Line och Arne hamnade mitt i en terrorattack i Indien

Line och Arne hamnade mitt i ett terrordåd i Bombay
De visste inte att deras liv skulle förändras för evigt när de gick in på det 
berömda kaféet i Bombay. Line och Arne hamnade i en fasansfull terrorattack. Nästan alla gästerna sköts ihjäl och gärningsmännen återvände för att 
avrätta överlevare...

Line Kristin Woldbeck och Arne Strømme befann sig i den hektiska storstaden Bombay den 26 november 2008. De var på genomresa efter att ha varit på semester i Indien i fyra veckor och skulle träffa Lines indiska Facebook-vän Meetu på Leopold Café, etablerat redan 1871 och odödliggjort genom romanen Shantaram av Gregory David Roberts.

Det ingen av de tre då visste var att flera terrorister från den islamska terrorgruppen Lashkar-e-Taiba var på väg dit och till flera andra kända landmärken i Bombay. Bland de tolv angreppsmålen fanns också lyxhotellen Taj Mahal Palace och Oberoi samt tågstationen Chhatrapati Shivaji Terminus.

Annons

Terrorattacken skulle sträcka sig över fyra dagar. Drygt 170 personer dödades och runt 300 skadades.

Meetu och Line satt på andra våningen på Leopold och väntade på Arne. Han såg dem inte och bad servitören om ett bord.

– Först placerade han mig vid det yttersta bordet mitt framför den ena entrédörren. Men jag hade en känsla att jag inte ville sitta där, förklarar han.

– Det skulle senare visa sig att det räddade våra liv. De som satt vid det bordet var de första som blev skjutna. Efter en stund fick jag ett bord längre in i lokalen och jag satte mig där för att vänta på Line och Meetu.

– Jag gick ner för att leta efter Arne åtta minuter i nio den kvällen, minns Line.

Annons

Line och Arne var säkra på att de skulle dö då terrorister tog sig in på legendariska Leopold Café. Foto: TT

Både Line och Arne är fotografer och för dem var det naturligt att föreviga mötet med den indiska kvinnan de aldrig tidigare mött.

– Vi hade blivit placerade vid ett bord för fyra och Arne och jag satt bredvid varandra och Meetu mitt emot. Vi flyttade lite fram och tillbaka för att ta bilder och jag hade tänkt bli sittande bredvid Meetu. Men när servitören kom satte han tallriken där jag suttit från början så då flyttade jag tillbaka, förklarar Line, som ofta har funderat på om placeringen kan ha haft betydelse för att hon överlevde.

De stod en meter bort och avrättade henne. Jag kände att hon dog

Maten kom strax efter nio och Line, Arne och Meetu fick bara sex minuter tillsammans innan granaterna exploderade.

Annons

Skjutna i bakhuvudet på Leopold Café

16 minuter över nio hördes den första smällen på Leopold Café.

– Då kastades två granater in genom entrédörren där Arne först blev anvisad ett bord. Där satt ett tyskt par och de var de första som dödades.

De hade bara stannat till på väg till flygplatsen eftersom Leopold är ett legendariskt ställe. De blev skjutna i bakhuvudet, säger Line tyst.

Hon fortsätter:

– Vi förstod inte vad som hände. Först trodde vi att det var fyrverkerier eftersom det var mitt i bröllopssäsongen. Folk sprang och många blev instängda eftersom det var överfullt i lokalen. Vi som var mitt i kunde varken ta oss ut genom entrédörren eller bakdörren i trängseln. Jag tog tag i Arne och Meetu och drog ner dem under bordet, säger Line.

Här blev de liggande blickstilla medan terroristerna pepprade rummet med sina maskingevär. Efter två omgångar med dubbla magasin började de två terroristerna gå runt för att leta efter överlevande. Det krossade glaset på golvet gjorde att terroristernas steg hördes tydligt. Restaurangbord sparkades bort och de som låg under borden avrättades systematiskt en efter en.

Livet passerade i revy

– Vi låg och spelade döda, berättar Arne och fortsätter:

– Vi visste att vi skulle dö. Vi låg bara och väntade. Vad som hände i huvudet i den situationen är svårt att beskriva. Det jag minns väldigt tydligt är att mitt liv passerade revy. Jag ville inte dö.

Drygt 170 personer dödades och runt 300 skadades i terrorattackerna i Bombay. Foto: TT

Plötsligt ryckte det till i Meetus kropp och Line kände en stöt gå genom kroppen.

– Jag hörde ett skott och jag kände att Meetu ryckte till eftersom jag höll henne i handen. Det gick som en elektrisk stöt genom mig.

– Jag såg efteråt att hon hade blivit skjuten i nacken. De stod en meter bort och avrättade henne. Jag kände att hon dog.

Även Arne blev skjuten. Kulan träffade i ansiktet på mindre än två meters håll.

i tog farväl medan vi låg där. Vi räknade inte med att överleva

– Jag låg med fingertopparna mellan golvet och pannan. Kulan strök förbi mitt ansikte. Den gick mellan ögonen, över näsroten och träffade kindbenet. Det är nästan otroligt att det går att bli skjuten på det sättet.

– Hade inte fingrarna legat emellan och ändrat kulans riktning så hade den gått rakt in i hjärnan, säger Line.

Arne kände blodet rinna ner över ansiktet. Så tittade han på fingrarna. Fingertopparna var avskjutna och benpiporna stack upp.

– Jag drabbades av en väldig sorg. Jag tänkte att även om jag överlever det här kommer mitt ansikte att vara helt vanställt. Jag kände ingenting. Det fanns ingen smärta, jag hade fullt adrenalinpåslag.

Line viskar till Arne att Meetu är död. Han svarar att han är skjuten.

– Jag visste att jag måste lugna Arne så att han inte fick panik. I så fall hade vi säkert blivit dödade.

45 långa minuter av skräck

Line och Arne säger att terroristerna sköt fem omgångar inne i kaféet. Samtidigt hörde de skott på gatan utanför. Båda undrade varför polisen, som hade lokaler några få meter från restaurangen, inte hade kommit till undsättning. Terrorhelvetet hade då hållit på i 45 långa minuter.

– Vi tog farväl medan vi låg där. Vi räknade inte med att överleva. Vi sa att vi älskade varandra. Till slut var det inga andra kvar som inte var döda eller allvarligt skadade utom vi och två servitörer, berättar Line.

När ljudet av gevärsskott och steg över krossat glas upphörde hoppades Line och Arne att terroristerna hade lämnat kaféet.

– Jag insåg att jag måste ta mig ut för att skaffa hjälp, jag var ju den enda som var i skick att göra det, säger Line och fortsätter:

– Jag kröp försiktigt på alla fyra genom blod och krossat glas för att komma ut från bordet. När jag reste mig upp på knä tittade jag rakt in i mynningen på en AK-47. En kulspruta. En man stod bara tre meter ifrån mig. Beredd att skjuta.

Mannen med kulsprutan sa ett ord till Line medan han riktade mynningen mot henne.

Line kände skott i ryggen

– ”Turist”. Han sa det med hat i rösten och närmast spottade ut det. Jag kastade mig ner på golvet under bordet igen.

Medan scenen utspelar sig ligger Arne på golvet. Det rinner fortfarande blod från ansiktet och de avskjutna fingrarna. Han ser inte terroristens ansikte, men han ser maskingeväret som är riktat mot Line.

– Jag var säker på att hon skulle bli dödad. Jag visste att Meetu var död, jag visste att Line skulle bli skjuten och själv låg jag där färdig att slaktas. Jag ”flög” upp i taket. Jag lämnade min kropp, situationen var så extrem. Jag minns att jag tittade på Line som hamnat i en slags böneställning.

En man stod bara tre meter ifrån mig. Beredd att skjuta

Medan Line ligger på alla fyra på golvet känner hon fysiskt alla kulorna som träffar henne i ryggen.

– Jag var helt säker på att han sköt mig. Det gjorde han inte, men det kändes så. Jag försökte stoppa min puls, få mitt hjärta att sluta slå för det dunkade så högt. Jag trodde att han kunde höra mitt hjärta slå. Att jag inte var död. Så blev allt svart. Det blev för mycket och jag tuppade av, förklarar hon.

I nästa ögonblick känner hon att någon drar henne över golvet i ena armen. Line tänker att terroristerna har kommit tillbaka och att de lättare vill komma åt att skjuta henne. Men när hon öppnar ögonen ser hon att det är en av fyra indiska soldater som har tagit tag i henne.

– Det var de som evakuerade Arne och mig och fyra andra som överlevt. Två av dem var medvetslösa och lades på golvet i en jeep. Jag försökte få med Meetu, men det fanns inte plats för döda i bilen.

Kunde tänka rationellt

Det norska paret och de andra terroroffren kördes till ett statligt sjukhus. I entréhallen låg ett tiotal lik på golvet och det bars hela tiden in nya offer. Line insåg att hon måste ta Arne till ett annat sjukhus. Både bristen på läkare och medicinsk utrustning gjorde att hon förstod att han kommer att dö om de stannar kvar.

– I en sådan situation får du antingen panik, skriker och uppträder helt irrationellt eller så blir du iskall och får tunnelseende och gör det du måste. Jag har varit i svåra situationer tidigare och reagerat rationellt varje gång – reaktionen kommer senare, förklarar hon.

Två bärare försökte hindra dem från att ge sig av. De ansåg att paret var trygga där och att Arne skulle förblöda om de gav sig av, men Line vägrade ge sig.

– När vi kom ut var det beckmörkt. Line ropade ut i natten: ”Vilket är Bombays bästa sjukhus?” Så hörde vi någon ropa tillbaka ”Bombay Hospital”, säger Arne.

När paret kom till Bombay Hospital öppnade sig en ny värld.

– Jag kom till akuten och fick den nödvändiga första hjälpen innan jag överlämnades till den fantastiske neurokirurgen professor Keki Turel.

Doktor Turel opererade två patienter den natten. Den ena var Arne. Han var vaken under hela operationen som tog över fem timmar.

– Under operationen blev jag flera gånger ombedd att le eftersom Turel skulle sy ihop nervtrådarna. Alla nerver var avskurna. Hade det inte varit för Turel hade mitt ansikte sett helt annorlunda ut och fungerat väldigt dåligt, men nu är allt intakt. Man kan nästan inte se det. Ögonen, näsan och munnen klarade sig. Hur är det möjligt att ha sådan tur? säger Arne och gör citattecken i luften.

Samtliga tre fingertoppar blev också opererade. Medan terrorhelvetet brakade loss höll Arne fast i en av de avskjutna fingertopparna och den syddes sedan fast.

Att vi kunnat prata om upplevelserna med varandra är enda skälet till att jag överlevde

Upplevde brist på förståelse

När Line och Arne kom tillbaka till Norge efter terrorattacken insåg de snabbt att det saknades kompetens att hjälpa dem som terroroffer. Speciellt gällde det Line som inte var fysiskt skadad.

– Fokus och all hjälp riktas mot den som är det. Hade jag bara blivit träffad av en förlupen kula så hade jag också fått förståelse. Det fick jag inte, säger hon. Att vi kunnat prata om upplevelserna med varandra är enda skälet till att jag överlevde, anser Line.

– Det är viktigt eftersom de psykiska reaktionerna efter terror är mer komplicerade och långvariga än efter olyckor och naturkatastrofer. Tidsperspektivet är också viktigt. Ju längre man blir fråntagen kontrollen över sitt eget liv desto mer komplicerat och långvarigt blir traumat, säger Arne.

– Vi överlevde båda två och vi pratade med varandra om det i timmar varje dag i flera år. Vi förstod vad det handlade om och det gör ju självklart inte människor som inte upplevt det. Det är inte möjligt att sätta sig in i det. Att vi har kunnat prata så mycket om det har hjälpt oss mycket i den mentala processen. Det har gjort att vi är tillbaka i dag.

Av  Malini Gaare Bjornstad

Översättning och bearbetning: Anette Bülow 

Foto: Astrid Waller

Mer inspirerande innehåll från allas.se: