Lise drabbades av livmoderhalscancer

Lise, som fick livmoderhalscancer, berättar om sin resa
Som en frisk och aktiv person kom beskedet att hon fått livmoderhalscancer som en chock för Lise. Och plötsligt kände hon sig som en annan person än tidigare. Genom sitt yrke vet hon vilka tankar och känslor cancerpatienter brottas med. Trots det trodde hon inte att hon själv kunde reagera på samma sätt.

En dag slog det henne att det var länge sedan hon hade varit hos gynekologen.

– Det hade gått nästan tre år, så jag bokade en tid, berättar Lise Amundsen, 57, från norska Bergen.

Det var den 15 maj 2013 och gynekologen såg tecken på att allt inte var som det skulle. Det togs prover och den 28 maj åkte Lise på den så kallade sjufjällsturen, där man vandrar över sju berg i Bergen under en dag. En vecka senare damp ett brev ner i Lises brevlåda. Svart på vitt stod det att hon hade livmoderhalscancer.

Annons

Det kom som en chock. Lise hade inga symtom, var stark och i god form. Hon levde ett aktivt liv med fjällvandringar och paddling. När diagnosen kom var hon ledig från jobbet inom palliativ cancervård för att skriva om hur det är att leva med och i en allvarligt sjuk kropp. Det sista hon tänkte på var cancer i sin egen kropp. Som anställd inom sjukvården vet hon dock hur viktigt det är för kvinnor med regelbundna undersökningar.

Följdsjukdomar av strålning och cellgifter

Det blev en kort men intensiv behandlingsperiod. Först blev Lise uppsatt för en tid till operation, men eftersom man var rädd att cancern hade spridit sig blev det i stället en kombination av strålbehandling och cellgifter. Hon fick sju cellgiftsbehandlingar och 36 strålbehandlingar under sex veckor.

Annons

– Det var en jobbig sommar som handlade om att åka till sjukhuset för att få den dagliga strålningsdosen. Jag var färdigbehandlad i augusti men blev till sist inlagd på grund av nedsatta kroppsfunktioner, smärta och försämrat allmäntillstånd. Jag kunde knappt stå på benen, berättar Lise.

Det var som om hennes kropp hade hamnat i ett chocktillstånd efter den intensiva behandlingen.

– Jag kände att jag inte var samma person som tidigare. Först följde en akut läkeprocess och därefter tog det lång tid att bli mig själv igen.

Men på senhösten samma år var Lise tillbaka på jobbet igen, där hon tog hand om obotligt sjuka cancerpatienter. Lise är fysioterapeut och anställd vid en smärtbehandlingsavdelning på Haukeland Universitetssjukhus.

Galghumor och öppenhet är enormt välgörande för mig

Men även om Lise snabbt var tillbaka i arbete var det inte på samma sätt som förr. Hon började få följdsjukdomar. Strålskador i tjocktarmen ledde till att hon i dag måste äta en viss diet. Dessutom fick hon nervskador, lymfödem och förändringar i olika vävnader.

Annons

Porträtt av Lise som nu är friskförklarad från sin livmoderhalscancer
Det var för sex år sedan som Lise fick diagnosen livmoderhalscancer.

Lise drabbades även av nedsatt hörsel och tinnitus, vilket hon upplever som väldigt jobbigt. Som tur är försvinner det när hon är utomhus och rör på sig. På jobbet har hon testat en hörapparat för att höra bättre, men mest för att slippa öronsuset.

Det jobbigaste är dock den mentala tröttheten som hon ständigt plågas av.

– Den mentala styrkan har försämrats. Jag tål inte för mycket stress och jag blir ofta trött efter jobbet. Det har varit jobbigt. Under en period var jag deprimerad och tyckte att livet var väldigt tungt, berättar Lise, som dagligen lever med smärtor i kroppen.

– Men det hjälper inte att bli arg och ledsen. Det gör inte livet bättre. Galghumor och öppenhet är enormt välgörande för mig.

Naturen och familjen ger styrka

För Lise Amundsen har cancerdiagnosen som hon fick för sex år sedan vänt upp och ner på livet. I dag är hon friskförklarad, men den första tiden hade hon svårt att leva med osäkerheten och ovissheten om behandlingen hade fungerat – och om hon skulle överleva.

– Det blev väldigt tydligt för mig vad som är viktigast i mitt liv. Det är människorna som står mig närmast, naturen och friluftsliv – att vandra och paddla kajak, säger Lise.

