Maja fick stroke under graviditeten

stroke under graviditeten
Maja var gravid i sjätte månaden när det plötsligt smällde till i hennes huvud. Som sjuksköterska förstod hon att hon drabbats av en stroke. Men hennes största oro var inte den egna 
hälsan – utan om barnet i magen skulle överleva.

Maja Arnell hade haft några riktigt tuffa första månader av sin graviditet. Men efter ungefär halva tiden började hon äntligen må bättre. Hon jobbade på som vanligt och det fanns ingenting som tydde på att något var på väg att gå fel.

Den 17 april 2015 skulle hon jobba natt men vaknade ändå tidigt på morgonen. När sambon Thomas kom hem på eftermiddagen hade hon huvudvärk och kände sig snurrig.

– Men jag tänkte att det berodde på gravidtrötthet och att jag sovit dåligt. Vi åt middag men jag blev allt snurrigare tills det plötsligt smällde till i huvudets högra halva, det var som en våg som fortplantade sig. När jag skulle lyfta mitt ben för att resa mig så gick det inte, säger Maja, som fick ta i med händerna för att flytta sitt ben.

Annons

Hon begrep direkt att det antagligen handlade om en stroke. Som sjuksköterska kände hon igen symptomen. Insikten fick henne att brista i gråt, men hon samlade sig snabbt och bad Thomas ringa sjukvårdsupplysningen.

Livrädd för att förlora barnet

Maja berättar hur det sekunderna efter började sticka i hennes vänstra arm. Hon kunde inte ens lyfta en servett från bordet. Då ropade hon till Thomas att lägga på och i stället larma ambulans.

Annons

– Jag fattade att vi inte hade någon tid att förlora för jag kände ju hur jag bara blev sämre. Jag kunde inte hålla balansen och föll av stolen. Hela vänstra sidan var nu förlamad, säger Maja som aldrig hann bli riktigt rädd för egen del. I stället kretsade alla hennes tankar kring barnet i magen. Tänk om han skadats eller dött på grund av hennes sjukdomstillstånd.

Väl i ambulansen, där akutpersonal kollade hennes värden, väntade hon förgäves på ett livstecken från babyn. En liten fosterrörelse eller en spark. Hon insåg att hon inte känt av honom alls på många timmar…

– Jag var panikslagen och ville att de skulle lyssna efter barnets hjärtljud. Mitt eget tillstånd kändes underordnat just då. Jag förklarade hur orolig jag var för mitt barn men vårdpersonalen förklarade att prio ett var att rädda mitt liv. Väl på akuten skickades jag på röntgen, säger Maja som i samma ögonblick som hon rullades in i röntgensalen kände en kraftig spark inifrån magen.

Annons

Familjen Arnell sitter i soffan och pratar om den turbulenta tiden när Maja drabbades av stroke.
Thomas och Maja hoppas på att kunna ge Elliott ett syskon i framtiden. Foto: Jennifer Glans

Kände barnet sparka

Hon ler varmt mot Elliott som har hunnit fylla fyra och som är Majas ögonsten.

– Det var den kraftigaste spark jag dittills känt, det var som att Elliott ville berätta att här är jag och allt är bra! Det var en enorm lättnad och från den stunden kunde jag slappna av och fokusera på mig själv. Jag kan fortfarande känna den där sparken!

Hon fick beskedet att hon drabbats av en stor blödning i hjärnan, ett så kallat AVM. Vid det laget var vänster ben förlamat, men hon kunde fortfarande röra fingrarna, vilket hon febrilt sysselsatte sig med.

Jag kände att om barnet dog ville jag inte leva

På plussidan var att hon fortfarande var vaken och klar i huvudet. Hon kunde besvara alla kontrollfrågor som läkarna ställde; kognitivt var hon okej.

