Läsarberättelse: Mitt hus är hemsökt

Kvinna i hemsökt hus tittar nervöst fram bakom ett fönster.

När jag flyttade in i det hus jag bor i idag trodde jag inte på övernaturliga händelser. Det gör jag nu.

Boels beslut att flytta hem till Kenneth var förhastat, men hon behövde någonstans att bo eftersom henne eget hus sålts. I början gick det bra, nyförälskade som de var, men sedan kröp irritationen på dem båda. Boel började se sig om efter ett annat ställe och så hittade hon det – ett litet korsvirkeshus utanför stan, ett spökhus.

Du kände press att flytta?

– Ja, jag sa att jag skulle flytta redan innan jag hittat något och Kenneth blev lite sur. Men när jag vaknade en söndagsmorgon kändes det nästan omöjligt att ta sig igenom dagen. Jag vantrivdes i hans lägenhet till den milda grad. Förälskelsen hade ebbat ut och verkligheten hunnit ikapp. Vi irriterade varandra och jag kände mig hemlös. Det var hemskt.

Världens 7 läskigaste resmål

Jag börjad leta på nätet efter något att hyra och hittade ett sött litet hus som tillhörde ett gods inte alltför långt från stan. Det var till och med möjligt att bo där utan bil för bara 200 meter bort fanns en busshållplats och det var så pass nära in till samhället att jag faktiskt kunde cykla.

Och du fick det?

– Ja, det gick fort. Jag tittade på huset tillsammans med min son Jonathan och svärdotter Julia. De föll också för charmen men tyckte att det låg för långt från stan. Tänk om det blir snöstorm, påpekade de. Men då får jag ju se till att ha ordentliga förråd. Jag betalade deposition omedelbart, fick nyckeln och följande helg hjälpte Jonathan och Julia mig att flytta in. Jag hade en positiv känsla, det här kunde bli hur bra som helst.

På jobbet berättade jag om min nya bostad. Flera kollegor frågade om jag inte tyckte det var otäckt att bo så ensligt och tänkt om det spökade! Det var ju ett riktigt gammalt hus. Ha ha, skrattade jag. Jag tror inte på spöken.

Kände mig hemma i huset

Jag kände mig hemma omedelbart. Jag tog bussen till jobbet och chauffören viskade till mig första dagen när jag steg ombord att de förra hyresgästerna hade flyttat ut för att de inte var ensamma. ”På ett ockult sätt”, förtydligade han. Vilket trams! Och dessutom – inte särskilt hyggligt att berätta för någon som precis har flyttat in och ska bo där ensam.

Men chauffören hade rätt?

– Ja, första gången var en kväll i juni. Jag satt i lä på uteplatsen vid köksfönstret och mådde bra med en deckare och en kopp kaffe. Det var vindstilla men plötsligt for köksdörren igen med ett brak som om det varit tvärdrag. Men det var ju bara den dörren som stod öppen så det kunde det inte ha varit. Kaffet hade jag precis
rykande hett hällt upp, men när jag skulle dricka det var det iskallt. När jag lugnat mig öppnade jag dörren igen och haspade den. Jag hällde ut kaffet, hällde upp nytt och det var så hett att jag brände tungan. Mycket konstigt.

Så gick sommaren utan att något särskilt hände men en natt i augusti vaknade jag av att hjärtat bankade hårt och jag var våt av svett. Klockan var tre och jag försökte somna om, men så hörde jag konstiga ljud. Det lät som om någon gick omkring inne i vardagsrummet och som om någon knackade på både dörrar och fönster.

Blev du rädd?

– Ja, skräckslagen och skulle ha flytt om jag vågat lämna sängen. Jag låg vaken länge, men måste ha slumrat till för när jag vaknade var det fullt solsken Jag tänkte att det kanske var Kenneth som iscensatt något slags skämt. Han hade varit negativ till min flytt. Vi hade bråkat en del om pengar och kanske ville han skrämma mig som tack för senast. Han kände ju till min adress för jag hade bett honom att eftersända min post.

Var det Kenneth?

– Nej, för jag gick ut på Facebook och såg att han var i Turkiet med sin syster och svåger. De hade lagt upp massor av bilder därifrån. Så gick hösten och ingenting konstigt hände förrän i februari. Jag satt i stugvärmen och stickade och lyssnade på radio och den ylande stormen utanför. Plötsligt började både ljuset och ljudet från radion att svänga upp och ner i styrka. Jag kollade propparna men allt såg okej ut. Jag fick en stark känsla av att jag inte var ensam och så frågade jag rakt ut i luften: Är det någon här? Då löpte ljud och ljus amok. Alla lamporna blinkade och volymen från radion gick upp i orkanstyrka. Skräckslagen sprang jag ut i kylan, men där kunde jag ju inte stå.

Skrek för att skrämma bort andarna

Jag var tvungen att ta mitt hus besittning. Jag gick in igen och skrek så högt jag kunde: SLUTA UPP MED DET DÄR TRAMSET! Om någon hade hört mig skulle de trott att jag gått och blivit galen i min ensamhet. Men det fungerade. Ingenting mer hände och jag sov som en stock hela natten.

Dagen därpå berättade jag för kollegorna vid fikat om vad som hänt i mitt hus kvällen innan. De flesta var skeptiska, men efteråt kom den stillsamma Elsa fram till mig. Hon berättade att det spökar på gården där hon och hennes man bor. Det händer inte särskilt ofta men när det väl gör det är det som om spökena vill retas eller få uppmärksamhet. Om det blir för jobbigt eller otäckt ställer sig Elsa eller hennes man sig mitt på golvet och skriker: ”JAG ÄR INTE RÄDD! JAG VÅGAR ALLT!”

Jag skrattade högt när hon berättade om sitt knep. Det var ganska så svårt att se den timida Elsa stå och skrika på spöken. Men det var goda råd i all välmening. Hon vågade inte ge mig dem inför alla andra och det var faktiskt första gången vi pratade.

Följde du hennes råd?

– Ja, faktiskt. Det gick mer än ett halvår innan något nytt hände i mitt spökhus. Det var en kväll i slutet av november då teven gick av och på flera gånger av sig själv, ljuset släcktes och tändes och ett stearinljus blåstes ut. För att var ärlig var jag ganska rädd men jag mindes Elsas råd och ställde mig mitt på golvet och ropade att jag vågade allt. Då blev det lugnt igen.

Var du alltid ensam när det hände?

Häxan Hella utövar häxkraft för växtkraft

– Ja, fram till sommaren 2015. Då var Jonathan och Julia på besök i slutet av juni. Vi grillade på uteplatsen och allt var frid och fröjd när plötsligt köksdörren smällde igen på samma sätt som den gjort min första sommar i huset. Stackars Julia blev så rädd att hon började gråta och hon ville att jag skulle följa med dem hem. Det blev inte bättre av att den gamla dörren till toaletten gick i baklås då hon var där inne och Jonathan hade besvär med att öppna den. Kanske var det en tillfällighet. Jag vet inte.

Men alla oförklarliga händelser till trots så trivs jag i mitt hus och jag älskar naturen här.

Sa du något till hyresvärden?

– Jag hade inte så mycket kontakt med godset men när jag hade stopp i vasken kom en allt-i-allo därifrån för att hjälpa mig. Jag frågade om han hört rykten om spöken och utan att se mig i ögonen nickade han bekräftande. Jo, det hade ryktats, men folk har ju så livlig fantasi. Och han kände inte till att det skulle ha inträffat något särskilt dramatiskt i huset. Men det är ju byggt 1845 så lite av varje måste ju trots allt ha hänt här.

Såg du någonsin ett spöke?

– Nej, men jag kunde känna närvaron. Och ibland i fullt dagsljus. Två gånger har jag upplevt en kvinna i köket. Jag förnam en gestalt som svepte med en tung och rasslande kjol alldeles intill mig. Jag kände vinddraget av kjolen och blev iskall på den sidan av kroppen. Jag har också stått vid vasken i köket och tydligt hört en ylande hund, vagnshjul och hästskor mot kullerstenen utanför, men jag såg aldrig något.

Inte rädd längre

Jag har grävt i jorden utanför köksfönstret och blottlagt den gamla kullerstenen. Men allt det här gör mig idag faktiskt inte särskilt rädd, bara nyfiken. En decemberkväll hade jag två kollegor hemma på adventsglögg, när ett spöke krävde uppmärksamhet genom att börja leka med ljuset. Min ena kollega blev kritvit i ansiktet och skulle absolut inte ha mer glögg.

Funderade du på att flytta?

– Jag älskar att bo här. Och nu var det längesedan något hände. Jag saknar det nästan. Men jag har förändrats. När jag går igenom mina dagboksanteckningar ser jag att jag en gång förnekade allt övernaturligt. Men nu vet jag bättre. Jag har fått frågan om jag inte är rädd för att bo ensam på landet. Svaret är att jag inte är rädd för de döda, men man vet ju inte vad levande kan göra. Och jag tror att det är de som är farliga.

/Kajsa

Foto: Shutterstock/TT

Mer intressant innehåll hos allas.se: