Mammorna i fängelse berättar om livet på anstalt

Innan man kommer in på anstalten i Ystad får man vänta på att bli insläppt genom en larmbåge. I väntrummet kan man fördriva tiden med att läsa Bamse, Kalle Anka eller Fantomen.

På myndighetens hemsida går det att förbereda sig genom att följa en glad figur (Filuren på insidan) som förklarar hur det fungerar innanför anstaltens dörrar.

Det är uppenbart att Kriminalvården gör vad de kan för att barn ska känna sig så bekväma som möjligt när de besöker mamma eller pappa. Fast det är inte bara barn som har en klar uppfattning av hur livet i fängelse ser ut. Med TV-serier som Orange is the new black och Kvinnofängelset är bilden av en hård verklighet på vatten och bröd utbredd.

– Det är små, små fragment som stämmer. Innan jag kom hit undrade jag ju vilken grupp jag skulle höra till. Skulle jag vara bland de tuffa eller skulle jag vara bland de snälla? säger Sanna som var en ostraffad ”Svensson” när hon dömdes till tre och ett halvt år i fängelse för grovt narkotikabrott.

Hon var ihop med en kille som förvarade knark i hennes lägenhet och fick betala ett högt pris. Framför allt innebär det att hon skildes från sin dotter.

Under tiden med restriktioner i häktet hade de ingen kontakt. Efter tre månader fick dottern komma på besök.

– Vi båda trillade ihop på golvet och började gråta. Hon fick ju se att jag var okej. Det var bland de bästa ögonblicken i mitt liv men också det mest hjärtekrossande.

Glad över att få se sin dotter men också djupt skamsen över varför de fick kramas på häktet och inte hemma.

Bredvid henne i soffan i anstaltens besöksrum sitter Lena. Hon var helt klar över hur det fungerar på anstalt när hon började avtjäna sina fyra år för narkotikasmuggling.

– Jag har varit kriminell sedan jag var 17. Jag vet inte hur många gånger jag suttit inne.

Ärliga med hur de hamnade i fängelse

Så sett till historia och kriminellt cv är det två helt olika kvinnor som sitter i soffan. En som, slarvigt uttryckt, gjorde ett ödesdigert val och hamnade här och en som visste precis vad hon gjorde.

Samtidigt är de väldigt lika i värderingar och uttryck när de pratar om vad som är viktigt och hur de vill forma sin framtid.

Båda är med i anstaltens föräldragrupp och har ett fokus för sig själva och sin framtid. De pratar öppet och ärligt om sina misstag och brister och skulden och skammen som de bär.

Sanna har närmare till tårarna och när det blir riktigt jobbigt är Lenas hand där i hennes. Så olika men ändå så lika.

Lena berättar att hon var hårdare tidigare, närmast iskall. Hon såg till att barnen hade det bra men fick dem placerade i ett säkert hem. Ett sätt att se till att de inte skulle drabbas av hennes kriminalitet. Barnen visste att om det stod en polisbil vid huset så hade mamma åkt dit.

Det dröjde länge innan barnen, en dotter på 16 och en son på tio, fick hälsa på. Träffarna i föräldragruppen förändrade henne i grunden, fick henne att vilja vara en närvarande mamma. Nu pratar hon om hur viktigt det känns att kunna sitta nära barnen, att kunna krama om dem.

Barnen hälsar på mammorna i fängelset

Hennes son säger att han vill ha hennes nudlar med ägg när han kommer och hälsar på. När de ska skiljas åt säger han att han önskar att de var fastkedjade vid varandra. Det låter givetvis dråpligt med tanke på att Lena sitter på anstalt men hon ler ändå.

– Jag är mycket mer öppen nu, mer delaktig än tidigare, säger Lena.

Lena och Sanna är två av 65 ”klienter” som avtjänar sina straff på anstalten i Ystad. En av två anstalter med säkerhetsklass 2 för kvinnor i Sverige där Hinseberg, utanför Örebro, är den andra.

Här finns livstidsdömda mördare som till exempel den så kallade ”Arbogakvinnan” Johanna Möller och Sara Lundblad som avtjänar 18 års fängelse för mordet på sin pappa Göran Lundblad i Förlösa utanför Kalmar, 2012. Men här finns också kvinnor som avtjänar till exempel en månad för rattfylla och allt däremellan. Och även om Orange is the new black-bilden är felaktig så finns det fragment som stämmer.

Det krävs en kriminalvårdare med nyckelknippa för att komma från ett rum till ett annat i ett evigt stängande och låsande.

De intagna har någon sorts mjukis-kläder men de är varken orange eller svart och vit-randiga.

Trots den brokiga uniformen finns det tydliga grupperingar och gränser. Man sätter sig inte vid vilket bord som helst i matsalen och om att någon till exempel tagit en ostskiva för mycket så kan det eskalera till gräl och utfrysning.

Livet på anstalt är av naturliga skäl inrutat.

Cellerna, eller bostadsrum som de kallas, öppnas klockan sju på morgonen och stängs klockan 19. Tiden för sysselsättning är ungefär mellan kl. 08 och 11.20 samt kl. 13.25 till 16.25. Det kan innebära studier eller arbete.

Längst ner i korridoren utanför besöksrummet syns en av sysselsättningarna genom en ruta i dörren. Här kan de intagna jobba med att packa bokhyllor. Ett annat alternativ är arbete i växthuset.

Det finns även gym, motionslokaler, bibliotek och tillgång till yoga, mindfulness och olika program för att de intagna ska kunna bryta det kriminella livsmönstret.

Nyförlösta kan få bo i fängelset med barn

Om någon av kvinnorna skulle vara gravid och föda barn under tiden som de avtjänar straff så får barnet bo på anstalten med mamma så länge socialtjänsten och Kriminalvården ger sitt godkännande.