– Tanken på att förlora detta är ganska skrämmande, och en påminnelse om att man inte kan ta livet för givet.

I dag är Lise mer aktiv än innan hon fick cancer. Det har blivit tydligare för henne vad som ger henne livsglädje. Till exempel vandrar hon gärna över Ulrikken, det högsta av de sju bergen runt Bergen centrum, på väg hem från jobbet. Det är en promenad på cirka två och en halv timme.

Min egen självbild skakades om i grunden

– Friluftslivet skänker mig en sådan glädje, det ger mig styrka att vara ute.

Lise uppskattar särskilt det enkla friluftslivet med tält och lägereld. Lycka för henne är att ligga i tältet med sitt barnbarn eller njuta av goda vänners sällskap. En vecka efter att behandlingen var avslutad satt hon i kajaken igen.

– Det kändes otroligt bra.

Sedan dess har det också blivit en cykeltur i Finnmark och en paddeltur på Grönland. Månaden innan hon åkte till Grönland fick hon dock så kraftiga bäckensmärtor att hon var osäker på om hon skulle klara av resan.

– Men det gick fan i mig, som hon säger.

Mycket destruktiva tankar

Att jobba med cancerpatienter kan få Lise att känna sig sårbar. Samtidigt är hon på det klara med att för att kunna vara en bra terapeut så måste hon kunna särskilja de egna erfarenheterna från patienternas.

Lisa åkte 2018 till Grönland för att vandra och paddla kajak.
Friluftslivet har varit en del i läkeprocessen för Lise, som 2018 åkte till Grönland för att vandra och paddla kajak.

– Vi sjukvårdsarbetare är ju bara människor och bär på egna historier, så detta är viktigt för alla inom vårdyrket att tänka på, säger Lise.

Något hon tänker mycket på efter att hon själv haft cancer är hur själva identiteten förändras. Hon känner att hennes identitet som kvinna fått sig en knäck, vilket kan kännas väldigt svårt.

Jag var deprimerad och tyckte att livet var väldigt tungt

– Det tog lång tid att komma på fötter igen. Under en period tappade jag tron på mig själv, tänkte att jag inte dög. Jag hade väldigt destruktiva tankar, säger Lise.

I dag drar Lise nytta av sina erfarenheter genom att använda dem i föreläsningar och undervisning. I en uppsats som hon skrivit är identitet, kroppsuppfattning och känslan av att tappa bort sig själv återkommande teman i svaren från cancersjuka patienter som hon har intervjuat.

– De säger att de inte känner igen sig själva, att kroppen känns främmande, att det inte känns som dem. Det kan jag känna igen mig i. Jag hade både kunskap och var – i början av min behandling – övertygad om att jag i alla fall inte skulle förlora mig själv.

– Ändå blev jag helt nedslagen. Min egen självbild skakades om i grunden. Förändringar och skador på kroppen påverkar ens identitet.

Lise Amundsen hoppas att sjukvården ska bli snabbare på att se hela patienten, även människan bakom symtomen och sjukdomen. Att hjälpa patienter att bli sig själva igen, och acceptera att det är som det är, ser Lise som något av det viktigaste vården kan göra för att snabba på läkeprocessen. Hon menar att mycket redan har blivit bättre, men att det finns mycket kvar att göra.

Hon förtydligar dock att hon är otroligt tacksam för den hjälp hon fått och fortfarande får.

– Jag hade ju inte suttit här i dag om jag inte fått den hjälp som jag fick.

Prognos för livmoderhalscancer

  • Varje år får cirka 500 kvinnor i Sverige livmoderhalscancer.
  • För att tidigt kunna upptäcka och behandla förstadier till livmoderhalscancer kallas kvinnor regelbundet till gynekologisk cellprovtagning.
  • Medelåldern för en kvinna att insjukna är cirka 55 år.
  • Sju av tio kvinnor blir i dag friska från livmoder-halscancer.
  • Tack vare gynekologiska cellprovtagningar har antalet insjuknade halverats sedan 1970-talet.
  • Nästan alla fall av livmoderhalscancer orsakas av humant papillomvirus, HPV.
  • Från 2012 erbjuds alla flickor i årskurs fem eller sex kostnadsfri vaccination mot HPV.

Källa: Cancerfonden, 1177.se

Av Otto von Münchow

Svensk bearbetning: Elin Samuelsson

Foto: Otto von Münchow och privat

Mer inspirerande innehåll från allas.se: