Lisas pappa fick cancer: Jag visste att han skulle dö
Till en början fanns hopp om bättring. Men ganska snart stod det klart att behandlingarna inte hade önskad effekt.
– Det var mamma som ringde och berättade att läkarna inte kunde göra mer för pappa. Jag hade haft det på känn redan från början, men det kom ändå som en chock. Det är ju ett helt sjukt besked att få! Det gick inte att förstå, och det kändes bokstavligen som om marken drogs undan under mig. Inte min pappa!
Pappa Anders sjuk i strupcancer
Lisa Blomqvist, 30, tystnar ett ögonblick. Hösten 2015 hade hennes pappa Anders drabbats av strupcancer. Hon har nu skrivit den handbok om döden som hon själv hade önskat sig när Anders dog.
– Den där första perioden efter att vi fått veta att pappa var döende minns jag som otroligt rörig. Jag fick inte ihop det. Jag kände panik och kunde inte sova. Känslan av hopplöshet och vanmakt var enorm och jag fattade inte hur jag skulle orka att ta mig igenom det som komma skulle. Det gick inte att ta in att han skulle försvinna …
Hon brottades med existentiella tankar om livets meningslöshet och om var hon borde lägga sin energi – borde hon inte vara vid sin fars sida hela tiden nu?
– Jag tänkte också mycket på mamma och hur det skulle gå för henne när hon blev ensam. Men vi i familjen kunde prata öppet om allt, och det var bra. Vi var tajta innan, men kom varandra ännu närmare efter pappas diagnos, säger Lisa.
Det kunde visserligen uppstå en del tjafs kring småsaker – som så ofta när man lever under svår stress – men de pratade tidigt om att de inte skulle bli osams utan, tvärtom, behövde hålla ihop och reda ut meningsskiljaktigheter.
– Kommunikation är jätteviktigt, och att ha förståelse för varandra. Alla reagerar olika på ett så svårt besked. Men visst kändes det konstigt att sitta och planera kring pappa och hans sista tid.
Ofta dåligt samvete
Enligt Lisa kan ekonomin bli ett krux när en närstående ska dö. Det kanske inte går att ta ledigt, och bara en anhörig i taget kan ta ut anhörigpenning. Lisa pendlade regelbundet från Stockholm till Skövde, där Anders vårdades, och hon sjukskrevs periodvis för att kunna vara hos sin pappa. Men hon gick ofta med dåligt samvete, eftersom hon inte tyckte att hon räckte till – varken hemma, på jobbet eller med sin pappa.
Det svåraste under den period när Anders åkte in och ut från sjukhus var alla luddiga besked från vården.
– Det var svårt att få grepp om vad som skulle hända och vi fick hela tiden olika bud om pappas hälsa och vårdplan. Plötsligt skulle han skickas hem utan att vi fick veta vad det skulle innebära rent praktiskt. Man är i underläge och tyvärr kändes det som att vårdapparaten inte såg hela människan.
Livet sattes på vänt
Mycket i Lisas liv sattes på vänt när hennes pappa var sjuk, allt kretsade kring honom.
– Jag sov dåligt och åt dåligt och var ändå uppe i varv. Jag vågade knappt ta en fikapaus av rädsla att missa något, säger hon sakta.
Så här i efterhand önskar hon att hon hade varit bättre på att ta hand om sig själv.
– För det är ju inte så att man älskar sina anhöriga mindre bara för att man en stund gör något kul för sig själv. Tvärtom ger det energi att orka!
Hade en bra relation
Sorgeprocessen påbörjas till viss del när man vet att en anhörig är långvarigt sjuk och döende, menar Lisa. Många tankar och känslor kommer upp till ytan. De första är chocken över beskedet och overklighetskänslorna.
– Man vet vad som ska hända, men man vet inte när det tar slut. Den utmätta tiden gjorde att jag ville prata ut och vara nära pappa. Vi pratade gamla minnen och våra samtal kändes ljusa, vackra och fyllda av kärlek.
Lisa och Anders hade inget otalt med varandra när han dog och de hade haft en fin relation.
– Men om man går och bär på något tror jag att det är bra att försonas för att få ett bra avslut. Det kan man förstås även göra genom att skriva ett brev som kanske aldrig skickas, säger Lisa och berättar att hon och hennes pappa också kunde prata om den förestående döden på ett naturligt sätt. Han visste ju vad som väntade.
Lisa anser att omsorgen och närvaron inte bara är viktig för den som ska dö – utan också för den anhöriga.
– Man gör det även för sin egen skull, för att känna att den sista tiden blev meningsfull. Men jag tycker att det är viktigt att vara lyhörd för den döendes behov och till exempel inte insistera på att personen ska äta. För vems skull ska han äta? Det bör man fråga sig.
Viktigt att kommunicera
Veckan innan Anders dog fick han komma till ett hospis, vilket blev en mycket värdig sista tid för honom och familjen.
– Hospispersonalen var jättefin, deras uppgift var att skapa en familjär och behaglig stämning. Det var ljust och vackert i hemlik miljö, och pappa blommade faktiskt upp när han kom dit.
När Anders kom till livets slutstation i september 2016 anslöt familjen och de hade en fin vecka tillsammans tills slutet kom. Han var inte rädd för döden, men orolig för hur hans fru och barn skulle klara sig. Den sista natten satt de alla samlade vid hans bädd. De småpratade, spelade spel och vakade inför det oundvikliga.
Känslan av lättnad och skam
I sin bok beskriver Lisa hur hennes pappa plötsligt tog ett djupt andetag – och sedan blev tyst. Alla höll andan. Var allt över? Men så andades han ut igen och den långa väntan fortsatte. Den natten blev dock hans sista och tiden efteråt beskriver Lisa som en blandning av lättnad, saknad, förvirring och chock.
– Just den där känslan av lättnad tror jag att många kan känna skam över. Precis som att man som anhörig kan längta efter att det ska vara över så att livet kan bli som vanligt igen. Men sedan när det väl är över så känns det helt absurt att allt bara fortsätter som om inget hade hänt. Därför blir det väldigt konstigt när folk i ens omgivning undviker ämnet …
Lisa upplever att döden fortfarande är tabubelagd.
– Vi lever ganska självcentrerade liv och är obenägna att reflektera över att allt kommer att ta slut en vacker dag. Då blir det genast dålig stämning, säger hon med ett litet leende och tillägger att det är symptomatiskt att folk tycker att det är jobbigt att prata om testamenten, Vita arkivet eller hur man vill ha sin begravning. Och barn hålls ofta på avstånd från samtal om döden och från begravningar – de ska skonas från sorgens yttringar.
– Vi gör döden så stor. Men det behöver inte vara så. Den kan vara rofylld och befriande också.
Vänner rädda att säga något fel
Lisa märkte hur vänner och kollegor tassade på tå och inte vågade säga något, av rädsla för att säga något fel.
– Vi har massor av ritualer när ett barn föds. Men när någon dör vet vi inte vad vi ska säga eller göra. Som utomstående är det viktigt att man benämner det som hänt, att man gör något och hör av sig. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Ett sms eller några tröstande ord. Att förbigå med tystnad blir jättekonstigt!
Hon tycker också att det är bra att ställa raka frågor till den sörjande – vad behöver du just nu? Vill du att jag berättar för dina kollegor?
– Ibland kan man behöva älta det som hänt, men ibland vill man inte prata, utan bara koppla bort det med något helt annat. Då är kommunikation superviktigt, konstaterar Lisa, som tycker att det finns många fördomar kring hur man förväntas bete sig som sörjande. Att visa glädje eller skratta kan uppfattas som opassande.
– Men man kan faktiskt ha flera känslor samtidigt. Man kan känna djup sorg och ändå skratta och ha kul, säger Lisa.
Det praktiska när någon dör
När en anhörig har dött inleds en ny fas parallellt med sorgeprocessen – den praktiska kring begravning, arv och bouppteckning.
– Jag visste inte hur en begravning går till och blev överrumplad av den känslomässiga chocken att bara dagar efter pappas bortgång behöva välja kista. Det är många beslut som ska tas snabbt. Det kan vara klokt att skriva en lista över alla göromål och dela upp uppgifter mellan familjemedlemmarna. Några beslut måste tas direkt, andra kanske kan vänta, säger Lisa och exemplifierar med abonnemang som ska avslutas, dokument som ska gås igenom, kontakter med bank och försäkringsbolag. Listan kan göras lång.
– Ofta vill många hjälpa till, och jag tycker att man ska tacka och ta emot konkret hjälp!
Lisa ville att mottagningen efter begravningen skulle bli ett kalas i Anders anda och slog nästan knut på sig själv. Men pappas favoritkakor blev inte så goda som planerat, festen blev inte så lyckad som hon hoppats och luften gick lite ur henne.
Känslan av orättvisa
När hon senare började gå igenom sin fars kvarlåtenskap vällde sorgen och saknaden över henne med ny kraft. Och en känsla av orättvisa över att han inte fick bli äldre än 66.
– Att tömma ett hem är nästan jobbigare än när någon dör. Att hitta gamla foton och brev. Minnen som väcks till liv. Det är otroligt känslomässigt och inget jag var beredd på, säger Lisa, som tycker att man ska göra upp en plan tillsammans med övriga släktingar, så att bördan fördelas – och delas.
Boken en hyllning till sin far
I dag har sorgen ersatts av saknad och fina minnen av pappa Anders och en stolthet över boken hon skrivit, som hon också ser som en hyllning till honom.
– Jag vet att han skulle ha varit stolt som en tupp!
Här kan du köpa Lisa Blomqvists bok
Lisa Blomqvists bok När man vet att någon ska dö är en handbok för anhöriga. Läs mer och köp här. (reklamlänk)
Lisas 5 bästa tips till sörjande
- Försök vara snäll mot dig själv. Du behöver tid att tänka, sova, promenera. För mig hjälpte yoga och att vara i skogen. Tillåt dig att känna allt du känner, även om det är motstridiga känslor.
- Våga be om hjälp! Vänner, släktingar och kollegor vill gärna hjälpa med praktiska saker men kanske inte vill tränga sig på.
- Prata öppet med dina närmaste om hur du mår, hur du reagerar och hur ni bäst kan hjälpas åt i situationen. Ingen är tankeläsare! Våga säg att du vill vara ifred, eller vill ha sällskap. Säg vad du blir ledsen av, och vad som får dig att må bättre.
- Prata så tidigt som möjligt med din chef om din situation, för att få förståelse och stöd i ditt arbete.
- Visa hänsyn för andra som går igenom jobbiga saker! Man vet aldrig vad andra bär på, och jag tror överlag att vi alla kan vara snällare mot varandra. Sträck ut en hand utan att vara påträngande.
Av Maria Zaitzewsky Rundgren
Foto: Jennifer Glans, Norstedts