Linnea ska föda sin brors barn

Efter att ha stått vid sidan av sin bror Anton och hans cancersjuka fru Sandras kamp för att bli föräldrar under många år tog Linnea Häggmark beslutet. Hon ville bära deras barn.”Jag ser fram emot att äntligen få lämna tillbaka detta efterlängtade barn till sina förväntansfulla föräldrar, det ska bli jättehäftigt”, säger Linnea.

Sandra Rydenstam Björk, 38, och Anton Rydenstam, 34, träffades för 11 år sen. Efter bara tre månader upptäckte Anton en knöl i Sandras bröst. Det visade sig vara bröstcancer. Anton var tydlig med att han skulle finnas kvar vid Sandras sida trots sjukdomen. Då Sandras fertilitet riskerade att försämras av cellgiftbehandlingen, hon skulle behöva genomgå, fick paret erbjudande att frysa in embryon för framtida bruk. Men bara ett år senare fick Sandra beskedet att hon troligtvis aldrig skulle kunna genomgå en graviditet utan att riskera att sjukdomen skulle förvärras.

Deras enda chans till biologiska barn var att låta en värdmoder bära det åt dem. Sandras svägerska erbjöd direkt sin hjälp och redan 2009 blev Sandra ett ansikte utåt för debatten om altruistiskt värdmödraskap. Men fastän de hade en frivillig värdmoder så fick de blankt nej.

Reglerna i Sverige har varit och är fortfarande att assisterat värdmödraskap är förbjudet. Inte heller kunde de använda sig av sina nedfrusna embryon för att genomgå behandling utomlands.

2013 kom nästa bakslag, Sandras cancer hade spridit sig. Hennes diagnos blev nu kronisk vilket betyder att hon aldrig kommer friskförklaras, men med medicinsk hjälp kan hon leva ett långt och normalt liv. På grund av sjukdomen har paret även fått avslag för adoptionsmöjligheter då utländska adoptionsbyråer inte tillåter adoptivföräldrar med cancerdiagnoser.

En sorgeprocess att ge upp sina egna ägg

Anton förklarar att allt motstånd i kampen att få bilda familj har varit svår.

– Det har varit en lång väg där man stundtals förlikat sig med tanken på att det inte blir några barn. Sen så har man känt längtan när ens närmaste kompisar skaffat barn. Det som bromsat oss var att vi snöat in på att vi ville använda våra embryon, som vi inte får använda.

Man har stundtals förlikat sig med tanken på att det inte blir några barn

Under årens lopp hade svägerskan som tidigare erbjudit sig att bära barnet dessutom blivit äldre och var på en annan plats i livet. Även Sandra var äldre och hennes klockan tickade.

– Jag började närma mig 40, och kände att vi behövde ta ett definitivt beslut i barnfrågan.

”Det senaste året har varit hur häftigt som helst – att det har hänt och att det har funkat”, säger Anton Rydenstam. Här med systern Linnea Häggmark som bär barnet och frun Sandra Rydenstam Björk har. Foto: Christian Örnberg

Det fanns ytterligare en väg att gå – de kunde få en värdmoder utomlands och använda Antons spermier och ett donerat ägg.

Att släppa idén om att använda sina egna ägg var dock ett jobbigt beslut för Sandra.

­– Ja, det var en sorgeprocess. Men när vi bestämde oss för att ta hjälp av en äggdonator tändes ett annat hopp, nu var det möjligt, vi skulle kunna bli föräldrar.

Beskedet kom som en chock

Och det var när Anton och Sandra hade samlat släkten och berättade om sitt beslut att försöka få barn via värdmödraskap i Ukraina som Antons syster Linnea Häggmark insåg att det var dags att lägga fram sitt förslag innan det var försent. Hon hade bestämt sig. Hon kunde bära deras barn.

Beskedet kom som en chock för både Anton och Sandra.

–  Jag blev väldigt, väldigt förvånad, vi hade ju bestämt oss att gå genom en klinik utomlands. Det var inte lätt att ställa om sig och bara säga ja, säger Sandra.

Men efter att de funderat några veckor över eventuella risker för Linnea och hur det skulle fungera att driva processen själva, bestämde de sig för att anta Linneas erbjudande.

Linnea å sin sida, hade i det tysta funderat i fem år innan hon fattat beslutet att erbjuda sin hjälp. Hon hade bara delat sina tankar med sin man Olle. För honom var det inte heller ett enkelt beslut att ställa sig bakom, han kände oro över att något skulle hända Linnea som skulle drabba henne eller deras egen familj negativt. Båda var också märkta av en tidigare graviditet som slutade tragiskt.

Vi förstod vilket mirakel det är att lyckas få barn

– När vi väntade vårt andra barn upptäcktes det vid rutinultraljudet, halvvägs genom graviditeten, att vår dotter inte var frisk. Läkarna sa att hennes tillstånd inte var förenat med liv och att hon därför inte skulle klara ett liv utanför livmodern. Det var en väldigt tuff period som vi behövde ta oss igenom. Att förlora ett barn på det viset har präglat mig jättemycket. Vi förstod på ett djupare sätt vilket mirakel det är att lyckas få barn.

Paret tog sig igenom två graviditeter till som resulterade i två friska barn. Men Linnea tog ingen för givet och det hade blivit svårare att våga knyta an till ett barn i magen. Linnea känner att hennes erfarenheter trots allt hjälpt henne att hitta styrkan och modet till att bära sin brors barn.

Behövde rannsaka sig själv

Och det var just att stå bredvid som maktlös anhörig och se hennes bror och svägerska lida som fick henne att börja tänka tanken.

– Att en cancerdiagnos blir ett lidande även för anhöriga är de flesta människor införstådda med, det är en obeskrivlig maktlöshet. Men deras ofrivilliga barnlöshet och tröstlösa önskan om att bli föräldrar har också tagit hårt. Sandras diagnos kunde jag inte göra mycket åt, men gällande barnlösheten fanns det kanske en lösning. Jag behövde bara rannsaka mig själv först och ta reda på mer information om vad processen innebar.

Efter allt de gått igenom kändes det fint att erbjuda min hjälp

Efter att Linnéa fött sitt tredje levande barn och återhämtat sig från den graviditeten, föll de sista pusselbitarna på plats, hon kände sig redo. Hon och hennes man var även överens om att de kände sig klara med sin egen familjebildning.

– Jag kom fram till att jag verkligen ville göra detta, efter allt de gått igenom kändes det fint att erbjuda min hjälp.

Hon är tacksam över att frågan om att agera värdmoder aldrig har kommit från dem, det har aldrig funnits någon förväntan från deras sida. När alla parter var överens om att det åtminstone var värt att försöka påbörja processen satte de sig ner och diskuterade hur ett tillvägagångssätt skulle vara möjligt. Även förväntningar, juridiska aspekter, olika etiska dilemman som kunde uppstå och annat praktiskt pratade de noggrant igenom innan de gick vidare.

Professionell vårdpersonal

11 månader senare reste de tillsammans till Georgien och ett embryo placerades i Linneas livmoder. Allt gick bra och efter den tolfte veckan släppte kliniken i Georgien det medicinska ansvaret och de var istället hänvisade till den svenska vården.

– Vi har fått ett fantastiskt bemötande, säger Sandra. Verkligen professionellt! Allt fokus har inte hela tiden legat på Linnea, vårdpersonalen har även vänt sig till mig och Anton och brytt sig om att fråga hur vi mår och hur vi känner.

Vi har fått ett fantastiskt bemötande

Sandra och Anton har varit med på alla barnmorskebesök, läkarundersökningar, ultraljud och föräldrautbildning. Linnea och Sandra har även deltagit i gravidvattengympa tillsammans och åkt iväg på små utflykter för att umgås med varandra.

”Det känns förväntansfullt, jag känner mig redo. Allt är förberett, vi vill bara att han ska komma”, säger Sandra Rydenstam. Foto: Christian Örneberg

– Jag vill att Linnea ska få allt det som jag själv hade velat ha om jag var gravid, förklarar hon.

För att underlätta för Linnéa i vardagen har de även hjälpt till med barnpassning när det behövts.

Tillsammans med Linneas man Olle har de också en chatgrupp där de hela tiden får uppdateringar kring Linneas hälsa och information om deras blivande son i magen.

– Jag har verkligen fått uppleva graviditeten på ett så nära håll som jag aldrig trodde skulle vara möjligt, säger Sandra.

På frågan om det ändå kan uppstå jobbiga känslor när någon annan bär ens barn, svarar hon:

– Ja, jag har funderat på det… Om jag ganska nyss hade fått reda på att jag inte borde genomgå en graviditet och inte hunnit bearbeta känslorna, då hade jag nog kunnat känna avundsjuka. Men jag har vetat i så många år att jag inte kan bära något barn. Jag är bara extremt tacksam att jag ha Linnea så nära och vara där för henne.

”Jag passar barnet i nio månader”

Vetskapen om att processen de genomgår, fortfarande inte är reglerat i Sverige är frustrerande för bägge parter. Sandra tror och hoppas att det ändå är nära en förändring.

När det eventuellt blir godkänt är det för sent att använda våra embryon

–Om några år kommer altruistiskt värdmödraskap kanske godkännas i Sverige, men då är det försent för oss att använda våra infrysta embryon.

Linnéa vill inte se på det som att hon lånar ut sin kropp utan snarare som att hon passar sin brors barn i nio månader för att sedan lämna tillbaka det.

– Även om jag har deras bebis i min mage så är det ju fortfarande jag som äger och bestämmer över min kropp. Altruistiskt värdmödraskap bygger på tillit, respekt och välmening. Vi måste våga tro att kvinnor är kapabala att fatta beslut om sin egen kropp och livmoder. Självklart går det inte att blunda för att etiska dilemman kan uppstå. Men så är det ju med andra medicinska valmöjligheter också, som abort tillexempel. Det kommer alltid finnas en risk att kvinnor genomgår abort efter påtryckningar av omgivningen, men för den sakens skull ska vi inte frånta alla kvinnor rätten att kunna fatta det beslutet.

Hon menar att det hade känts tryggare att få genomgå hela den medicinska processen i Sverige.

– Då hade vi kanske kunnat diskutera vårt beslut med läkare, psykologer och jurister och på så vis lättare kunnat göra ett informerat val. Överlag tycker jag förstås att det är bättre att en syster får möjlighet att hjälpa sin bror och svägerska att bli föräldrar, än att en okänd kvinna i ett annat land är gravid för deras räkning.

Anton förklarar att han och systerns relation har blivit stärkt i och med denna process.

­– Jag är otroligt stolt över min syster för det hon gör och det hon står för. Hon är ju med i debatten och försöker upplysa de som inte förstått vad altruistiskt surrogatmödraskap är, jag tycker hon är stark.

Jag är otroligt stolt över min syster

Linnéa är positivt överraskad över hur många i hennes omgivning som, efter att ha lyssnat på vad hon går igenom, uttryckt att de också skulle kunna tänka sig att vara värdmödrar till en närstående.

– Jag har fått så mycket positiva reaktioner! Men många är förvånade över att vi var tvungna att åka ända till Georgien, de har inte förstått att detta inte är helt tillåtet i Sverige.

Äntligen ska vi få bli en familj

För Anton och Sandras del är den ofrivilliga barnlösheten snart över, om mindre än en månad beräknas deras efterlängtade son födas. Allt är på plats, skåp är rensade, babysängkläderna tvättade. Nu väntar de bara på att få bli föräldrar.

– Det är pirrigt såklart. Äntligen ska vi få bli en familj. Helt plötsligt känner jag mig väldigt nöjd med allt i livet, säger Sandra.

Alla tre ser fram emot den stora dagen som närmar sig. Foto: Christian Örnberg

Vid förlossningen är planen att både Anton, Sandra samt Linneas man Olle ska finnas med på rummet.

Eftersom Linnéa själv är barnmorska och har genomgått flera förlossningar, känner sig Anton trygg. Men nerverna är ändå lite på spänn.

– Ja, det är ju första gången jag kommer vara med vid en förlossning. Det ska bli häftigt och lite läskigt också. Man har ju inte varit med om det innan, men jag tänker mer och mer på det och är förväntansfull.

Jag har ju aldrig fött barn åt någon annan förut och vet inte hur jag kommer att reagera

Linnea gläds också åt att förlossningen närmar sig. Och hennes egna barn har från början varit helt införstådda med att det är deras kusin som ligger i mammas mage.

– De har ju varit så närvarande hela tiden, de ser fram emot att han ska komma ut, säger hon och fortsätter:

– Och jag ser jättemycket fram emot att äntligen få lämna tillbaka detta efterlängtade barn till sina förväntansfulla föräldrar, det ska bli jättehäftigt. Jag är inte så orolig för att jag plötsligt ska börja känna moderskänslor under eller efter förlossningen. Jag tror jag är förberedd. Men självklart försöker jag vara ödmjuk mot mig själv, jag har ju aldrig fött barn åt någon annan förut och vet inte hur jag kommer att reagera ännu.

FAKTA SURROGATMÖDRASKAP SVERIGE

  • I början av 2018 fastslogs att assisterat surrogatmödraskap inte bör legaliseras i Sverige. Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna är dock eniga om att altruistiskt surrogatmödraskap bör bli lagligt.
  • Det är inte olagligt att vända sig till en surrogatförmedling utomlands men eftersom surrogatmödraskap är oreglerat i Sverige saknas lagstiftning och tillsynsmyndighet i frågan.
  • Den som föder barnet blir automatiskt moder på pappret och faderskapet måste fastställas om kvinnan inte är gift. I det fall kvinnan är gift behöver maken avsäga sig faderskapet. Sedan måste familjerätten efter utredning fastslå vem som är pappan och i fall av syskonskap att det inte är fråga om incest. Surrogatmodern kan därefter ge pappan ensam vårdnad över barnet och pappans partner får ansöka om närståendeadoption.
  • Det är inte tillåtet att föra ut frysta embryon och/eller ägg i Sverige utomlands. Alltså måste man skapa nya embryon med eget äggplock utomlands av tilltänkta mamman eller med hjälp av äggdonator som kan bokas via våra samarbetskliniker.
  • Bland annat Storbritannien, Nederländerna, Georgien, Ryssland och Ukraina tillåter arrangerat surrogatmödraskap. I vissa länder är både altruistiskt och kommersiellt värdmödraskap tillåtet. Vid kommersiellt värdmödraskap i till exempel USA kan värdmodern få hundratusentals kronor i ersättning.
  • Enligt förmedlingen Surrogacy Sweden kan ett arrangerat kommersiellt surrogatmödraskap utomlands kosta över en miljon kronor.

Mer intressant innehåll hos allas.se: