Ines: Mamma tyckte alltid att jag var ful
I dag vet jag att jag är värd att älskas som jag är.
För mamma har utseende alltid varit viktigt. Min syster och jag växte upp med föräldrar som arbetade mycket och det fanns knappt tid för oss i deras tillvaro.
Vi förväntades finnas där som två dockor: söta, väluppfostrade och ”duktiga”. Inte minst i skolan.
Vi hade hur många barnflickor och barnvakter som helst när vi var små och matvanorna var usla. Min syster och jag var halvtjocka med pinnsmala ben och tjocka magar. Vi åt onyttig mat och rörde oss inte tillräckligt. Godis och läsk hörde vardagen till.
Mamma var missnöjd över mitt utseende – fick ångest
Åren gick och min syster blev en snygg tonåring. Hon var fixerad vid sin vikt och åt allt mindre för att bli av med sin mage. Hon gick på gym och blev snart farligt träningsfixerad.
Själv förblev jag den finniga och halvtjocka tonåringen som ingen kille tittade åt.
Jag vande mig vid att ingen tyckte om mig. Det enda som alltid gjorde ont var att mamma var missnöjd med hur jag såg ut.
– Men kära vän så du ser ut, kunde hon säga när jag var i femtonårsåldern. Vi måste boka tid hos en hudläkare så du får bukt med de där blemmorna.
Men hon bokade aldrig någon tid.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
De få gånger vi skulle göra någonting tillsammans, värderade hon mig uppifrån och ner.
Sedan försökte hon rätta till mitt hår medan hon samtidigt skakade på huvudet för att bekräfta hur omöjligt det var.
Jag hade nu blivit rejält överviktig. Jag fyllde mitt inre tomrum med mat, godis och läsk. Ju mer ångest, desto mer proppade jag i mig. Och då mådde jag ännu sämre och fick ännu mer ångest.
Vändpunkten: Ångesten försvann och jag gick ner i vikt
Tjugo år gammal revolterade jag. Jag vägde 117 kilo. Jag klädde mig i svart, färgade håret lila och gjorde min första piercing. Efter den blev det fler piercingar och tatueringar, allt sådant som min mamma hatade. Det var ju ett rop på hjälp, men hon föraktade mig bara ännu mer.
Mitt liv ser annorlunda ut i dag. Jag träffade en kvinna som förstod mig. Tack vare henne kom jag ur min ångest och gick ner i vikt. Genom henne träffade jag min pojkvän som fått mig att förstå att det finns människor som älskar mig som jag är.
Jag har inte kontakt med min mamma, vilket är tråkigt. Hon är nämligen mormor till en härlig unge på snart två år.
Min uppväxt har gett mig verktyg till att själv bli en bra mamma. Det anser i alla fall Jonas som är världsbäst på att ge mig självförtroendet tillbaka när det tryter.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]