Lucas vägde bara 400 gram när han föddes: ”Jag försökte prata med Gud”

Lille Lucas vägde bara 400 gram

Lucas tarmar var inte färdigutvecklade när han kom till världen år 2011. Han kunde inte ta till sig näring, och vägde bara 400 gram när han var som minst.

Privat

Han föddes flera månader för tidigt och vägde ett tag bara 400 gram. Ingen visste om den pyttelilla bebisen skulle överleva. Men idag har mirakelpojken Lucas hunnit bli elva år.

Han skulle egentligen inte födas förrän fyra månader senare, men den dramatiska förlossningen satte igång redan i slutet på januari för den ensamstående mamman Asja Pandur.

– Jag skulle föda i maj, men min lilla kille föddes redan den 29 januari, säger hon och tänker tillbaka på de dramatiska vinterdagarna för 11 år sedan.

Se också: Lilla Alice föddes med cancer – var täckt av blåmärken
1:36

Efter reklamen: Se också: Lilla Alice föddes med cancer – var täckt av blåmärken

(1:36)

Slå på ljud

För plötsligt handlade det om liv eller död och Asja kommer ihåg upptakten till födseln i detalj.

– Vattnet gick utan förvarning, även om jag i efterhand kom ihåg att jag hade känt mig dålig en vecka tidigare. Det blev en fråga om liv eller död för mig och babyn.

Lucas tillsammans med sin mamma Asja.

Asja hoppas att historien om hur Lucas överlevde ska ge andra i samma situation det hopp hon själv hade behövt när situationen var kritisk.

Foto: Svend Aage Madsen

Läkarna undersökte Asja och upptäckte ett tecken på en infektion under utveckling. I rekordfart blev Lucas förlöst med hjälp av kejsarsnitt. I journalen som han fick med hem från neonatalavdelningen, står det att han vägde 845 gram och var 34 cm lång.

Mamma Asja var inte förberedd på vad det innebar att ha en baby född i slutet av vecka 25. Men hon insåg snabbt hur allvarligt läget var.

– Det tog två dagar innan jag fick se min lilla kille. Duktiga läkare och sjuksköterskor gjorde allt de kunde för att stabilisera honom efter födseln.

Halverade sin vikt

Lucas tarmar var inte färdigutvecklade när han föddes. Därför fungerade de inte tillräckligt bra för att han skulle kunna ta till sig näring. Hans vikt halverades på väldigt kort tid. I sjukhusets journaler från den tiden kan man se att han vägde så lite som 400 gram, kanske ännu mindre.

– Han var helt enkelt för liten för att det skulle vara möjligt att få i honom en ordentlig måltid, berättar Asja.

Idag har Lucas hunnit bli 11 år.

– Jag älskar teater, så jag vill helst bli skådespelare, säger Lucas, som med ett leende och ett jubelhopp visar hur stor han har blivit.

Foto: Svend Aage Madsen

Hon berättar om en dramatisk kamp för att rädda pojkens liv. Om modersmjölk som försiktigt blev droppad i hans mun, om hur Lucas var kopplad till både syrgas, mätinstrument och olika alarm.

– Jag visste inte hur det var att vara mamma till ett för tidigt fött barn, för jag var ju mitt uppe i det själv.

Bråkade med Gud

Efter några veckor i kuvös, var läkarna oroliga för att Lucas tarmar var på väg att ge upp. Då skulle det inte längre vara möjligt att rädda honom.

Otroligt nog klarade han i sista ögonblicket att ta till sig näring.

– Jag kommer ihåg att jag försökte prata med Gud och sa att min pojke var alltför liten för att försvinna från denna världen, säger Asja och bläddrar i minnesboken.

När Lucas äntligen tog till sig näring kom vändningen. Men dramatiken på Stavanger sjukhus var allt annat än över.

Lucas svävade mellan liv och död. Här i mammas famn.

Flera gånger svävade Lucas mellan liv och död under den första kritiska tiden.

Foto: Privat

Fyra veckor efter födseln fick Lucas en infektion. Nu blev det ännu en gång en fråga om liv eller död och han blev döpt i all hast.

Sjuksköterskorna hade en idé om hur pojken bäst kunde behandlas, och hans mamma gav tillåtelse till detta innan hans provsvar kom. Därmed blev han räddad en andra gång, och lyckligtvis fortsatte det sedan på rätt håll.

Den 6 maj 2011 fick både mamma och barn resa hem. Det var faktiskt före utsatt födelsedatum och han fick komma hem utan en endaste sladd kopplad till kroppen.

Goda upplevelser

Storasyster Thea (21) var bara 11 år när hon upplevde lillebrors födsel på nära håll.

Hon tillbringade mycket tid på neonatalavdelningen, där den hjälpsamma unga tjejen snabbt blev en favorit och lite som en maskot.

–Jag fick lov att hjälpa till så mycket jag ville. Jag kommer ihåg hur kul det var att ha en lillebror och sjuksköterskorna lät mig vara med och jobba, säger Thea med ett leende.

Hon är idag snart färdigutbildad sjuksköterska och jobbar just på neonatalavdelningen. Samma avdelningen där lillebrors liv en gång räddades.

– Jag jobbar med de friskaste barnen. Det roliga är att jag jobbar ihop med flera som minns mig som liten. De har tagit emot mig på ett helt otroligt sätt. Jag stortrivs och lär mig något nytt varje dag, säger 21-åringen. Önskan om att jobba på intensivavdelningen är uppfylld, och Thea drömmer om att på sikt utbilda sig till barnmorska.

Alla behöver hjälp. Asja berättar familjens starka historia för att hon önskar att den ska ge andra i samma situation det hon själv hade behövt när hennes liv kändes som att det hängde på en tunn tråd.

Lucas går i femte klass på Kampen skola i Stavanger. Han har återhämtat sig bra efter den dramatiska starten på livet, men som de flesta för tidigt födda barn, har han ockå haft sina utmaningar.

–Hans lungor var inte färdigutvecklade, så vi är väldigt rädda för Covid och annan smitta. Lyckligtvis går allt bättre, även om han nog aldrig kommer att bli någon bra fotbollsspelare, säger Asja och ler.

– Det gör inget. Jag älskar teater, så jag vill helst bli skådespelare, säger 11-åringen.

Lucas kan ibland ha lite svårigheter att koncentrera sig och har även lätt att bli överstimulerad om det händer mycket omkring honom.

Evigt tacksam

Lucas tycker det är spännande att höra historien om hur han kom till världen och se storleken på vantarna och mössan han fick i gåva när han låg i kuvös.

Tack vare sin mamma har han fortfarande kontakt med flera av dem som han en gång låg tillsammans med på neonatalavdelningen.

Lucas tillsammans med sin storasyster Thea.

Lucas tycker det är kul att mamma Asja har tagit vara på mössan och de pyttesmå vantarna han använde för att hålla värmen när han var nyfödd och kämpade för sin överlevnad. Här sitter han bredvid sin storasyster Thea.

Foto: Svend Aage Madsen

– Jag vet att jag som mamma har haft tur. Idag har Lucas knappast inga utmaningar i vardagen och jag kan nästan inte finna ord för hur tacksam jag är för att de räddade min pojke, säger Asja.