Linda fann kärleken Peter vid graven bredvid

Lindas man hade dött i en olycka. Peters fru hade gått bort i cancer. Precis som i den filmatiserade boken Grabben i graven bredvid träffades de när de sörjde vid var sin grav.

I år har det gått nio år sedan både Peter och Linda Hed­berg förlorade sina livskamrater, med bara tre månaders mellanrum.

Samtidigt som det hänt mycket i deras liv sedan dess, är det ibland som att tiden stått stilla. För sorgen efter en älskad partner är något som alltid finns kvar.

– Man kan aldrig lägga det som varit bakom sig, det vill vi inte göra heller. Än i dag har både Peter och jag våra svåra stunder då vi blir ledsna och pratar om det som hänt, säger Linda, 37.

I maj 2009 hade hon och maken Tony nyligen flyttat till ett hus i Sandviken med sina tre barn. Yngste sonen var bara ett halvår gammal.

Vädret var fint och familjen skulle få besök av vänner. Tony, som tagit sitt efterlängtade körkort för motorcykel två veckor tidigare, erbjöd sig att åka och handla lite.

Bara 150 meter från hemmet körde han rakt in i en bil som oväntat gjorde en vänstersväng. Linda var hemma och visste inte vad som hänt.

– Jag hade inte hört några ambulanser eller annat när det plötsligt började ringa på hans mobiltelefon. Det var Tonys vänner som hört om olyckan och var oroliga, säger Linda.

Tony dog direkt på olycksplatsen, och för trebarnsmamman Linda var det ett ohyggligt faktum att ta in.

– Jag hade en familj att sköta och en liten bebis, men var helt bedövad av sorg. Som tur var flyttade mina föräldrar in och hjälpte mig genom den första tiden.

Letade gravplats

Tre månader senare inträffade en annan tragedi, även den i Sandviken. Peters fru Mia dog, endast 32 år gammal, av cancer som hade spridit sig i kroppen.

Peter berättar att sjukdomen först visade sig som en liten knöl på halsen. När Mia sökte vård blev hon hemskickad med olika förklaringar och vanlig värkmedicin.

Då knölen växte fick Mia besvär och så småningom konstaterade en specialist att det var cancer. Då var det redan för sent.

– De opererade bort knölen, men cancern hade tyvärr hunnit sprida sig, säger Peter, 47.

Han blev ensam med barnen Julia och Joel och var nedbruten av sorg. Peters son Joel gick i Lindas dotter Emilias klass. Linda fick höra om pojken som hade förlorat sin mamma.

Varje dag efter det att Linda lämnat barnen på skola och förskola brukade hon gå till kyrkogården. En dag såg hon Peter där, som gick runt och letade gravplats till Mia.

– Jag förstod vem han var och gick fram och beklagade sorgen. Peter kände till min historia och vi började prata.

Båda tyckte att det var enormt skönt att prata med någon som förstod exakt vad den andra gick igenom. Varje dag efter det att de lämnat barnen började de därför ses på kyrkogården.

Ibland satt de och grät vid var sin grav. De pratade i timmar om sorgen, om sina barn och sina känslor kring det som hänt.

– Peter är en otroligt mjuk och öppen människa. Varje gång som vi hade träffats kände jag en lättnad, säger Linda.

Linda och Peter Hedberg på kyrkogården.

Den gemensamma sorgen blev vägen till lyckan, men deras tidigare partner lever i hjärtat.

Reste tillsammans

Då fanns inga tankar på romantik hos någon av dem. Linda förklarar att Peter lika gärna hade kunnat vara en kvinna som förlorat sin partner. Det viktigaste var att de kunde förstå och hjälpa varandra.

Båda var också helt inställda på att leva själva resten av livet.

Så småningom började de umgås även utanför kyrkogården och tillsammans med barnen.

– Vi tyckte om att umgås och våra barn trivdes ihop, så det blev helt naturligt, säger de.

Efter en tid reste de båda familjerna till Spanien. Peters äldsta dotter tyckte att de lika gärna kunde flytta ihop och bo tillsammans, eftersom de ändå tillbringade så mycket tid ihop.

Både Peter och Linda hade börjat att få upp ögonen för var­andra och de hade börjat tänka i samma banor.

Och sommaren 2010 tog de steget, och Linda och hennes barn flyttade in i Peters villa.

För Linda var det blandade känslor. Glädje över något nytt, men också tufft att definitivt lämna hennes och barnens hem.

– Jag och Tony hade precis börjat skapa ett hem när han så hastigt ryck­tes bort och det var fruktansvärt jobbigt för mina barn att lämna den tryggheten.

Peters och Lindas förhållande har dock underlättats av att alla barn har varit glada för deras skull.

– Men ju äldre de blir, desto mer har de börjat bearbeta förlusten och ta in det som hänt. Vissa har haft det riktigt jobbigt med sina känslor, förklarar Linda.

Friade i luften

Speciellt för barnens skull har det varit viktigt att Tony och Mia hela tiden varit närvarande i deras liv. I hallen i huset står fotografier av dem på ett bord och varje morgon och kväll tänder familjen ett ljus.

Även på bemärkelsedagar hålls deras minne levande.

– Varje gång det är deras födelsedag fikar vi tillsammans och då åker födelsedagsflaggan fram, säger Linda.

Varken Peter eller Linda kan säga exakt när de fick starka känslor för varandra, bara att det kom successivt.

Till slut tvingades båda inse att deras inställning att leva ensamma inte höll. De fick erkänna för sig själva att de hade plats i hjärtat för att även älska någon annan.

– Kärleken till Peter är en helt annan än den till Tony, men man kan inte jämföra dem och ingen är bättre eller sämre, förklarar Linda.

Lindas yngste son, Liam, minns inte sin pappa men kallar honom pappa Tony samtidigt som han kallar Peter för pappa.

Linda, Peter och deras barn älskar att resa tillsammans och brukar åka utomlands minst en gång per år.

Under en resa som Linda och Peter gjorde ensamma till Tur­kiet friade Peter.

– Han tog med mig på en tur i en luftballong och han hade smugglat med sig champagne och ringar. Jag anade ingenting, men självklart svarade jag ja eftersom Peter betyder allt för mig, säger Linda.

Förra sommaren stod bröllopet i Sandvikens kyrka. Alla barn var med som marskalkar och brudnäbbar och delade glädjen.

På tavlan i vardags­rummet syns Peters barn Julia, 20, och Joel, 16, samt Lindas barn Emilia, 16, Felicia, 14, och Liam, 9.

På tavlan i vardags­rummet syns Peters barn Julia, 20, och Joel, 16, samt Lindas barn Emilia, 16, Felicia, 14, och Liam, 9.

Har vuxit ihop

Efter det att Linda och Peter blivit ett par startade Peter före­taget Gestrike Marin som säljer båtar. Linda jobbar med bok­föringen och somrarna är den mest hektiska tiden.

– Vi har en båt själva men det är så mycket jobb att vi inte hinner njuta av den särskilt mycket, tyvärr, skrattar Linda.

Däremot laddar de batterierna under vinterhalvåret genom att åka utomlands. Förra året var de i Thailand.

– Det är ett sätt att pausa sorge­arbetet, byta miljö och ta semester från alla tankar, förklarar hon.

Bådea två känner att de vuxit ihop genom åren. Linda beskriver Peter som snäll, lugn och balanserad medan hon själv är mer av en känslomänniska som oroar sig.

– Vi kompletterar varandra. Han har gjort mig lugnare och jag har förhoppningsvis gett honom lite mer skinn på näsan.

I dag känner hon att de hittat något helt eget och att den tunga sorgen inte är närvarande på samma sätt.

Båda tycker i efterhand att det är märkligt att de möttes på en kyrkogård, men samtidigt helt naturligt. För det var just deras erfarenheter som drog dem till varandra.

– Ingen av oss hade nog vågat öppna upp för någon annan som inte upplevt något liknande, tror Peter.

Båda är övertygade att deras förra partner var med och förde dem samman. Det som började i tragedi blev till slut något väldigt vackert.

– Vi är säkra på att våra kära på andra sidan hade ett finger med i spelet, säger Linda.

De är glada att de vågade ta steget och hoppas att andra kan unna sig att uppleva lycka, även om det är mitt i sorgen.

– Man kanske känner skuld och skam och undrar vad andra ska tänka, men man måste tillåta sig själv att känna kärlek och hopp. Alla som älskat någon gång vet ju hur mycket det betyder att bli älskad och att få älska igen, säger Linda.

Av Annika Sohlander
Foto: Pernilla Wahlman

Mer intressant innehåll hos allas.se: