Madeleine: "Hela livet hade jag varit rädd för min mamma …"

Den gröna virkningen påminner om en halsduk och Madeleine Roseen virar den runt halsen. Hon lyfter upp ena änden på hantverket:

– Titta, vilket konstverk! Jag är övertygad om att det är mycket smärta och ångest invirkat här. Jag tror att det var som en snuttefilt som mamma virkade med den här tunna, fina tråden, trots att hon var gammal och händerna söndervärkta av reumatism. Hon virkade när hon var hemlös och mådde som sämst.

Madeleine blundar en stund och smeker sin kind med virkningen. Den som hon fann när hon gick igenom mamma Amouls kvarlåtenskap. Den som rymdes i ett par plastkassar.

Ett av Madeleines tidigaste minnen från barndomen är när hon och mamma är på utflykt på en sandstrand i Senegal. Bilden från utflykten är ett av de finaste minnena av mamman.

– Jag var kanske tre år och minns ljudet från vågorna, dofterna och alla glada skratt. Jag tror att det där var strax innan mamma flyttade till Sverige, säger Madeleine och visar ett fotografi.

Madeleine berättar att mamman träffade en svensk filmfotograf som var på reportageuppdrag i Senegal. Kärlek uppstod och mamman flyttade till Sverige. Madeleine och hennes systrar blev kvar hos mostrarna.

– Det var en lycklig period. Jag var älskad på riktigt av mostrarna. I Senegal tar den som är mest lämpad hand om barnen, jag var trygg, hel och kände mig värdefull. Som barnmorska brukar jag säga att den som är mamma inte nödvändigtvis är den som burit dig i sin mage. Det är den som har älskat dig.

När Madeleine var sex år förändrades hela hennes tillvaro. Hon förstod att något skulle hända och minns att hon låg i sin säng i mostrarnas hus när någon sa till henne att allt kommer att bli bra.

– Mamma hade skickat pengar till oss, hon ville att jag skulle flyga till Sverige. Jag har ingen aning om varför hon valde mig och inte min äldre eller yngre syster, men jag minns att det var hemskt. Jag mådde illa. Jag hade aldrig flugit förut och nu sattes jag på flygplanet till Sverige helt ensam.

Det var en främmande kvinna som mötte henne på Arlanda. Hennes mamma men ändå en främling.

– Jag minns att det låg snö på marken och vi åkte till den lägenhet på Söder som mamma delade med mannen hon träffat. Deras relation var på upphällningen och han var nästan aldrig hemma. Mamma hade tjatat till sig ett av sina barn men hon var deprimerad.

Året var 1972 och det fanns knappt några svarta kvinnor i Stockholm, mamman kände sig ensam och annorlunda. Madeleine, som redan gått ett år i skolan, fick börja studera och lärde sig svenska snabbt.

– Jag hade en lärare som såg mig och bekräftade mig. Hon fick mig att känna mig värdefull och det har betytt mycket för mig genom livet. När mammas sambo lämnade oss helt flyttade vi till en förort och jag fick byta skola. Men nu hade jag i alla fall språket.

Slag under fötterna skulle hindra lek

Hemma blev situationen allt värre. Madeleines mamma låste in henne när hon åkte till jobbet, och ville inte att dottern skulle umgås med sina vänner efter skolan.

– Jag fick inte gå ut och leka med de andra barnen och mamma slog mig. Hon brukade slå mig under fötterna så att de blev såriga. Då kunde jag inte springa och leka med de andra. På skolan sa jag att jag trampat på en spik.

Madeleines mamma trodde inte på den fria uppfostran hon såg att lekkompisarna hade.

– I efterhand har jag förstått att det var viktigt för mamma att jag skulle bli något. Någon att vara stolt över. Min uppgift var att erövra hennes heder.

Madeleines mamma jobbade som städerska och kaffekokerska på ett hotell. Det var alltid ont om mat i hemmet, men Madeleine minns hur hennes mamma kunde komma hem efter jobbet med matrester i linneservetter.

– Jag tror tyvärr att mamma också sålde sin kropp. Svarta kvinnor sågs som exotiska och åtråvärda erövringar. Jag hittade raffiga underkläder, de fanns kvar i kassarna med hennes saker när hon dog.

Madeleine ville så gärna leka med sina vänner trots att hon visste att hon skulle bli misshandlad när hon kom hem.

– En gång stannade jag hos min vän hela kvällen. Jag var rädd för mamma och vågade inte gå hem. Jag gick till polisstationen istället. Där satt jag på yttertrappan hela natten och väntade på att någon skulle ta hand om mig. På morgonen tog poliserna in mig på stationen.

Madeleine förklarade att hon rymt hemifrån och inte vågade åka till sin mamma. Hon var rädd för henne.

– De skjutsade mig ändå hem, för inte kunde det väl vara så farligt? Mamma fick ångest och panik när hon såg polis och socialtjänst komma. Hon kastade vatten på dem, skrek och blev helt oregerlig. Då förstod alla att hon var sjuk, att jag inte kunde stanna hos mamma. Jag placerades på ett barnhem.

Mamman kom på besök några gånger, men då låste Madeleine in sig på toaletten.

– Jag var livrädd för att hamna hos henne igen. På barnhemmet var det tryggt, det fanns alltid mat och jag fick leka med andra barn. Jag hade tur som haft några trygga barndomsår med kärlek och värme som liten. Det gjorde att jag någonstans förstod att det mamma gjorde var fel.

Efter ett år på barnhemmet fick Madeleine komma till ett fosterhem i närområdet. Hon var nio år och fick en jämngammal fosterbror i familjen.

– Den första morgonen letade jag upp köket och fixade frukost till min nya familj. I Senegal visar man kärlek genom att bjuda på något att äta. Min nya familj gav mig tak över huvudet och trygghet, men ingen kärlek. Jag var ett projekt som skulle genomföras. Jag gick i privatskola och fick lära mig att niga och föra mig men jag flyttade hemifrån redan som 16-åring.

Omskuren som liten flicka

Madeleine var driven och målmedveten. Hon fick hyra en liten etta hos en familj och hade siktet inställt på att bli barnmorska. Kvinnohälsa, sexualitet och barnafödande var vad hon skulle ägna sitt yrkesliv åt. Under sina 25 år som barnmorska har Madeleine mött många kvinnor och sett många relationer. Hon har bland annat mött omskurna kvinnor.

– Jag blev själv omskuren som liten flicka i Senegal. Jag minns att jag fördes in i ett mörkt rum och hur det luktade. Jag minns framför allt kvinnans blick. Den sa mig att hon skulle göra detta så bra som möjligt för vår heders skull. Det gjorde ont i mitt underliv och efteråt sänktes jag ner i ett kar med mörkbrunt källvatten med örter. Jag minns också att jag fick dricka ett sött te.

Madeleine förstod inte vad hon varit med om, men som 13-åring tog hennes fostermor henne till gynekologen för att få veta om hon var omskuren. Det var hon, men det var bara en av de inre blygdläpparna som var borttagen. Madeleine mindes kvinnans blick. Hon gjorde ett så litet ingrepp som möjligt för att inte skada den lilla flickans sexualitet.

– Jag tänker alltid likadant när jag ska sy ihop underlivet på en kvinna efter en förlossning. Det måste bli så bra som möjligt.

Madeleine träffade sin första man tidigt och fick barnen Filip, 33, Sara, 29 och Paulus, 23.

När Filip var född letade Madeleine rätt på sin mamma igen. Hon hade inte träffat henne på många år, men nu kändes släktbanden viktiga och Madeleine ville att hennes mamma skulle få se sitt barnbarn.

– Mamma vårdades på mentalsjukhus i många år och hon var fortfarande sjuk. Efter det mötet släppte jag kontakten med henne på nytt.

Madeleine visar ett gammalt fotografi där hennes mamma håller i lille Filip under mötet som inte blev som Madeleine hade hoppats på.

Ett handskrivet brev i lådan

Livet gick vidare men efter många år fick Madeleine ett handskrivet brev i sin brevlåda.

– Jag hade varit med i en artikel i tidningen Hem&Hyra och en av läsarna kände igen mig. ”Är inte du dotter till Amoul? Vet du att hon väntat på dig i alla år?” löd meddelandet.

Madeleine spårade sin mamma till Båstad, där hon fanns på ett äldreboende för psykiskt sköra.

Till en början var det inte självklart för henne att söka upp mamman, men Madeleines dåvarande sambo peppade henne att ta kontakt och när han åkte till Skåne på en tjänsteresa följde hon med.

– Jag ringde äldreboendet längs vägen och sa att jag fått höra att min mamma fanns där. De svarade: ”Hon pratar om dig varje dag. Kom hit!”

Madeleine möttes av en liten kvinnofigur hon beskriver som krum och ful. Det kändes läskigt, tills hon hörde mamma Amoul säga: ”Madeleine, jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen!”

– Det var kärlek i mammas röst. Jag hade varit livrädd för henne hela livet men det släppte där och då. Jag var inte längre rädd. Mamma var 80 år, hade krokiga fingrar och ett finger saknades. Det hade hon blivit av med under sina år som baglady.

Madeleine och mamma Amoul satt på hennes sängkant, höll varandra i händerna och grät och grät.

– Sedan frågade hon mig varför jag övergav henne. Jag hade varit hennes väg till lycka. Det väckte många tankar i mig. Vad är en mamma, vad är ett barn? Hur kan en 80-årig mamma säga till sin dotter, som omhändertogs som nioåring, ”varför övergav du mig?”

Se också: Frida Boisen om den våldsamma uppväxten

Efter reklamen: Frida Boisen om våldsamma uppväxten: ”Jag trodde på riktigt att någon skulle dö”

Amoul berättade att hon återvänt till Senegal två gånger, i hopp om att komma hem. Men till hennes stora sorg var hon inte välkommen. Släktingarna ville hellre att hon stannade i Sverige och skickade dem pengar.

Madeleine bestämde sig för att flytta mamman till ett äldreboende i Stockholm, hon ville bygga upp en relation till sin mor. De träffades regelbundet, tills mamman blev sjuk och dog efter tre år.

– Jag hann inte fram i tid, men fick gå in till min döda mamma. Jag satt hos henne, jag höll hennes hand. Jag klädde av mamma, kände igen detaljer som finns hos mig och tänkte att så kommer jag att se ut när jag blir gammal. Jag verkligen tog in ALLT med min mamma. Vi möttes där, och jag fick tillbaka min mamma.

Åter på barndomens strand

Efter Amouls död ville Madeleine åka till Senegal. Men varken mostrarna eller systrarnas fanns kvar i livet. Madeleine upplevde att alla hon mötte ville ha något av henne, och hon mötte män som ville henne illa.

– Jag har alltid varit så stolt över att vara från Senegal men nu kände jag att jag aldrig mer ville åka tillbaka. Efteråt har jag tänkt att jag var naiv i min okunskap. Nästa gång åker jag inte ensam.

Något som Madeleine är extra glad över är att hon fann barndomens drömstrand, där bilden på henne och mamma togs för många år sedan. Hon kände igen dofterna, ljuden och känslan. Madeleine bad en förbipasserande person att ta en bild av henne på samma ställe.

– Jag tittade ut över havet och kände att jag varit där förut. Jag var med mamma och jag var lycklig, säger Madeleine som också minns sin mamma lite extra när hon ibland sätter sig i baren på hotellet där mamman jobbade och dricker ett glas champagne.

– Då tänker jag på mamma. För 50 år sedan var hon i hotellets källare, där hon jobbade som kaffekokerska. Hon fick aldrig gå upp till de fina salongerna. Nu sträcker jag på mig och dricker champagne för henne också.