Lena: Jag lämnade Peter för att rädda hans liv
Lena förstod att hon var tvungen att göra något drastiskt för att hennes man skulle hålla sig borta från alkoholen. Hitintills hade hon varit medberoende och slätat över Peters återfall.
Till slut tog hon sitt pick och pack och flyttade hemifrån.
Visste du från början att Peter var alkoholist?
– Nej, inte förrän vi flyttade samman. Vi kände varandra sedan tidigare eftersom vi har samma arbetsplats. I början höll vi vårt förhållande hemligt, men inom ett år bodde vi tillsammans.
Jag var ensamstående med en vuxen son som flyttat hemifrån och Peter var skild sedan några år tillbaka. Det var i samband med skilsmässan som han börjat dricka för mycket och därför beslutat sig för att avhålla sig helt från alkohol
Han började alltså dricka igen?
– Ja, efter ett halvår genomgick företaget en omorganisation och Peter blev så stressad att han ibland var helt frånvarande. Hemma gick han in i möblerna och när jag hittade en tom vodkaflaska i trädgårdsskjulet begrep jag varför.
Han erkände att han tog sig en hutt då och då för att stressa ner, men han kunde kontrollera det, sa han.
Men det kunde han inte. Han höll sig nykter bland folk, men försvann ut i trädgårdsskjulet när vi kom hem.
Jag ringde jobbet och ljög om att han var sjuk, men jag ljög samtidigt för mig själv. Det skulle dröja innan jag erkände att Peter var alkoholist.
I långa perioder rörde han inte spriten, men så kunde han dricka sig redlös varje dag i en vecka. Jag blev rasande och hotade med att lämna honom och han bedyrade att det inte skulle hända igen.
Ingen av oss höll vad vi lovade. Jag älskade honom och hjälpte honom att dölja missbruket. Det i sin tur resulterade i att vi isolerade oss och att Peter kunder fortsätta dricka.
Hur klarade han jobbet?
– Han sjukskrev sig gång på gång, men till slut fick han en varning. Då gick han till läkaren och fick antabus och jag lovade honom att jag denna gång verkligen skulle gå om han fortsatte att dricka.
Antabus hjälpte i början
Lyckades det?
– Ja, han höll sig borta från alkohol i ett halvår, men så skulle min son gifta sig.
När vi klädde oss inför bröllopet frågade jag Peter om han tagit sin antabus och han svarade att han inte tänkte ta den för tabletten gjorde honom illamående och han ville njuta av ceremonin.
Vigseln var vacker och rörande och jag var lycklig. Peter var nykter och framtiden var ljus.
Efteråt körde vi till festlokalen. Gästerna bjöds på en välkomstdrink i trädgården men Peter tackade nej.
Under middagen serverades det vin, men Peter drack vatten. Efter middagen var det fri bar och dans.
Jag dansade med min exman när Peter försvann, men jag märkte det först efter en timme.
Jag letade i trädgården, på toaletterna och i foajén, han fanns ingenstans. Jag registrerade att musiken i lokalen hade tystnat, men fortsatte att leta.
Han satt i bilen på parkeringen och sov med huvudet bakåtlutat. När jag öppnade dörren såg jag en tom vodkaflaska i hans knä.
Samtidigt hörde jag min son ropa på mig. De väntade på mig och Peter. Det skulle dansas brudvals.
Jag var chockad, rasande och tårarna rann, men lyckades svara min son att jag skulle komma genast. Jag ruskade i Peter som inte reagerade, stängde bildörren och skyndade mig in till brudvalsen.
Hur fick du hem Peter?
– Jag var tvungen att ringa en taxi. Jag hade ju själv druckit vin till middagen. Ingen märkte att Peter var borta eller att jag smög iväg.
Jag förklarade för taxichauffören att min man fått för mycket att dricka och han hjälpte mig att få in Peter i taxin. Jag grät när vi körde iväg.
Chauffören tittade vänligt på mig. Alkohol är ett djävulens påfund, sa han.
Han hade genomskådat mig och berättade lugt och stilla att han själv var nykter alkoholist.
Men trots att det var tio år sedan han tog sin sista klunk, kämpade han varje dag med frestelsen. Och han anförtrodde mig att det var först när han drabbades av alkoholförgiftning och var nära att dö som han blev nykter.
Hur ska jag få min man att inse allvaret, frågade jag förtvivlad och chauffören sa att det kunde jag inte. Han måste själv bestämma sig, menade han.
Däremot kan du söka hjälp för att lösa dina egna problem, fortsatte han. Jag protesterade, det var ju inte jag som hade problem, men chauffören kastade en blick i backspegeln och sa: Tycker du det?
Han hjälpte mig att bära Peter i säng och gav mig rådet att söka hjälp på ett behandlingscenter.
Behandlingscentrum för missbruk
Gjorde du det?
– Ja. Taxiföraren hade faktiskt fått mig att inse att jag inte kunde rädda Peter. Om jag stannade skulle han dra med mig i fallet.
Trots att jag fortfarande kände det som om att jag hade ansvar för hans liv, måste jag först försöka rädda mig själv.
Nästa morgon var Peter full av ånger och lovade förstås att det inte skulle hända igen. Men när jag bad honom ta sitt antabus blev han arg.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Han behövde inte det där för att kunna hålla sig nykter, menade han och sedan eskalerade det hela till ett våldsamt gräl, varpå Peter gick ut i trädgårdsskjulet och tömde en flaska vodka. Och så fortsatte det.
Kort därefter sökte jag mig till ett behandlingcenter. Här gick det för första gången upp för mig att jag var medberoende.
Jag dolde ju min mans missbruk för yttervärlden, samma missbruk som ju också förstörde mitt eget liv. Och jag var inte ensam. Jag träffade andra som älskade någon vars sjukdom gjort deras liv till ett helvete av vanmakt, skam och ångest.
Dessa möten fick mig att förstå att när jag hjälpte Peter att hemlighålla hans alkoholproblem, hjälpta jag honom att fortsätta sitt missbruk.
Samtidigt hade jag målat in mig i ett hörn där jag tvingades till att hålla alla dem jag tyckte om på avstånd för att de inte skulle upptäcka hur sjuk Peter var.
Nu erkände jag för min son och min svärdotter hur det stod till och det kom inte som någon överraskning för dem.
De hade länge känt det på sig och det var en jättestor lättnad för oss alla tre att bryta det tabu som skapat avstånd mellan oss.
Hemma sa jag till Peter att jag inte längre skulle täcka för honom på jobbet. Om han ville sjukanmäla sig fick han göra det själv.
Men jag ville mer än gärna stå vid hans sida om han sökte hjälp på behandlingscentret och erkände att han led av en livshotande sjukdom.
Ville han det?
– Nej, han vägrade. Han blev rasande och jag tvingades inse att han nu valt spriten framför mig.
Det var med stor sorg jag packade mina saker och flyttade ut. Jag visste ju att det inte var han utan hans alkoholism som tagit beslutet.
Samtidigt hade jag vansinnigt dåligt samvete. Jag visste att han skulle släppa alla spärrar när jag lämnade honom.
Hur gick det för honom?
– Det kommande halvåret försökte han upprätthålla fasaden på arbetsplatsen, men han såg mer och mer sjuk och eländig ut.
Men sedan, efter ytterligare ett halvår, nådde han botten och berättade för företagsledningen att han led av ett missbruk som han inte kunde hantera.
I stället för att säga upp honom erbjöds han ett avvänjningsprogram och fyra månader senare kom han tillbaka med en helt annan färg i ansiktet och en ärlig och rak blick i de blå ögonen.
Till min stora förvåning tackade han mig för att jag hade lämnat honom. Nu när han insett allvaret, förstod han mitt val.
Vi firade hans nykterhet med en god middag. Vi pratade och skrattade och under kvällens lopp enades vi om att ge varandra en ny chans.
Nu har det gått tre år och ingen av oss har ångrat att vi gjorde ett nytt försök. Vi försöker inte längre dölja att Peter är nykter alkoholist och kämpar i dag sida vid sida för att bryta tabut kring alkoholmissbruk.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]