I stora delar mitt liv har jag velat ha en riktigt nära tjejkompis. Nu har jag insett att det kanske inte är så viktigt trots allt.
5 saker som gör en vänskap stark
Camilla och jag blev vänner redan på dagis och umgicks dagligen fram till mitten av åttonde klass. Sedan blev hon galet förälskad i en kille som gick i nian. Det var förstås kul för henne, men för mig blev det en tuff omställning.
De var alltid tillsammans under rasterna, stod och gullade och pussade på varandra, vilket gjorde att jag kände mig ensam, sviken och övergiven av min bästa vän. Eftersom jag och Camilla hade varit så tighta var det dessutom svårt för mig att bli riktigt bra kompis med någon av de andra tjejerna i klassen.
Mina föräldrar föreslog att jag skulle börja med en fritidssysselsättning, eftersom jag ändå inte längre gjorde något vettigt efter skolan. Lite motvilligt lyssnade jag på deras råd och bestämde mig för att börja dansa jazzdans. Det var nästan bara tjejer som dansade, där kunde jag kanske hitta en ny bästis, tänkte jag.
Sågs några gånger per år
Jag gick dit med högt ställda förväntningar. Visst var det kul att dansa och komma in i en ny gemenskap, men jag hittade tyvärr ingen ny bästa kompis i dansgruppen.
I stället blev jag halvt om halvt inbjuden till en slags häftig inre klick, där en blond, supercool tjej vid namn Annika stod i centrum. Vi var åtta eller nio andra tjejer som svärmade runt henne.
Några av tjejerna stod henne närmare än andra. Jag tillhörde alltid den yttre kretsen, men kämpade hårt för att komma in i värmen.
När danslektionerna var slut höll vi kontakten och sågs några gånger om året. Efter varje träff la vi ut bilder på sociala medier, där det såg ut som om vi alla stod varandra jättenära.
Sanningen var en annan, och den gnagde i mig. Det kändes jobbigt att jag aldrig riktigt hade hittat en ny, nära vänskap efter Camilla. Vid det här laget hade hon och jag helt tappat kontakten. Hon har aldrig ens träffat Lars, som är pappa till mina barn.
Fick ett cancerbesked
För två år sedan skickade Annika ett mejl till oss i den gamla kompisgänget från jazzdansen. Hon hade fått bröstcancer och ville träffa oss alla. Jag och familjen bodde nu i ett hus bara en halvtimmes bilresa från Annika, så jag kastade mig helhjärtat in i att finnas där för henne.
Hon behövde både praktisk hjälp, som bilkörning och hushållsskötsel, liksom någon att prata med om sin dödsångest. När jag ser tillbaka på den tiden höll jag nästan på att försumma min egen lilla familj i några månader, då jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa Annika.
Jag kände att jag äntligen hade fått en riktigt nära vän igen och gladdes med henne när hon skrevs ut från sjukhuset och bara behövde gå på kontroller.
Gick in i gamla roller
Men då behövde coola Annika plötsligt inte mig så mycket längre, och jag trängdes tillbaka ut i periferin av hennes bekantskapskrets.
Hennes trendigare, mer populära vänner gick in i sina gamla roller. Jag kände mig lite löjlig, trots att jag hade gjort allt frivilligt.
Jag har fortfarande lite kontakt med några av de andra tjejerna. Genom dem vet jag att Annika nu är helt frisk. I övrigt har jag lite dragit mig undan från dem, och jag känner faktiskt att det har stillat min längtan efter att ha en riktigt nära vän att dela allt med.
Kanske är det inte så nödvändigt trots allt. Det får i varje fall aldrig kosta mig min självrespekt igen.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?