Lenas son och Lindas bror försvann: Vad har hänt vår älskade Mikael?

Mikael Ivarsson försvann 25 juli 2004 och hans mamma Lena och syster Linda berättar om hur det var när han försvann och hur de hanterar förlusten och ovissheten.

2004 försvann Mikael Ivarsson. Hans mamma Lena Ivarsson och syster Linda Ivarsson har inte gett upp hoppet om att få veta vad som har hänt.

Foto: Privat och Susanne Stamming

25 juli 2004 förändrades livet för alltid för Lena och dottern Linda. Sedan dess är sonen och brodern Mikael spårlöst borta. Och trots att 17 år har gått vet de fortfarande inte om han lever eller är död.

Mikael Ivarsson var en lugn, trygg person som gärna åkte på äventyr, men som också ville ha kontroll och gillade att ha ordning på sina saker.

När han försvann den 25 juli 2004 lämnade han sina föräldrar, en syster och två yngre bröder, en dotter som idag är 21 år och den då ännu inte födda sonen som numera är 17 år. Sorgen och saknaden är djup.

Även släkt, vänner och arbetskompisar i Varberg saknar honom och för flera av dem är det fortfarande svårt att prata om det som hände.

– Han hade det lite tufft under gymnasiet eftersom han hade dyslexi, men han hittade sin grej och det var att meka med bilar och det brukade han göra på fritiden, berättar hans syster Linda Ivarsson, 40.

Lena kramar sonen Mikael och båda tittar in i kameran

Minne från barndomen: Mamma Lena och sonen Mikael.

Foto: Privat

Hon umgicks gärna med sin coola storebror och han ställde snällt upp och skjutsade henne vart hon ville åka.

– Mikael var tre år äldre och jobbade i maskinrummet på Stena Line. Han ordnade sommarjobb åt mig på båten och under den tiden var vi ofta tillsammans även när vi jobbade. Vi var tajta och jag visste alltid att jag kunde lita på honom, säger Linda.

Ett speciellt år

2004 var på många sätt ett speciellt år för Mikael. Han skulle fylla 30 år och hade nyligen köpt ett hus i Tofta utanför Varberg. Hans dotter var fyra år och han älskade att ta med henne på utflykter. Tidigare i livet hade han rest mycket och hade genomfört en riktig långresa på motorcykel. Rutten sträckte sig hela vägen från Kapstaden i Sydafrika till Sverige. Han hade dessutom ett stort segelintresse och hade upplevt de flesta av världens hav.

Ann-Louises bror försvann oförklarligt för 10 år sedan

En tid före försvinnandet hade han och dotterns mamma separerat. Därefter träffade Mikael en ny kvinna som blev gravid.

– Det fanns säkert en viss stress kring detta eftersom han inte riktigt kände sig beredd på det. Jag vet att han var lite orolig, men han skulle aldrig frivilligt lämnat sina barn för något sådant, säger Linda.

– Aldrig.

Den 23 juli 2004 hade större delen av familjen och några till haft ett litet kalas. Dagen efter besökte Mikael föräldrarna för en eftermiddagsfika och umgicks sedan med sin fyraåriga dotter. På kvällen gick hans föräldrar på en Tommy Körberg-konsert.

– Där på kvällen ringde min mobil och det var hans dotters mamma. Hon berättade att Mikael ringt till henne runt sju – åttatiden och bett henne att hämta dottern på en gång, som att det var bråttom. Han hade låtit lite konstig, liksom stressad, berättar hans mamma Lena Ivarsson, 64.

Dotterns mamma berättade också att dottern hade haft ett nytt smycke på sig – ett ankare i guld. Enligt flickan hade Mikael förklarat att hon inte fick berätta att hon fått det av honom.

– Det kändes lite kusligt. Vet inte varför, minns Lena.

Lena lämnade genast konserten och meddelade Linda.

– Jag fick en dålig känsla, säger hon.

Svarade inte i telefon

Både hon och Linda ringde flera gånger till Mikael, men han svarade inte.

– Vi gav oss iväg till hans hus och fann det tomt. Där fanns också lite oöppnad post innanför dörren, vilket kändes helt olikt Mikael som alltid höll ordning hemma. Samtidigt fanns alla kläder kvar, all utrustning som behövdes för mc-resorna och för segling. Även hans pass fanns hemma. Han kunde inte ha rest långt i alla fall, berättar Lena.

Nu ringde alla runt till alla och pratade om vad som kunde ha hänt. Ingen kände till någon osämja och Mikael hade verkat vara sig själv. Han hade inte dragit sig undan eller förändrat sitt beteende. De beslöt sig för att ligga lågt till dagen efter.

– Men han var fortsatt omöjlig att nå. Ingen hade sett eller hört något från honom sedan dagen han försvann, säger Lena.

När en person försvinner

Majoriteten av de personer som försvinner hittas inom några timmar, men ibland behöver polisen inleda räddningsinsatser. 97 procent av de som polisen söker blir hittade under en sådan insats. Polisens ledningscentraler hanterar i genomsnitt 70 händelser med försvunna personer varje dygn. Det vill säga runt 25 000 personer om året.

Källa: svt.se och missingpeople.se

De anmälde försvinnandet till polisen. Vid varje försvinnande görs en individuell bedömning som styr det fortsatta arbetet. Om man misstänker att någon utsatts för brott, inte försvunnit frivilligt eller har någon svårare sjukdom så sätter polisen in större insatser. Men Mikael var myndig och hade ingen sjukdomshistorik när han försvann.

– Det kändes fruktansvärt och intrycket blev även att de inte trodde på oss när vi sa att han aldrig skulle göra så här frivilligt. Mikael hade aldrig missat en jobbdag, aldrig varit sjukskriven och skulle inte satt sina arbetskompisar i sticket, än mindre överge sin dotter, betonar Linda.

Se också: Humaira har familj i Afghanistan: ”Oroar mig för det värsta”

3:38

Efter reklamen: Humaira har familj i Afghanistan: "Oroar mig för det värsta"

(3:38)

I början var både hon och Lena ganska hoppfulla och trodde att det snart skulle lösa sig. De skulle hitta Mikael och få veta vad som hänt. Att han efter 17 år fortfarande skulle vara försvunnen kunde de inte ana då.

Sista livstecknen efter Mikael Ivarsson

Mikaels bil hittades ganska snabbt inne i Varberg. De sista livstecken var att han hade lagt ett smycke med ett ankare i en brevlåda som tillhörde mamman till hans framtida son. Han hade därefter tagit ut pengar från en bankomat vid torget. 5000 kronor. Därefter fanns det inga spår efter honom.

– Vi mådde så dåligt allihop allt eftersom tiden gick. Min pappa och mina bröder påverkades extremt starkt och pratar inte gärna om det än idag. Vi har alla haft olika sätt att hantera stressen av att inte veta. Men vi har alla fått våra liv helt förändrade av detta, säger Linda och tillägger:

– Till och med ett dåligt besked hade varit bättre för oss alla.

Missing Peoples uppdrag – söker efter Lelle Hildebrandt

I stället kunde de möttas av oförstående människor som tyckte att de som var hans närmaste familj måste veta var Mikael hade gjort eller var han befann sig.

– Vi fick alltid upprepa att vi inte hade någon aning. Det var uppslitande varje gång för det var mycket annat också. De 3–4 första åren hade vi mycket kontakt med myndigheter och det som behövde förklaras och ordnas tog aldrig slut. När någon bara försvinner finns det ingen tillgång till bankkonton, ändå måste räkningar och skatter betalas och det förväntas lämnas in en deklaration. Det finns ingen förståelse alls, upplevde vi, konstaterar Lena.

Hon beskriver sin son som snäll och någon som ville vara stark för sina syskon. Han skulle inte frivilligt ha utsatt någon för detta. Samtidigt har tiden gått utan att de har fått svar på sina frågor.

– Jag känner ofta att han är med mig på något sätt. Det kan vara ljus som tänds av sig själva eller bara en känsla.

Första året var det allra värst. Högtider och födelsedagar kom och gick utan att Mikael dök upp.

– Jag trodde verkligen på att han komma tillbaka till jul. Men sedan blev det verkligen tomt. Även om vi träffades allihop och åt den mat han hade tyckt om, säger Lena.

Reste i broderns fotspår

Linda har rest mycket i sin brors fotspår och ofta hoppats att han plötsligt ska dyka upp.

– Jag som är höjdrädd har hoppat bungyjump där han har gjort det och det kändes helt rätt. Att följa honom har gjort saknaden lättare att hantera och fått mig att känna mig nära honom. Men du ska veta att jag tvekade innan jag hoppade, säger hon och ler.

På hemmaplan har hon känt sig nära honom genom att lyssna på låtarna han gillade när hon körde sin bil eller besöka platser han tyckte om, havet till exempel.

– Det var hemskt och det är på många sätt fortfarande extremt jobbigt att bara prata om Mikael. När man minst anar det kan tårarna komma, säger Linda.

Hon och Lena visar bilder från Mikaels äventyr på motorcykel och som seglare. Det är en glad leende kille på bilderna.

Mikael sitter på sin motorcykel och bilden är tagen den gången när han åkte motorcykel mellan Kapstaden i Sydafrika och Sverige.

Mikael var äventyrlig och vid ett tillfälle åkte han med motorcykel från Kapstaden i Sydafrika till Sverige.

Foto: Privat

– Han pratade aldrig om att han skulle må dåligt och vi var ändå väldigt nära. För mig känns det som om måste något ha hänt honom. Kanske något brottsligt som han råkat se, kanske i samband med jobbet på båten eller så råkade han ut för något helt slumpmässigt, en olycka. Men vad det än var så är det enda viktiga att få veta sanningen, säger Linda.

Något som spädde på mysteriet var när det dök upp en uppgift om att Mikael skulle anträffats den 21 februari 2005. Men detta handlade egentligen om att han hade avförts som frivilligt försvunnen utan känd anledning, men det visste inte Lena och Linda först.

– Vi har blivit tajtare som familj. Det är väl det positiva, men fortfarande gnager det att inte veta, säger Lena och fortsätter:

– Man hoppas varje dag att någon ska träda fram och kanske berätta något avgörande. Något kanske helt vanligt, som ändå hjälper till.

Har byggt en minnesplats

Frustrationen över att inget hänt ligger tungt över vardagen även 17 år efter att Mikael sist sågs. Men genom att bygga en minnesplats med en stor platt sten och sittplats vänd mot havet har de skapat en gemensam plats att återvända till där de kan grilla vid grillplatsen eller bara sitta och tänka.

Lena och Linda sitter vid minnesplatsen som de byggt där minnesstenen är formad som kartbilden över Afrika och där en streckad linje påminner om Mikaels motorcykeläventyr.

Lena och Linda sitter vid platsen de skapat till minne av Mikael. – Vi älskar att vara här, säger Lena.

Foto: Susanne Stamming

– Vi älskar att vara här, säger Lena och visar stenen som är formad som kartbilden av Afrika med en streckad linje som påminner om Mikaels motorcykeläventyr från Kapstaden vidare norrut.

Hon stryker med handen över stenen.

– Vi träffas här så ofta det går, ofta en gång i månaden.

Tog hjälp av siare

Lena har besökt medium och siare genom åren och Linda har sina resor genom länder där Mikael varit. Olika sätt att leta och sörja.

– Varenda gång det hittats en kropp som inte identifierats har man varit på helspänn. Då har vi ringt polisen och frågat.

Det har blivit en del av deras liv, som ändå fortsatt framåt. Linda har hittat kärleken och har en familj, Lena ser oftast ljust på tillvaron och Mikaels barn har funnit sig tillrätta på något sätt.

– Vi har fått lämna DNA nu i år. Lite sent, men nu finns möjligheten att matcha DNA om det skulle behövas. Fast vårt hopp är fortfarande att han ska hittas vid liv. Det ger vi aldrig upp, inte helt, säger Linda.

Mamma Lena konstaterar att de ändå är beredda på det värsta.

– Ett svar är det vi behöver mest oavsett vad det betyder. Annars kan man aldrig gå vidare. Vad som helst är bättre än att inte veta. Vi kommer aldrig att sluta söka efter svar.

Relaterade artiklar

Anna Jansson om svåra tiden: ”Förstår inte hur jag kom igenom det”

Läsarberättelse: Råd till min sörjande syster