För tillfället finns det dock inga småbarn på anstalten.

– Men det har hänt och det kommer att hända igen, säger Anders Frense, kriminalvårdare och ledare för föräldragruppen.

I besökslägenheten där vi sitter finns både våningssängar, Musse pigg-bilder på väggarna och en pärm med dvd-filmer man kan titta på. Det är allt från Frost till The Secret Life of Walter Mitty. I diset utanför syns en liten lekstuga och på gräset kan man spela fotboll på sommaren. På andra sidan staketet skymtar rastgården där Volleyboll-nätet darrar i höstvindarna.

Sannas dotter var här i helgen. Besöket måste vara ledsagat och Sannas syster följde med.

”Din mamma är ett monster”

De pratade, lagade spaghetti med köttfärssås, myste, flätade varandras hår och målade naglarna.

– Hon fyller år i december så vi firade hennes födelsedag i förtid.

Hon beskriver det som en lyckobubbla som brast när helgen och besöket var över. Dottern Emelie grät hejdlöst.

Glädjebubblan har mörkare konturer. Sanna berättar om telefonsamtal där dottern ställt henne mot väggen, frågat varför hon gjorde som hon gjorde och inte tänkte på henne. Sagt att hon både hatar och älskar henne.

Sveket går djupt och handlar inte bara om Emelie. När Sanna gripits fick Emelie flytta hem till sin pappa och börja i ny skola. Rektor, lärare, kurator och Emelies bästa vänner vet om att Sanna sitter i fängelse men ingen mer. Men på något sätt spreds ändå ett rykte på skolgården. Emelie fick höra ”din mamma är ett monster, hon sitter inne får mord”.

Sanna berättar att dottern var cool och hade svar på tal men ringde också skolan för att berätta om ”ryktena”.

– Bara så att de skulle veta om det.

Emelies pappa har också varit förbannad. På goda grunder.

– Han är besviken. Det som gör mest ont är ju att han märkt hur vår dotter har mått. Men nu har vi en bra relation. Vi pratar väldigt bra om vår dotter. Hon bor med honom och sin styvmamma.

Pappan är inte lika närvarande för Lenas barn

Pappan verkar inte vara lika närvarande i Lenas barns liv men det finns kontakt. Även Lena har regelbundna samtal med skolan. En gång i veckan.

Någon gång har hon oroats för att sonen slagits när han mått dåligt. En annan gång kan hon glädjas åt dotterns betyg.

Hon berättar stolt att det bara är a och b. I teorin skulle de kunna hjälpas åt med gymnasiematten när hon muckar.

Men det finns, så klart, en rad knepigheter i förhållandet mellan barn och förälder när den vuxne sitter i fängelse.

Vissa intagna har ingen kontakt alls. Antingen av rent egoistiska skäl eller för att de anser att barnen har det bättre om de inte lägger sig i deras liv.

Och i vissa fall kan det rentav vara bättre att inte ha någon kontakt alls, menar Anders Frense.

– Ja. Det kan vara rätt att inte ha någon kontakt. Vet du om att du har ett missbruk så ska du inte ha kontakt med ditt barn.

Sanna menar att det också kan vara ett sätt att härda ut härinne. Att man stänger av för att slippa saknaden.

Men hon har bestämt sig.

– Ja, hur skulle vi kunna ha en relation senare om vi inte har det nu.

Fängslade mammorna fokuserar på barnen

En sak de fått inse är att det är barnen som är i fokus av relationen. Och då får mamma till exempel acceptera att barnen inte har tid att prata i telefon varje gång de ringer upp.

– Jag blir ju glad när hon säger att hon inte har tid att prata med mig. Det betyder ju att hon har fullt upp med kompisar och aktiviteter. Jag är glad att hon har ett liv fyllt med glädje, säger Sanna.

– Vi kan inte bara tänka på vad vi vill.

Sanna och Lena har, på några dagar när, lika länge till frigivning. De har planer för framtiden, boende, studier och jobb. Samtidigt är de rädda inför vad som ska hända. Vad händer om de inte fixar något boende där de kan vara mammor igen?

Samtidigt måste de visa barnen att de har börjat på ny kula. Kan barnen lita på att föräldrarna menar allvar?

Lena menar att hon måste bryta helt med det gamla. Hon har alltid varit en kick-sökare och måste hitta nya kickar att gå igång på. Träffar hon någon av sina gamla kompisar kommer hon att trilla dit igen. Och hon har kompisar lite överallt.

– Jag har inga vänner som inte sysslar med något kriminellt. Men om jag har ett boende så måste jag finnas där för att ta hand om barnen. Ge dom mat och se till att de har det bra. Jag vill inte missa en dag till av deras uppväxt.

Sanna är också rädd. Här inne finns det fasta tider, studier, sysselsättning, mat och sängplats. Tänk om hon misslyckas därute.

Fast hon har visat sig ha läshuvud i alla fall.

– Alltså jag skäms nästan för att erkänna det men när jag häktades hade jag inte läst färdigt en bok i mitt liv. Nu har jag läst 64 stycken. Min dotter trodde inte mig när jag berättade.

Hon planerar att studera vidare och använda sina egna erfarenheter. Hon har redan kontakt med föreningen Barn och unga med föräldrar i fängelse (BUFFF) och vill behålla den.

– Jag vill komma ut och berätta. Hjälpa barn och ungdomar så att de inte hamnar där jag hamnade, säger hon.

– Jag vet själv hur enkelt det är att bara hamna fel.

Läs också:

Camillas mamma sitter i fängelse – bor med sin mormor

De hjälper barn med föräldrar som sitter i fängelse: ”Är barnets röst”