Mammorna som förlorat sina barn stöttar varandra
Höstmörkret har börjat lägga sig på kyrkogården i det lilla samhället Fjälkinge öster om Kristianstad. Några gravljus glimmar i skymningen och förutom bruset från motorvägen några kilometer bort är det lugnt och fridfullt.
Längs den grusade gången kommer fem kvinnor promenerande arm i arm. Gunilla Karlsson och Mari Björk är på väg till sina söners gravar för att tända ljus och de har sällskap av Marie Svensson, Mona Wimhed och Sofie Rönn Kjellqvist.
– Jag brukar säga att det här är de goaste vännerna jag har, men som jag samtidigt önskar att jag aldrig hade behövt lära känna, säger Marie Svensson, 54, och hjälper Mari Björk, 53, att tända ett gravljus.
Det som förenar de fem kvinnorna är att de samtliga har mist sina söner genom olyckor eller självmord. Deras söner var alla mellan 18–23 år när de dog och trots att det har gått mellan sju och fjorton år sedan det hände är sorgen och saknaden fortfarande lika stark.
Det stämmer inte att tiden läker alla sår
– Det är skönt att vi är fem som har liknande erfarenheter. Det gör att vi förstår varandra. Vi kan skratta och gråta tillsammans och när någon är ledsen och dämpad kan vi andra vara starka och stötta, säger Sofie Rönn Kjellqvist, 50.
Vissa dagar är extra jobbiga
Numera utgör de fem kvinnorna kärnan i föreningen ”Vi som förlorat barn” VSFB i Kristianstad och de träffas en gång i månaden. Ofta följer de även med varandra till kyrkogårdarna.
– Det finns några dagar på året som är extra jobbiga. Det är på våra söners födelsedagar, dagen då de dog, helger som förknippas med familjesammankomster och nu vid allhelgonahelgen och då är det skönt att ha sällskap av någon som förstår hur det känns, säger Gunilla Karlsson, 59, vars son Rickard dog 2005.
Trots att det nästa år gått femton år sedan det ofattbara hände så minns hon den där lördagen som om den var i går. När polisen kom hem till henne och hennes man för att meddela att deras son inte fanns längre.
– Den dagen rasade vår värld, berättar hon. Vi kastades ner i bottenlös sorg och på den tiden fanns inte mycket hjälp att få. Vi lämnades ensamma med sorgen.
En bit bort på kyrkogården har Mari Björks son Marcus sin grav. På grund av olycklig kärlek orkade han inte leva längre.
– Årsdagen av hans död är den absolut värsta på hela året. Den dagen jobbar jag aldrig, säger Mari, 53, som själv bor en liten bit från kyrkogården.
Totalt oväntat dödsfall
De andra tre kvinnorna har liknande erfarenheter. Marie Svenssons son Niclas hängde sig 2006. Självmordet kom som en total överraskning.
– Jag hade träffat honom bara en timme tidigare. När jag sedan kom tillbaka till hans lägenhet var jag den som plockade ner honom, säger hon med sammanbiten röst.
Mona Wimheds son Robin hade precis fyllt 18 år när han kände att han inte orkade leva längre. Hon hade då varit orolig för hur han mådde ett antal år.
– Apropå extra jobbiga dagar… jag för min del kommer aldrig att kunna fira midsommar igen eftersom min Robin dog dagen innan midsommar 2007. För mig är de dagarna i juni för alltid förknippade med hans död, säger Mona Wimhed, 58.
Sofie Rönn Kjellqvists son Sebastian, 21, dog i en trafikolycka norr om Åhus för elva år sedan.
– Jag vet inte exakt varför. Jag brukar bara säga att han körde ihjäl sig, berättar hon.
Hennes son ligger begravd i Trolle Ljungby och Marie Svensson och Mona Wimheds söner vilar på kyrkogårdarna i Åhus respektive Kristianstad.
Platser att minnas
Gravarna är viktiga för de fem kvinnorna. Det är platser där de kan minnas sina söner och få sörja dem. De går ofta dit för att tända ljus.
– Det finns ingen tidsgräns för sorgen och det stämmer inte att tiden läker alla sår. Jag tyckte att tioårsdagen efter Robins död var den värsta. Då blev det på något sätt än mer uppenbart att han aldrig skulle komma tillbaka, säger Mona Wimhed.
Gunilla Karlsson berättar att hon i början besökte sonen Rickards grav två gånger om dagen för att se till så att ljuset aldrig slocknade. Marie Svensson valde en natursten som låg på Ripabanan där hennes son Niclas tränade motocross – en sten som han hoppat över med sin motorcykel många gånger.
Vid allhelgonahelgen har de fem kvinnorna alltid med sig egna gravdekorationer som de gjort på ett av föreningen VSFB:s möten.
– De senaste åren har vi några veckor före allhelgonahelgen ordnat så att medlemmarna i VSFB kan träffas i en blomsterhandel i Kristianstad och tillverka egna kransar, ljus och små hjärtan, berättar Sofie Rönn Kjellqvist.
Grundade Vi som förlorat barns Kristianstadsavdelning
Vi som förlorat barns Kristianstadsavdelning bildades 2012 av Gunilla Karlsson och Sofie Rönn Kjellqvist. Tidigare hade föreningens närmaste avdelning funnits i Malmö och de tyckte att det fanns ett behov av en samtalsgrupp även i nordöstra Skåne.
– Det första fröet till vår förening föddes redan 2009 när diakonen Stina Bergman här i Fjälkinge frågade mig om jag skulle kunna tänkas vara med i en grupp med föräldrar som förlorat ett barn och dela med mig av mina erfarenheter. Det var där jag lärde känna Sofie, berättar Gunilla Karlsson.
– För mig var det jätteviktigt att träffa någon annan som förlorat ett barn och överlevt det, säger Sofie.
Det var sedan VSFB som först kontaktade Gunilla Karlsson och Sofie Rönn Kjellqvist.
Vi sitter inte bara och pratar om vår sorg när vi träffas
Gunilla blev uppringd och tillfrågad om hon var intresserad av att komma upp till Göteborg en helg och gå en utbildning för att bli en stödperson.
– Jag och Sofie åkte upp och det var med varmt hjärta vi sedan startade en samtalsgrupp i Kristianstad och skaffade oss en egen lokal.
Sprider värme och glädje
Även om VSFB:s samtalsgrupp i Kristianstad aldrig direkt gjort reklam för sin verksamhet så spred sig informationen. Mona Wimhed blev tipsad om att gruppen fanns och Marie Svensson läste om den på nätet.
– Men jag var först mycket skeptisk. Jag tänkte att jag kan väl gå dit och kolla vad det är, men om det hade varit en grupp med bölande kvinnor hade jag vänt i dörren. De hade jag inte klarat, säger hon.
Men den värme och den glädje mitt i all sorg, som hon mötte hos kvinnor som hon aldrig träffat tidigare, överträffade alla hennes förväntningar. Och hon är nu, liksom de andra fyra väninnorna, utbildad stödperson och leder samtalsgrupper med föräldrar som mist sina barn.
– Vi är i dag ett 80-tal medlemmar här i vår förening. Den yngsta är 22 år och den äldsta 75. Det spelar ingen roll hur gammal man är när man mister ett barn. Sorgen är lika stark ändå och ett barn är ett barn så länge det finns en sörjande förälder i livet, säger Sofie Rönn Kjellqvist.
Bland medlemmarna finns de som förlorat sina barn genom olyckor, självmord, sjukdomar och till och med mord.
Flest kvinnor på mötena
De flesta som kommer till mötena är kvinnor, men det finns också en och annan man bland medlemmarna.
– Vi sitter inte bara och pratar om vår sorg när vi träffas. I år hade vi ett möte där vi spelade bowling och varje vår avslutar vi säsongen med en picknick i Tivoliparken i Kristianstad, säger Gunilla Karlsson.
De betonar alla fem hur viktiga mötena med varandra och andra i samma situation är för dem.
– Våra möten i samtalsgrupper är också ett sätt för oss att bearbeta vår egen sorg. Ibland kan det kännas tungt och jobbigt att gå på dem, men efteråt känns det alltid som man fått en energikick, säger Mona Wimhed.
– Där man kan gråta kan man också skratta, säger Marie Svensson när vi efter kyrkogårdsbesöket sätter oss i ett rum i församlingshuset.
På bordet framför oss brinner fem ljus.
– Vi börjar alltid mötena med att tända ett ljus för var och en av våra söner, förklarar Marie.
Föreningen Vi som förlorat barn
- Vi som förlorat barn, VSFB, är en ideell och religiöst obunden förening för alla som förlorat ett barn genom olycksfall, sjukdom eller brott.
- Alla som förlorat ett eller flera barn är välkomna att kontakta föreningen. Inom föreningen finns föräldrar som mist sina barn genom olycksfall, sjukdomar, mord eller självmord.
- Det har inte heller någon betydelse hur gammalt barnet var vid dödsfallet. Enligt föreningen är ett barn ett barn så länge det finns en sörjande förälder.
- Föreningen har funnits i Sverige sedan 1993 och den första avdelningen bildades i Göteborg, men finns i dag med lokala föreningar och samtalsgrupper över hela landet.
- Kristianstad fick en egen samtalsgrupp 2012 som nås via [email protected].
- Mer information finns på www.vsfb.se
Av Per-Ola Ohlsson
Foto: Stefan Sandström