verklighet på grund av Fiona och Donna. De behövde ju inte bli bästisar, men kanske kunde de lära sig att acceptera varandra och leva sida vid sida?

Annons

Vi bestämde oss för att boka tid för rådgivning hos en veterinär. Han uppmanade oss att låta dem mötas för första gången i min lägenhet.

– Kom ihåg att minst en av er behöver vara med hela tiden och Donna behöver känna sig inkluderad. Hundar vill alltid vara sina ägare till lags så slösa med beröm, kel och godsaker.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Jag var väldigt nervös när djuren skulle mötas för första gången. Fiona låg i mitt knä och jag satt på en stol mitt i köket. Jag klappade henne och hon var lugn och spann högt.

Dörren var öppen så Allan och Donna kunde gå rakt in i lägenheten. Han höll henne i halsbandet och redan i hallen sa han med en lugn och bestämd röst att nu skulle hon få träffa en liten kisse. Och så sa han till henne att hon var världens sötaste, smartaste och duktigaste hund.

Annons

Donna ryckte lite i kopplet när de stod i dörren till köket och jag märkte hur Fiona blev lite spänd och fällde ut sina klor.

– Duktig hund, sa Allan och gav Donna ett kex från sin ficka.

Fick öva i små små steg

När de två djuren hade fått vänja sig lite vid varandra tog Allan och Donna ett steg närmare oss och hon fick ett kex. De tog ett steg till, han berömde henne och gav henne ett kex. Och så fortsatte det. Det var som om Donna förstod vad som förväntades av henne. Hon gnydde lite grann, tittade på Allan och trippade omkring lite otåligt, men rörde sig inte så hastigt att Fiona blev rädd och stack.

Till sist var Donna så nära att hon kunde snusa lite på Fiona. Kattungen hade öronen bakåt, men hon låg kvar och jag strök henne lugnande över ryggen. Donna var lite uppspelt men rörde sig ganska lugnt.

Allan låtsades inte om Fiona och Donna hade ingen anledning att känna sig svartsjuk.

Detta första möte varade i en kvart och sen gick Allan och Donna igen. Nästa dag kom de tillbaka och stannade i en halvtimme. Efter det umgicks vi en hel kväll utan problem, men vi höll hela tiden koll på djuren.

Första gången Fiona och jag tillsammans besökte Allan och Donna upprepade vi processen. Det gick bra och efter en månad flyttade vi in.

Nu har vi bott tillsammans i nästan två år. Donna och ­Fiona har blivit nästan som bästa vänner. Om det kommer in andra katter i huset jagar Donna ut dem, men hon jagar aldrig Fiona. Det känns fantastiskt att kunna bo tillsammans med våra djur.

Annons