Louise: Plötsligt stod två barn mitt på vägen – kommer aldrig glömma flickans blick

Därför firar vi Halloween

Jag är född och uppvuxen på det så kallade Svartsjölandet på Färingsö utanför Stockholm. Jag hade en bra uppväxt, och en nära relation med min två år äldre storebror Ulf, även om vi så klart kivades ibland så som syskon ofta gör.

När jag var 16 år gammal, på alla helgons dag lördagen den 2 november 1991, hände något som jag aldrig någonsin kommer att glömma, något som skakade om mig i grunden och fick mig att börja ifrågasätta ifall världen verkligen är så rationell och logiskt förutsägbar som jag hade lärt mig på lektioner i olika former av naturvetenskap i skolan. Det bör nämnas att jag vid den här tiden gick första året på just naturvetenskaplig linje.

Jag hade varit ute med en kompis på fredagskvällen och sovit över hos henne eftersom hon bodde i Bromma, som låg närmre stan. Framåt eftermiddagen pratade jag med min storebror Uffe som både hade ­körkort sedan ett drygt år ­tillbaka och egen bil.

Han älskade den där gamla mercan, en orangefärgad W123, byggd någon gång på 70-talet, ­som han hade köpt begagnad för ett rätt överkomligt pris. Och eftersom Uffe varit först av alla sina kompisar att ta körkort erbjöd han sig gärna att vara chaufför så fort han fick tillfälle.

Vägen helt tom på bilar

Mycket riktigt skulle också Uffe hämta upp sin kompis Kalle framåt middagstid, så jag bad honom att samtidigt hämta upp mig.

Klockan var väl ungefär halv sju på kvällen. Det var några plusgrader ute, dimmigt och mörkt, men inte mycket trafik. Kalle satt i framsätet bredvid Uffe, och jag i baksätet. Vi körde ut över Nockebybron, över ­Kärsön och passerade Drottningholms slott.

Någon kilometer ytterligare ut på Lovön var det faktiskt märkligt nog helt tomt på bilar, både framför och bakom oss på vägen. Så Uffe gasade på lite extra och skruvade upp bilradion. Jag minns att jag fånade mig lite och sjöng med till musiken när låten Min bror och jag av Pontus & Amerikanerna plötsligt kom på i radion ­ungefär samtidigt som vi närmade oss den första skarpa kurvan vid Lindö.

Olycksdrabbade kurvor

Sedan mitten av 90-talet finns en tunnel som går ­genom berget. Men 1991 kännetecknades vägen ut till Ekerö och Färingsö kanske mer än något annat av två mycket skarpa kurvor åt motsatta håll på relativt kort avstånd just i närheten av Lindö bro och Lindö lada.

De där kurvorna var minst sagt olycksdrabbade. Jag vet inte hur många människor som har kört ihjäl sig där genom åren.

Innan den första skarpa vänsterkurvan var det en rätt lång raksträcka, och eftersom det var helt tomt på vägen körde vi nog på i över 100 km/h. Som tur var körde min bror dock ansvarsfullt för sin ålder, och han kände mer än väl till de båda skarpa kurvorna, så han började sakta ner i god tid innan svängen.

Två barn på vägen

Några hundra meter före vänsterkurvan var det som en liten svacka i vägen, och när vi kom upp ur den, fortfarande i minst 70 km/h, såg jag ­plötsligt två barn stå mitt i vägen ungefär 30 meter framför oss.

Jag gapskrek. Kalle skrek också och Uffe tvärbromsade så att bilen började sladda, men det var omöjligt att få stopp på den i tid.

Jag minns de där två ansiktena som om det var igår. En flicka som var runt 14 år ­gammal, med långt blont utsläppt hår och sorgsna ögon som kändes ihåliga på något sätt. I handen höll hon en femårig pojke som hade en nallebjörn i famnen.

Båda såg helt oberörda, ­eller kanske snarare uppgivna ut. Samtidigt som jag förstod att vi oundvikligen skulle köra på dem blundade jag. Någon sekund senare stod bilen till sist helt stilla på vägen.

Vågade inte titta

Jag började gråta hysteriskt, vågade inte ens titta upp. Så hörde jag min storebror säga till sin vän:

– Såg du dem också?

– Ja, svarade Kalle. En ung tjej och en liten pojke. Var tog de vägen?

– Jag vet inte, svarade Uffe, som startade om motorn och rullade in till vägkanten.

Jag hörde hur Kalle gick ut och tittade på vägen, och hur bilar körde förbi både åt vårt och motsatt håll, innan jag till sist själv vågade titta upp.

Uffe satt kvar vid ratten och höll motorn igång så att våra bromsljus skulle synas, men såg sig över axeln.

– Du såg dem också va? frågade han mig.

– Ja.

Jag vände mig om och tittade ut genom bakrutan. Det var helt tomt på vägen. Inga döda barn. Ingenting. Så insåg jag plötsligt att vi inte heller hade kört in i något. Bilen hade bara stannat tvärt.

Kalle som hade gått tillbaka 50 meter längs med vägkanten kom tillbaka och ryckte på axlarna. Ingenting. Han hade inte sett ett spår av något annat än våra egna bromsspår.

Vet vad jag såg

Vi körde fram till första bästa ställe där det gick att parkera ordentligt vid sidan av vägen. Sen gick vi alla ut och tog varsin cigarett.

– Det var fan det sjukaste jag någonsin varit med om, sa Uffe.

– Ingen kommer att tro på oss, sa Kalle.

– Nej. Det är nog bäst att inte prata med någon om det här, svarade min bror, mån som han var om sitt rykte och sin kompetenta helylleimage.

Planen var att han skulle söka in till Handelshögskolan när ­våren kom. Ingen bra idé att börja prata om spöken och hokus pokus då, som han senare förklarade det hela för mig.

Själv vet jag än i dag inte vad det egentligen var vi såg där strax före den skarpa ­kurvan före Lindö lada, men jag är säker på att jag inte var ensam om att se de två barnen. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma den där 14-åriga flickans sorgsna och ­ihåliga blick.