Lasse Bergs dotter dog i en olycka: ”Vi sörjde på vårt sätt”
Det är en avslappnad Lasse Berg, författaren och journalisten, som sätter sig vid bordet. Hans empati och ödmjukhet inför livet och andra människor är tydlig och märks både i hans kroppsspråk och sättet han uttrycker sig på. Han har nyligen släppt boken Ändå inte försvunnen, som handlar om sorg, tröst och att vara människa. På ett öppet, ärligt och avskalat sätt berättar om sorgen och saknaden efter dottern Linda.
– Det var inte meningen att det skulle bli en bok, jag skrev egentligen bara ner mina tankar för mig själv, säger Lasse och lägger händerna på bordet.
Han lutar sig tillbaka mot stolens rygg och börjar berätta om Linda, hustrun Ingrids och Lasses enda gemensamma dotter, yngst av tre döttrar. De två äldre har han från ett tidigare förhållande.
Aldrig varit lyckligare
Det var i januari 2015 som han och Ingrid var på en resa i Sydafrika tillsammans med goda vänner. Lasse minns så starkt att han just då var otroligt lycklig och kände att livet var perfekt. Han var på en plats i världen som han och frun ofta besökte och tyckte mycket om, och han skulle påbörja ett nytt och roligt arbetsprojekt inom kort.
Han hade för första gången fått komma nära de afrikanska vildhundar som han och Ingrid alltid önskat få se. Han hade fått höra dem gläfsa, grymta och han var så nära att han nästan kunde klappa dem. Ett stort ögonblick för hundälskaren Lasse. Dessutom var alla hans tre barn lyckliga i sina liv, vilket enligt Lasse inte alltid är så lätt med alla krav som finns på unga människor i dag.
– Jag sa till Ingrid att jag nog aldrig har varit lyckligare. Framtiden såg så ljus ut. Just i den stunden dog Linda, i en helt annan del av världen.
– Tidpunkten är något vi har fått veta efteråt, säger Lasse och tittar ner i bordet.
Senare under kvällen var de på en middag hos en god vän. När de kom till hotellrummet såg Ingrid att en väninna hade skickat ett meddelande till henne: ”Ring omedelbart!”. Då anade de att något måste ha hänt Linda. Hade hon varit med om en olycka eller gjort illa sig? De försökte febrilt få tag i väninnan, som inte svarade. De försökte ringa till Lindas vänner.
– Vi kände hur vi började bli desperata och till slut fick jag tag i Stina, en av Lindas bästisar som bara grät. Jag minns att jag fick höja rösten och säga: ”Men berätta – vad är det som hänt?”
Klara det tillsammans
Stina bara grät och skrek och Lasse förstod att Linda var död. Hon sa att kriminalpolisen i Uppsala hade förbjudit alla att kontakta hennes föräldrar eftersom informationen skulle komma från myndigheterna.
Lasse började i ren desperation leta efter flyg som kunde ta dem hem till Sverige. Hans rationella sida tog över och tårarna fick inte tillfälle att komma fram. Han var tvungen att lösa allt det praktiska först.
Se också: Svårt sjuka Eleonora, 3, dog: "Hennes minne måste leva vidare"
För Ingrid uttryckte sig chocken annorlunda. Hon lade sig i sängen, löste korsord och tuggade febrilt på ett nikotintuggummi.
– Där lärde jag mig på ett påtagligt sätt hur olika sorg kan te sig hos olika människor, vilket jag bär med mig i dag när jag möter andra i sorg. Vi reagerar alla olika, säger Lasse. Han satte sig ner på sängen bredvid Ingrid och kände hur hon tog hans hand, och de orden hon sa då fick Lasse att känna hopp inför framtiden: ”Vi kommer att klara av det här tillsammans”.
– Ordet tillsammans, var det som gjorde att jag kände att vi skulle klara oss igenom det hemska som hade hänt. Hand i hand mot horisonten. Där och då kom tårarna.
Olyckshändelse
Lasse lyckades hitta ett flyg som tog dem hem redan samma kväll. Personalen på planet visste vad som hänt, och visade Lasse och Ingrid stor empati och medkänsla. Lasse minns hur en av flygvärdinnorna kom med kaviar och frågade försynt om de ville ha det att äta.
– Det var surrealistiskt, men hennes handling visade en värme och omtanke som jag är väldigt tacksam för. Hemma fick de veta vad som hade hänt. En vän hade hittat Linda i gästrummet i Lasses och Ingrids lägenhet i Uppsala, där hon bodde i under tiden föräldrarna var borta. Polisen hade kommit fram till att det var en olyckshändelse som orsakat hennes död. Hon hade ramlat på golvet och stött benet i en kruka. Den hade spruckit och två spetsar hade stuckit djupt in i knät och skurit av två artärer.
– Allt hade tydligen gått fort med tanke på allt blod hon förlorat och att hon inte hunnit krypa mot dörren eller mobilen. Hon verkar ha tappat medvetandet direkt och då kanske inte hunnit lida, säger Lasse och berättar att det åtminstone skänker dem lite tröst.
Lasse och Ingrid kände det lite lättare att det inte var en av deras krukor, utan en som Linda själv köpt och förmodligen skulle ge till en av sina vänner i present.
– Man tänker ju inte logiskt i sådana här sammanhang. Hade det varit en kruka som jag hade köpt hade jag säkert anklagat mig själv. Det hade varit fruktansvärt, säger Lasse.
För Lasse och Ingrid började nu en sorgetid, och de bestämde sig för att de bara skulle umgås med människor som kunde ge dem energi, värme och kärlek. Den närmaste tiden efteråt träffade de även Lindas vänner. De som hade träffat henne ofta, som visste vem hon var och som kände alla hennes härliga sidor. Människor som förstod Lasse och Ingrids smärta och sorg.
– Vi bjöd hem Lindas vänner första kvällen vi fick återvända till vårt hem efter kriminalteknikernas arbete var slut. Tillsammans satt vi och pratade minnen. Vi skrattade och grät om vartannat. Att planera Lindas begravning var tungt.
Tillsammans blev de tvungna att lista ut hur Linda skulle ha velat ha det. Ska nallen med i kistan? Hur ska gravstenen utformas? Vilka kläder ska hon ha på sig? Var ska begravningen äga rum?
– Det var så mycket praktiskt runt omkring som skulle fungera och bli rätt. Begravningen ägde rum en månad efter Lindas död, och kyrkan i Uppsala fylldes av personer som ville ta ett sista farväl.
Sörjde olika
Tiden efteråt skulle präglas av minnen och att hitta ett sätt att förhålla sig till livet utan Linda.
– Vi bestämde oss för att tillåta varandra att sörja på vårt eget sätt. Det var viktigt att ha den respekten gentemot varandra. För mig handlade det till exempel om att spela den musik som Linda tyckte om. För Ingrid var det viktigt att ha kvar saker som påminde henne om Linda, och kände ett starkt behov av budskap från Linda.
Boken Ändå inte försvunnen kom till när Lasse var ensam hemma under tre veckor. Ingrid hade åkt och hälsat på en vän i USA. Varje kväll skrev han för att få ut sin sorg.
– Det gick så lätt att formulera, och det jag skrev skickade jag till Ingrid så hon fick läsa. Jag kände att jag ville att andra skulle förstå, och det var då det började kännas naturligt att det skulle bli en bok. Ett tema är hur sorgen uttrycks på olika sätt hos olika personer, och hur viktigt det är att få lov sörja på sitt sätt.
I dag föreläser Lasse om boken. Ett stort och svårt steg att ta. När han i höstas var på bokmässan i Göteborg och för första gången under talarturnén skulle kliva upp på en scen för att berätta sin historia, Lindas historia, kände han tvivel. Skulle han klara att prata om saknaden efter sin dotter? Då hörde han hennes röst inom sig: ”Pappa, ta det lugnt. Sätt dig ner och ät ett wienerbröd, håll ditt blodsocker på rätt nivå”.
– Så hade Linda sagt om hon varit där. Hon kände mig och visste att det var rätt recept. Det skulle lugna mig. Jag gick och fikade och mycket riktigt så släppte tvivlet, säger Lasse och fortsätter:
– Jag är inte religiös, men jag kan känna att hon finns i mina tankar och jag kan höra hur hon skulle ha sagt saker, i de stunder då det behövs som mest.
Hörde hennes röst
Lasse beskriver Linda med kärlek, värme och glädje. Hon hade nära till skratt. Hon var den som förstod sig på hans skämt, även när ingen annan gjorde det.
– Hon var godheten själv och var snäll mot allt och alla och visade empati. Hon stod upp för de svaga. Hennes kärlek till djuren var stor, och redan som tvååring gick hon runt och pussade på myrorna.
– Lindas dröm var att bli veterinär, men hon var så allergisk mot pälsdjur att det satte stopp för hennes planer. Saknaden är stor efter dottern, och den kommer alltid att finnas kvar. Den är heller ingenting som Lasse vill bli av med. Sorgen och saknaden, minnena och bilderna av Linda gör att hon finns kvar hos honom. Ständigt närvarande trots sin bortgång.
– Jag fick 34 år med denna glada, charmiga tjej med det blonda håret och de blå ögonen. De åren är jag tacksam för, men gud vad jag saknar att kunna få en sån där speciell Linda-kram. Det gör så in i helvete ont att veta att jag aldrig mer kommer att få. Linda kommer för alltid att finnas kvar kvar i våra hjärtan. Jag är tacksam för min och Ingrids starka kärlek till varandra – utan den och stödet från mina två andra barn vet jag inte hur jag hade klarat allt.
– Tillsammans ska vi klara detta, tillsammans ska vi vandra mot horisonten och tillsammans ska vi minnas Linda.
Detta är Lasse Berg
Gör: Författare.
Familj: Hustrun Ingrid Löfström Berg, barnen Josephine och Mia.
Aktuell: Med boken Ändå inte försvunnen om sorg, tröst och att vara människa.