Maja I sjukhussäng efter sin stroke under en graviditet
Maja hade drabbats av en stor blödning i hjärnan, ett så kallat AVM. Foto: Privat

– Min skräck var att tappa all rörelseförmåga i händer och fingrar. Hur skulle jag då kunna hålla mitt barn den dag det var dags? Men hur jag än jobbade med fingrarna så domnade de också bort och jag fördes till intensiven, säger Maja, som minns den stegrande rädslan. Tänk om hon blev ännu sämre? Hur skulle det gå för babyn i magen? Det talades till och med om att plocka ut barnet. Men eftersom Maja trots allt var hyfsat stabil valde man att avvakta.

Hon blev kvar på intensiven en vecka och till sist upphörde blödningen – en glädjande nyhet eftersom det innebar att operation kunde undvikas. Under dagarna som följde fick hon träffa en förlossningsläkare och gjorde extra ultraljud för att försäkra sig om att barnet i magen mådde bra.

– Det var en jätteskön känsla att jag fick fortsätta att vara gravid mitt i allt kaos, att jag inte bara var en strokepatient, säger Maja och tar en kort paus i berättelsen när Elliott behöver hjälp med sitt spel.

Har kämpat hårt för att komma tillbaka

I dag går det knappt att se på henne att hon haft en stroke. Händerna fungerar som före sjukdomen – hon har kämpat hårt och envist för att nå målet att vara fullt arbetsför och en aktiv mamma som kan leka, hjälpa och pyssla. Det enda synliga menet är en lätt hälta; vänster sida är något försvagad jämfört med höger. Men rehabiliteringen fortsätter och hon har gott hopp om att bli helt återställd. Snart får hon förhoppningsvis grönt ljus att bli gravid igen. Då görs en ny MR-röntgen och om risken bedöms minimal för en ny stroke är det fritt fram att försöka bli mamma för andra gången.

– Jag längtar så efter att ge Elliott ett syskon. Jag hade hoppats på klartecken tidigare, men nu är det som det är. Jag är så tacksam över vården, att jag sitter här och att allt ändå har gått så pass bra, säger Maja och drar handen över sonens blanka kalufs.

Maja, som ficks trike under graviditeten, sitter på lekplatsen och tittar när sonen leker.
”Jag skulle vilja vara den där mamman som klättrar i träd och kan springa ikapp sitt barn. Men samtidigt är jag jättestolt över att jag har kommit dit jag är i dag”, säger Maja. Foto: Jennifer Glans

Veckorna efter stroken vände det. Maja återfick sakta kraften i sina fingrar och händer och tränade intensivt inför den dag då Elliott skulle förlösas genom kejsarsnitt, den 26 maj. Då var Maja i slutet av vecka 33 och babyn tillräckligt stor för att klara sig utanför livmodern.

Hon beskriver månaden innan förlossningen som ett race mot sitt livs viktigaste ögonblick. Hon kämpade som ett djur för att blir så pass stark i nyporna att hon skulle kunna hålla sitt barn efter förlossningen. Hon plockade kulor för glatta livet för att förbättra finmotoriken och gav sig inte en millimeter. Benet fungerade fortfarande inte, men det var ett mindre bekymmer tyckte Maja. Huvudsaken där och då var att kunna välkomna sitt barn med öppen famn.

– Jag kände att jag går sönder annars. Så förkrossande att inte kunna lyfta sitt barn. I övrigt planerade jag för ett liv i rullstol. Jag tänkte att det ska nog gå på något sätt!

Men trots stora fysiska framsteg blev det också tuffa, men nödvändiga, samtal med nära och kära. Mest pratade hon med sin storasyster och med Thomas.

– Vad skulle hända med Elliott om jag fick en blödning till? Då jag och Thomas inte var gifta var det viktigt att skriva alla papper utifall att det värsta skulle hända…

Att Thomas skulle vilja vara kvar hos henne var heller inget hon tog för givet. De hade varit ett par en kort tid och det är en stor omställning att plötsligt behöva ta hand om en partner med en funktionsnedsättning.

Maja kastar en skälmsk blick på Thomas.

– Jag såg framför mig hur jag skulle bli en ensamstående mamma i rullstol. Hur jag skulle få flytta hem till min mamma igen…ingen kul tanke direkt. Men jag tänker att antingen så växer man isär av motgångar. Eller så växer man ihop och blir tajtare.

– Så är det ju. Och det var aldrig ett alternativ att lämna Maja. Det var bara att hantera situationen, instämmer Thomas.

Akutlarm och panik

Den 26 maj var Maja så pass stark i sin arm och hand att hon utan problem kunde hålla sin förstfödde efter att han skrikande förlösts med kejsarsnitt. Men den där förväntade euforin och lyckoruset infann sig inte riktigt.

– Personalen förde Elliott till neonatalavdelningen och jag kände mig övergiven och lite tom. Detta skulle ju vara mitt livs lyckligaste dag… det var ledsamt att inte känna så mycket som jag hade trott. Efter 1,5 dygn hände det som inte fick hända. Elliott började syresätta dåligt och slutade nästan att andas. Det blev akutlarm och panik.

Vi kunde inte annat än att hoppas på ett mirakel

Maja skakar sakta på huvudet. Där låg hon förlamad i benet och kunde inte göra annat än hoppas på ett mirakel.

– Jag var helt säker på att han skulle dö och att allt vi kämpat för varit förgäves. Personalen lovade att höra av sig med besked, men tiden bara gick. Det tog en hel evighet innan en sjuksköterska kom och bad oss följa med henne. Jag och Thomas höll andan, jag var övertygad om att nu förs vi in i ett stilla rum med tända ljus. Att Elliott var död.

Maja, som fick en stroke, får äntligen hålla sin son i famnen.
Den 26 maj var Maja så pass stark i sin arm och hand att hon utan problem kunde hålla sin son efter att han förlösts med kejsarsnitt. Foto:  Jennifer Glans

I stället fördes de in på intensivvårdsavdelningen och där låg han, intuberad och pytteliten, men vid liv.

Maja har svårt att hålla tårarna tillbaka när hon sätter ord på de där skälvande minuterna då rädslan släppte och hon översköljdes av svallande moderskänslor.

– Där låg han ju, det bästa och finaste jag har! Jag kände att om han dör, då vill jag inte leva…

Oron satt i länge

Ett par veckor senare kunde familjen äntligen flytta hem. Elliott fick dagliga hembesök av vården, eftersom han var för tidigt född. Maja fortsatte att träna intensivt, mestadels hemma. Det fanns inte på kartan att hon skulle lämna sitt barn flera timmar per dag för att åka på rehab på andra sidan stan.

– Det blev mycket vardagsövningar som att hänga tvätt och plocka in i skåp. Jag kunde vid det laget gå med rullator och med gemensamma krafter klarade vi att ta oss ut hela familjen. Thomas tog vagnen och jag rullatorn, säger Maja med ett litet skratt.

Oron för en ny stroke satt i länge och har börjat släppa först nu. Hon var livrädd för plötslig huvudvärk eller att ramla när hon var ute med vagnen. Och hon hade alltid telefonen med sig.

– Jag kan känna en sorg över att inte vara lika snabb och rörlig som innan. När Elliott i somras trillade i vattnet, med flytvästen på, kunde jag inte snabbt fiska upp honom. Jag skulle vilja vara den där mamman som klättrar i träd och som kan springa ikapp sitt barn. Men samtidigt är jag jättestolt över mig själv, att jag har kommit dit jag är i dag. Den här erfarenheten har fått mig att inse att livet kan förändras på ett ögonblick!

Så många drabbas av stroke

  • AVM betyder arteriovenös missbildning, är medfött och består av ett kärlnystan i hjärnvävnaden som kan öka avsevärt i storlek.
  • Varje år drabbas drygt hundra svenskar i 30-års åldern av stroke.
  • Årligen drabbas 30 000 svenskar av stroke, 80 % av dessa är över 65 år.

Vem är Maja Arnell

  • Ålder: 36 år.
  • Familj: sambon Thomas och sonen Elliott, 4 år.
  • Bor: i Älvsjö utanför Stockholm.
  • Gör: arbetar numera som barnmorska.

Av  Maria Zaitzewsky Rundgren

Foto: Jennifer Glans

Mer inspirerande innehåll från allas.se: