Margreth blev kär i brevvännen – 43 år senare gifte de sig

Nichi och Margret tittar ömt på varandra.
Efter 36 års tystnad möttes Margreth och Nichi igen – och känslorna hade inte svalnat. Foto: Emma Norbäck
När Margreth svarade på annonsen i Hemmets Veckotidning 1968 visste hon inte att hon och brevvännen från Japan skulle bli kära.
Men vardagen kom emellan. Efter 36 år möttes de på nytt…

Margreth Lundkvist hämtar ett smyckeskrin i mörkt trä. Det är handgjort av Nichi, hennes stora kärlek. Varsamt ställer hon det på köksbordet och öppnar lådan. Hon plockar fram ett halsband. Hänget är en blomma och de matchande örhängena har hon redan på sig.

– De här smyckena betyder mycket för mig. Jag har fått dem av Nichi, säger Margreth och vänder sig mot sin man som kommer och sätter sig bredvid henne.

På köksbordet ligger även ett foto på Nichi som han skickade 1968. På bilden var han 18 år gammal och Margreths brevvän. På baksidan står det: ”Till min bästa vän, Margreth i Sverige…. för alltid, för alltid”.

Margret var 13 år då hon och Nichi började brevväxla. Foto: Privat

Nichi var 18 då de började brevväxla. Foto: Privat

De sparade smyckena och gåvorna. Foto: Emma Norbäck

Bröllopsfotona är inramade. Foto: Emma Norbäck

Kärlekssmycket som Nichi gjort till Margreth. Foto: Emma Norbäck

Breven finns bevarade! Foto: Emma Norbäck

Deras kärlek var evig och nu har de gift sig! Foto: Emma Norbäck

Det varken Margreth eller Nichi Lundkvist då visste var att det skulle bli mer än vänskap. Men det tog många år och livet tog dem på flera omvägar.

– Jag är övertygad om att ödet förde oss samman. Det är helt underbart att känna att vi har hittat hem och har funnit lugnet inom oss, säger Margreth.

Tack vare Hemmets

Kärlekshistorien började alltså 1968. Margreth var 13 år och hemma från skolan eftersom hon var sjuk. Hennes mamma gick till affären, som hon alltid brukade göra på måndagar, för att köpa det nya numret av Hemmets Veckotidning.

Dottern som i vanliga fall inte brukade läsa tidningen gjorde det ändå den här måndagen och såg en liten annons om japanska ungdomar som sökte svenska brevvänner för att lära sig bättre engelska.

Hon svarade på annonsen och fick ett par veckor senare ett brev från Nichi, som då var 18 år gammal.

Han frågade om hon ville fortsätta att brevväxla med honom, även om han skulle flytta till Pennsylvania i USA, för att studera. Det ville hon.

De brevväxlade under tre år och det blev många brev skickade dem emellan. Och även gåvor. Nichi skickade en liten plånbok till Margreth med en Japansk yen i, och en fyrklöver som han ville att hon skulle ha med sig. Den skulle ge tur.

Margreth plockar fram en vit papperslapp från plånboken, med tejp runtom sig. Den är välbevarad. Där bakom all plast ligger fyrklövern som hon fick 1969.

– Alla gåvor som Nichi gett mig har jag sparat, säger hon.

För starka känslor

Även Margreth ville visa sin uppskattning och skickade sitt favoritsmycke till honom; en hästsko och det har Nichi under alla år har sparat i sin plånbok.

– Den gav mig tur, och jag kände en kontakt med Margreth.

Varje gång jag saknade henne tog jag fram hästskon, säger Nichi och lägger handen på smycket:

– Det blev fel det som skedde 1971 och jag är så glad att jag fick kontakt med Margreth igen.

Det var Nichi, som bestämde sig för att avsluta brevväxlingen med sin vän i Sverige. Anledningen var att han hade börjat få känslor för henne, starka känslor.

Som student skulle han aldrig få råd att köpa en biljett till Sverige för att hälsa på, insåg han.

– Jag gjorde det för att jag trodde det var rätt. Jag tyckte för mycket om Margreth, och tänkte att jag måste avsluta kontakten. Annars kanske vi båda skulle fastna i ett liv utan att kunna gå vidare, säger han.

”Det var något som fattades mig”

Åren gick och Margreth träffade en man som hon fick sin dotter med. Men hon kände sig aldrig lycklig och de separerade. Ett par år senare träffade hon en ny man som hon fick två söner med.

Nichi och Margreth skrattar, tigth ihop i soffan.
–Äntligen har vi hittat hem, det är så här det ska kännas , säger Margreth och Nichi .

– Men även då kände jag att jag inte var glad, det var något som fattades mig. Jag tänkte ofta att det måste finnas något mer där ute för mig, något djupare.

2007 åkte hon med sin yngste son till Norrland för att tänka igenom vad hon ville med sitt liv och efter att ha funderat i sju dagar kom hon fram till att hon ville skilja sig.

Fick plötsligt ett brev från Japan

När hon kom hem möttes hon av sin äldsta son som frågade vem hon kände på Hawaii. ”Ingen”, svarade Margreth. ”Du har i alla fall fått ett brev därifrån”.

Margreth blev otroligt glad. Hon kände igen handstilen direkt – brevet var från Nichi. Hon hade aldrig glömt honom.

Min son ville att jag skulle öppna brevet direkt, men jag kände att jag måste få läsa det ensam först, det fanns så mycket känslor inom mig. Jag berättade sedan allt för barnen.

Trots det brev som Nichi skrev 1971 om att de inte skulle ha kontakt mer så slutade han aldrig att tänka på Margreth. Högst upp på hans önskelista stod att få träffa henne och berätta varför han gjorde som han gjorde.

Han hade provat att skriva brev, men de kom tillbaka med orden ”adress okänd” på kuvertet. Margreths föräldrar hade flyttat från den adressen där de tidigare bodde.

Paret håller om och tittar kärleksfullt på varandra.
2011 gifte de sig och blev man och hustru. Foto: Emma Norbäck

– Det visste inte jag och det gjorde mig ledsen och orolig att något hänt henne, säger Nichi.

Efter sina studier hade han fått jobb och flyttat vidare till Kalifornien. Men innan han gjorde det tog han alla brev han fått från Margret och grävde ner dem i jorden under ett nyplanterat träd utanför sin lägenhet.

– Jag ville lämna kvar dem där allt började, lämna allt bakom mig, säger Nichi. I Kalifornien träffade han en kvinna, gifte sig och fick två barn. Men han kunde inte glömma Margreth.

Vi såg på molnen att vi skulle mötas igen

När han var hemma och hälsade på sin familj och släkten i Japan 1980 köpte han en japansk docka och han bestämde att den skulle han ge till henne, om de träffades igen.

–Någonstans inom mig, kände jag att vi skulle komma att ses igen.

Nichi berättar att han brukade titta upp mot himlen och låta molnen tala till honom, och ibland kunde han läsa det vackra budskapet – att han skulle möta Margreth igen.

Maria och Ahmad fick speciell kontakt: ”Vi förstod varandra fast vi inte kunde prata”

Det han inte visste, var att även Margreth brukade ligga i gräset, på andra sidan jorden, och läsa molnen. Även hon kunde läsa att de skulle mötas igen.

Nichi flyttade till Hawaii

1997 flyttade Nichi till Hawaii för att ta en paus i livet, och fundera på vad han skulle göra. Livet på ön kändes rätt så han sökte jobb och flyttade dit. Barnen följde med för att gå i skolan men frun stannade kvar i Kalifornien.

2007 när barnen gått ut skolan och fått jobb bestämde han sig för att skilja sig. – Jag kände att jag kunde börja tänka på mig själv när barnen klarade sig själva. Även om jag var olycklig i relationen under många år ville jag inte slita upp barnens trygghet och stannade därför kvar.

Kort tid innan han skilde sig åkte han till Japan då hans pappa dött. En kväll satt han på sängen i sitt gamla pojkrum, och tanken kom: kanske skulle han försöka skicka ett sista brev till Margreth?

Fick hjälp av en vän för att hitta Margreth

Tillbaka i USA tog han hjälp av en vän från Norge. ”Jag kan hjälpa dig att ta kontakt med skatteverket i Sverige om du har kvar hennes uppgifter”, svarade vännen.

– Jag fick en mejladress av min vän som gick till Skatteverket i Gävle och jag hörde av mig och när svaret kom: ”Grattis, hon lever och har tre barn. Här är hennes adress”, blev jag jätteglad.

Nichi satte sig ner och skrev ett brev där han förklarade varför saker och ting blev som de blev.

– Det var det brevet jag fick i min hand, när jag kom hem och hade bestämt mig för att skiljas och gå vidare med livet. Jag blev så glad men samtidigt lite chockad, säger Margreth. Det dröjde ett par veckor innan Margreth svarade, eftersom hennes pappa var dålig och gick bort en kort tid efter att brevet kom. Hon behövde bearbeta sorgen.

Det är underbart att ha hittat hem

Där och då, i december 2007, tog de upp kontakten igen efter 36 år, och dockan som legat i kartongen i 27 år fick Margreth i julklapp det året.

Nichi kom till Sverige i augusti 2008 för att hälsa på Margreth i tre veckor. När hon väntade på honom på Arlanda var hon nervös och hade sin dotter med sig som stöd.

Ett oväntat möte gjorde Helén och Monica till brevvänner för livet

– När jag såg honom och fick en kram kände jag att nu är jag hemma. Det är så här det ska kännas när alla bitar i livet faller på plats. När de skildes åt, bestämde de att Margreth skulle komma och hälsa på Nichi på Hawaii i januari 2009. Sju veckor stannade hon.

Efter att ha setts ett par gånger och träffat de respektive barnen visste de att de ville gifta sig. De ville inte leva utan varandra. 5 januari 2011 gifte de sig borgerligt i Gävle Stadshus.

– Jag är så tacksam att vi kunde gifta oss den dagen även om det är i slutet av våra liv. Jag minns att jag sa till Margreth att skulle jag dö innan vi får alla papper godkända, då väntar jag på dig i himlen och så gifter vi oss då, säger Nichi.

Breven gav djup

Nichi hade gått i pension, men Margreth jobbade fortfarande så de bestämde att han skulle flytta till Sverige efter bröllopet.

Det går inte att ta miste om deras starka kärlek som de delar genom blickar och skratt. Margreth säger att Nichi är det bästa som hänt henne, och att det var meningen att hon den måndagen för snart 42 år sedan skulle läsa Hemmets Veckotidning.

Margreth läser en mening högt från ett brev som skrevs 2008: “Om jag får vara tillsammans med dig, när det är dags att lämna jordelivet, kommer jag att vara väldigt lycklig. Då kan jag säga att jag fick leva med kärleken i mitt liv, och att jag har haft ett underbart liv”.

Hand i hand på promenad.
– Jag är så tacksam att vi kunde gifta oss även om det blev i slutet av våra liv, säger Margreth som i dag är 65 år. Nichi är 70. Foto: Emma Norbäck

Nichi berättar att han var kär i henne redan 1968 och berättar att Margreths värme, godhet och kärleksfullhet tydligt lyste genom breven. Han har nu prickat av allt som stod på sin Bucket list.

– Överst stod att träffa Margreth igen. Jag är så nöjd med mitt liv, jag har två fina barn och Margreth och hennes familj.

Redan 1968 hade de en gemensam dröm: att se midnattssolen tillsammans i Sverige. 2014 uppfyllde de den på en vacker plats i Abisko. Allt känns så rätt för dem båda, och det tror de att de har brevväxlingen att tacka. De lärde känna varandra på djupet.

– Jag älskar Margreth, och det jag skrev på kortet 1968: ”För alltid, för alltid”, menade jag redan då, även om det tog 36 år att komma dit vi är i dag, säger Nichi.

Mer intressant innehåll hos allas.se: