Maria Brändström: ”Jag lever för att hjälpa romerna”
Det är kyligt i luften och människor skyndar in i matbutikens värme. De flesta lägger inte ens märke till kvinnan som sitter på marken intill entrén vid den lokala matbutiken i Umeå.
56-åriga Minerva sitter här varje dag, från morgon till kväll, och just i dag är tiggarmuggen hopplöst tom. Det blir inga pengar att skicka hem till de åtta barnen.
Plötsligt skiner Minervas uppgivna blick upp och hon bjuder på ett stort leende när Maria Brändström, 45, kommer fram, pussar henne på båda kinderna och ger henne en varm kram.
– Åh, Minerva borde inte sitta här. Hon har problem med värk i benen, astma och ständiga urinvägsinfektioner, säger Maria och skakar på huvudet, innan hon fortsätter att konversera med sin tiggande vän på en mix av spanska och den rumänska hon lärt sig under alla år som hon engagerat sig i de romska tiggarna.
Maria jobbar på härbärge för EU-migranter
Maria jobbar som värd på Pingstkyrkans härbärge för EU-migranter. Men hennes engagemang sträcker sig långt utanför arbetstid. Hon säger själv att hon lever, äter, skrattar och gråter med dem. För henne är engagemanget en livsstil mer än ett jobb.
När andra familjer åkte på solresor tog pappa oss till Auschwitz
Att värna om alla människors lika värde och att dela med sig till de som har mindre är något Maria lärde sig redan som barn.
– Jag och min syster växte upp med en ensamstående far. Han lärde oss vad medmänsklighet är och gjorde inte alltid som andra föräldrar. När andra familjer åkte på solresor tog vår pappa oss till Auschwitz och när polska bärplockare kom i lämmeltåg till våra trakter öppnade pappa upp vårt hem till dem, som andra bespottade. Han gav dem sovplats och visade dessutom vägen till de bästa bärställena, berättar hon.
Under Marias och systerns barndom fanns också barnflickor i familjens hem. När Maria gått ut grundskolan hörde en av de före detta barnflickorna av sig för att fråga om Maria fick komma till Spanien och sköta om hennes dotter under sommaren.
– Hon hade flyttat dit och bildat familj och jag övertygade pappa att jag borde få åka, eftersom jag ju skulle lära mig ett nytt språk, säger Maria.
Delade ut sprutor och kondomer
Den före detta barnflickan jobbade som läkarsekreterare. Via en av doktorernas engagemang i hemlösa romers utsatta situation kom Maria själv för första gången i kontakt med människor som levde på samhällets absoluta botten.
Maria berättar om slummen där råttor sprang på golven, medan småbarn såg sina föräldrar spruta i sig narkotika. Hon fick se en misär som få av oss upplevt på nära håll, en stad utanför staden – där bara fattiga romer levde.
– När jag blundade såg jag bilderna från Auschwitz framför mig, och det gick inte att värja sig eller att blunda för verkligheten. Jag engagerade mig i hjälporganisationen Läkare utan gränser. Vi delade bland annat ut sprutor och kondomer. Jag gick så helhjärtat in för att hjälpa romerna att jag till och med flyttade in hos fem romska systrar. Det var också då jag träffade min blivande man, han som kom att bli mina barns pappa. Hans pappa var också spansk rom.
När jag blundade såg jag bilderna från Auschwitz framför mig, och det gick inte att värja sig eller att blunda för verkligheten
Maria och hennes man flyttade till Sverige och tillsammans fick de barnen Arthuro, 18, Gabriel, 15, Alma, 12, Alizza, 8 och lilla Almina – som bara blev sju år gammal. Under många år handlade tillvaron om vanligt familjeliv, men med lilla Almina kom livet ganska snart att vändas upp och ner.
Fick allvarligt sjuk dotter
Den lilla bebisen åt nästan inget och gick inte upp i vikt. Hon bara sov och sov och Maria anade oråd när den lilla till och med sov när hon badades. Hon kontaktade vården, men det skulle dröja innan Marias oro togs på allvar och Almina lades in för utredning.
Den två månader gamla flickan hade skyhöga levervärden och det visade sig bero på en extremt allvarlig allergi mot komjölksprotein. Maria slutade helt med mjölkprodukter, men det räckte inte.
– När Almina vid ett tillfälle ålade sig fram till skålen med kattens mjölk och fick den över sig slutade hon andas. Det var bara en av alla gånger hon fick åka i ilfart till sjukhus, med helikopter eller ambulans. Vi bannlyste alla mjölkprodukter hemma och syskonen fick byta kläder och tvätta sig när de kom hem från dagis och kompisar, säger Maria och berättar att Almina kunde drabbas av en allergichock av att bara leka i en sandlåda där någon droppat ner lite glass.
Vi visste att tiden var utmätt och även Almina visste det
Stöd i sorgen
Alminas immunförsvar var nedsatt och hon hann smittas av svininfluensan innan det var möjligt att få vaccin. Hos drabbades av kikhosta och RS-virus och till slut orkade hennes tarmar och magsäck inte fungera som de skulle. Almina fick näring intravenöst via en shunt och doktorn konstaterade att den lilla flickan var i behov av en multitransplantation. Hon behövde nya tarmar, magsäck, bukspottkörtel och njurar. Och hon hade inte all tid i världen!
– Det fanns fyra blodkärl som hon kunde få sin näring genom och de brast, ett efter ett, eftersom de inte håller hur länge som helst. Vi visste att tiden var utmätt och även Almina visste det, säger Maria och berättar att hennes lilla flicka, trots sin kamp mot sjukdomen och tiden, hade ett starkt engagemang för andra.
De rumänska EU-migranterna hade börjat fylla stadens gator och Almina ville skänka pengar och något att äta till dem.
Almina fick aldrig gå varken på dagis eller i skola, men hon var ett av de klokaste barn Maria känt. Hon lärde sig läsa och älskade att sjunga, pyssla och leka i lekterapin på sjukhuset, där hon till bringade en stor del av sitt liv. Hon gjorde bland annat halsband och armband som såldes till förmån för de rumänska romerna.
Kräktes 40-50 gånger per dag
Almina kräktes 40-50 gånger per dag, hade hur många blodförgiftningar som helst och hela tillvaron var en kamp för livet. Men hur jobbigt det än var höll den lilla flickan alltid humöret i topp. Extra glad blev hon varje gång hon träffade Dorina – en tiggarkvinna som hade blivit hennes favorit.
– Dorina satt alltid utanför sjukhusets apotek och varje gång vi skulle dit ville Almina att jag skulle ta ut pengar så att hon fick ge henne en slant. Hon kramade Dorina och de pratade med varandra så gott det gick. De hade en alldeles speciell kontakt, säger Maria.
När Almina till slut blev så sjuk att hon låg i respirator på inten siven ordnade Maria ett specialtillstånd för att Dorina skulle få komma på besök i sjuksalen.
Vi grät och bad tillsammans
– När Dorina fick se Almina på intensiven bröt hon ihop och sa att barn inte ska dö. Vi grät och bad tillsammans och när Dorina höll Alminas hand öppnade hon ögonen och klämde till litegrann.
Det är tre och ett halvt år sedan Almina dog och Marias ögon blir blanka när hon berättar att Dorina fanns vid hennes sida både vid avskedet i bårhuset och vid kistan före begravningsgudstjänsten.
– Almina hade regisserat sin egen begravning och det blev precis som hon ville. Vi hade clowner i kyrkan och det bjöds på tacos med potatismos. Vi spelade upp en film med Alminas egen sång på en storbildsskärm, säger Maria och spelar upp sången på sin mobil.
Fick nya vänner
Sången har Almina skrivit själv och när hon i sången kommer till meningen ”Jag hoppas att jag får bli stor” tåras Marias ögon på nytt.
Det var efter Alminas död som Maria började jobba som värd för olika härbärgen, vid sidan om allt engagemang under fritiden.
– Det är mitt sätt att engagera mig för att inte gå under av sorg. Jag gör det som Almina skulle ha gjort. Föräldrar vars barn dör i cancer kanske blir stärkta av att engagera sig i barncancerfonden. Jag lever för att finnas där för de rumänska romerna, säger Maria.
Den gravida kvinnan och hennes man fick ta mitt sovrum
Även för Marias barn är de medmänskliga värderingarna och engagemanget en självklarhet, hela familjen har fått nya vänner bland romerna.
För ett par år sedan tog hon med sig barnaskaran till Rumänien för att besöka byarna där deras romska vänner bor.
Maria säger att det var som att kastas tillbaka i tiden, till det romska ghettot i Spanien.
Hon går i sin pappas fotspår. Inte bara genom att ta med barnen på annorlunda resor, hon har också öppnat sitt hem för de hem lösa och svaga.
– När jag fick veta att en ung, gravid kvinna och hennes man, som sov i bilen, blivit attackerade av stenkastare under nätterna bestämde jag mig för att de skulle bo hos mig. Det var vinter och kallt och jag tog emot fler och fler EU-migranter. Den gravida kvinnan och hennes man fick ta mitt sovrum, jag flyttade ut i vardagsrummet, säger Maria och berättar att det romska paret fick en liten flicka som nu bär både Alminas och Marias namn.
Av Birgitta Lindvall Wiik