Marianne Rundström om sin uppväxt

Marianne Rundström berättar om sin uppväxt.
Hon var bara 10 år gammal då hennes klassföreståndare och rektor sa till henne att hon skulle bli journalist. Hon var vetgirig, älskade att skriva – men kunde inte ens rita en streckgubbe! Följ med Marianne Rundström till hennes idylliska uppväxt i Rönninge utanför Stockholm.

Ett stort gult trähus vid järnvägsstationen i Rönninge, söder om Stockholm, spelade en viktig roll under Mariannes uppväxt. Där det nu ligger en blomsteraffär fanns då en sybehörsaffär där Mariannes mamma arbetade.

– Sybehörsaffären, Sybban, var navet här i Rönninge. Det var den stora skvallercentralen och här träffades alla. Jag och min lillasyster Helen var ofta här hos mamma i affären, säger Marianne när vi träffas en solig sommardag i Rönninge.

Det bodde bara runt tusen personer här när jag var barn så alla kände alla.

Här bodde hon och hennes sju år yngre syster med mamma Inga, pappa Tore och några katter och marsvin i ett egnahemshus – ett gult trähus det också – högt upp i en backe på Höganloftsvägen bland bergknallar, tallar och blåbärsris.

– Rönninge var väldigt litet då. Från början var det ett ställe där stockholmarna hade sommarnöjen så här ligger många fina, gamla träkåkar med utsikt över sjön Uttran. Det bodde bara runt tusen personer här när jag var barn så alla kände alla. Det var en idyll och det var otroligt omhuldat och tryggt att växa upp här, berättar Marianne.

Brevbäraren läste alla kort

Det var gott om kompisar i husen runt omkring och alla mammor var hemma – Inga började inte arbeta i sybehörsaffären förrän Marianne var 14 år – så man sprang in och ut hos varandra och var alltid välkommen.

– I efterhand har jag ibland undrat om jag har skönmålat min barndom, var det verkligen så härligt som jag minns det? Men jag kan inte komma ihåg några större problem. Visst fanns det en viss social kontroll som det gör på mindre orter och man visste ju var det stod en tant och tittade bakom gardinen. Alla visste att brevbäraren läste alla vykort så när man skickade kort skrev man alltid en hälsning till honom längst ner, säger Marianne med ett skratt.

Gammalt foto på liten flicka med stor cykel.

Marianne med sin nya cykel, 1 maj 1958. Foto: privat.

Pappa Tore som var trestegshoppare tog med sin dotter till idrottsplatsen där hon tränade längdhopp – och blev ganska duktig – och spelade tennis.

– Det var inte så att jag hade ett brinnande idrottsintresse, det var nog mer så att man gjorde det som fanns här.

Till det hörde också att vara med i scouterna och åka på hajk, sova i tält och laga mat över öppen eld.

En del nytt sedan Marianne Rundströms uppväxt

En hel del är förändrat i Rönninge sedan Marianne var barn och det har byggts så mycket att de skogar som hon lekte i inte längre finns kvar. Då var det lätt att vara nära naturen.

– Vi byggde en indianby i skogen, åkte skidor precis utanför tomten och hade bara fem minuter till badbryggan vid Uttran, minns Marianne.

Barndomsbild med två systrar på stranden.

Marianne minns sina barndomssomrar som idylliska. Här tillsammans med lillasyster Helen. Foto: privat

När hon var sju år kom lillasyster Helen till världen.

– Det tyckte jag var kul. Det var ju som att få en levande docka. Sedan blev åldersspannet för stort mellan oss. Jag tyckte att hon skvallrade på mig och hon tyckte säkert att jag sabbade för henne. Egentligen kom vi nog inte ikapp varandra förrän vi blev vuxna och fick barn. Nu är vi jättebra vänner och träffas ofta, säger Marianne just som hennes syster, som blivit Rönninge trogen, kommer förbi när vi står och pratar vid den gamla skvallercentralen.

Systrarna kramar om varandra.

Marianne mötte lillasyster Helen utanför gamla Sybban, sybehörsaffären där deras mamma jobbade. Idag inrymmer huset en blomsteraffär. Foto: Theresia Köhlin.

 

Det blir en stor kram och fler minnen från sybehörsaffären som även sålde underkläder och leksaker.

Vi åker vidare uppför backen på Höganloftsvägen där barndomshemmet ligger, numera är det både om- och tillbyggt och grönmålat i stället för gult. Tomten har styckats av och hus som inte fanns under Mariannes uppväxt har byggts.

– Det är väldigt förändrat. Vi hade en gigantisk tomt som sträckte sig ner mot ravinen här. Pappa hade stora odlingar så vi hade potatis, grönsaker, frukt och bär till husbehov. Jag har fått rensa mycket ogräs, minns Marianne.

Marianne framför sin barndoms hus.

Marianne på Höganloftsvägen. På bilden skymtar barndomshemmet, det gröna huset, i bakgrunden. Foto: Theresia Köhlin.

När jag var tio sa min lärare: Du ska bli journalist

Marianne trivdes bra i skolan och säger att hon var präktig och vetgirig och undrar om det låter ”astråkigt”. Hon var förtjust i språk och gillade att skriva.

– När jag var tio år sa min klassföreståndare, som också var rektor på Rönninge skola: Du ska bli journalist! Bli som Bang! Jag visste inte vem Bang var då och jag gick hem och slog i Nordisk Familjebok, men där stod inget om henne. Men jag bestämde mig redan då för att bli journalist och det har aldrig funnits något annat för mig. Jag hamnade helt rätt och har inte ångrat mig en enda dag, säger Marianne som i många år var programledare på SVT, men också har arbetat på Sveriges Radio.

Hon var ju ensamstående mamma och lesbisk i en tid då det inte var så vanligt.

När hon sedan fick reda på vem den legendariska journalisten Bang, Barbro Alving, var blev hon en ”enorm förebild”.

– Hon bröt verkligen mark som kvinna och krigskorrespondent. Hon var ju ensamstående mamma och lesbisk i en tid då det inte var så vanligt. Vilken pionjär hon var! Hon är fortfarande min idol, säger Marianne som både har intervjuat Barbro Alving och hennes dotter Ruffa Alving Olin.

Marianne framför stor gul skolbyggnad.

Marianne trivdes i skolan. ”Jag var präktig och vetgirig.” Foto: Theresia Köhlin.

Mormor viktig

Rektorn som pekade ut Mariannes yrkesbana hade också bestämda åsikter om vad hon inte var bra på:

– Du kan inte rita, sa han, så du får blanda färg till de andra. Det fick jag göra i tre år och jag kan inte ens rita en streckgubbe.

Under uppväxten var mormor Signe en viktig person för Marianne. Mormor lagade världens godaste köttbullar, sydde om kläder och var en ”helt underbar tant”.

– Mormor bodde på Söder och varje lördag kom hon med tåget till oss och var här hela helgen. Det var självklart att mormor som tidigt blivit änka var en del av familjen.

Velour utan behå

När Marianne blev tonåring och ville ta del av Stockholms nöjesliv hände det att hon sov över hos mormor Signe i hennes lilla etta.

– Jag minns att jag skulle gå på jazznattiné och när jag kom hem på nattkröken hördes det snarkningar från badrummet. Mormor som var ganska kortväxt hade bäddat åt sig i badkaret så att jag skulle få sova i hennes säng.

Det var vida byxor i velour. Och så hade jag ingen behå, för det ansågs borgerligt.

Musik – främst jazz och blues – var ett stort intresse under tonåren. Sedan kom proggen, politiskt engagemang, alternativt julfirande och kläder från Marimekko och Mahjong.

– Jag hade lila kläder. Det var vida byxor i velour. Och så hade jag ingen behå, för det ansågs borgerligt, säger Marianne med ett skratt men tillägger att det är häftigt att ha fått uppleva och delta i det samhällsengagemang som rådde på 1960-talet.Somrarna tillbringade familjen Rundström med att åka tåg på både längden och tvären i Sverige.Jesper Börjesson: Tack vare TV-jobbet mötte jag min fruLäs mer

– Pappa arbetade på SJ och hade gratis tågresor så jag har verkligen åkt runt i Sverige och bott på en massa nedlagda tågstationer i rälsbussavkrokar. Säg var jag inte har varit! Häromåret var jag i Fide på södra Gotland och när jag såg det gamla stationshuset kände jag genast igen mig och visste att vi hade bott där. Jag minns också de fantastiska restaurangvagnarna med vita dukar och fin meny. Så synd att de inte finns kvar.

Marianne på bryggan framför sjön.

Sjön Uttran, där Marianne badade och fångade kräftor, ligger spegelblank. Foto: Theresia Köhlin.

Fiskade kräftor

När hon blev äldre sommarjobbade Marianne på Konsum och på ålderdomshem.

– Jag var också i en antikaffär på Söder. Ägaren frågade om jag ville ha lön eller välja något i affären. Jag valde ett slagbord som jag fortfarande har kvar.

Vi avslutar vårt besök i Rönninge med ett stopp vid Uttran. Sjön ligger spegelblank, det är alldeles stilla, några fåglar kvittrar och en trollslända flyger förbi. Det är lätt att föreställa vilka idylliska barndomssomrar Marianne har haft här.

– Här badade vi och fiskade kräftor. Vilka härliga kräftskivor vi hade.

Marianne med kräftburar.

”Vilka kräftskivor vi hade med kräftor vi fångat här i Uttran!” Foto: Theresia Köhlin.

Marianne umgås fortfarande med flera av de kompisar som hon fick på högstadiet.

– Det är en fantastisk vänskap och jag uppskattar den oerhört mycket. Jag tror att vi har lyckats hålla igång vänskapen i alla år eftersom det aldrig har varit några längre avbrott. Vi fick barn ungefär samtidigt och nu går vi på våra barns bröllop. Vi går på bio, går ut och käkar och äter kräftor ibland också.

Gammalt foto, liten tuff tjej ror ekan.

Marianne ror ekan 1954. Foto: privat.

Detta är Inga Marianne Rundström

  • Född: 10 januari 1951.
  • Familj: Tre vuxna söner, tre barnbarn.
  • Bor: I lägenhet i Stockholms innerstad, sommarhus på Väddö.
  • Gör: Journalist, numera frilans. Har skrivit boken Passé – de ofrivilliga pensionärerna. Ambassadör för en regeringsdelegation för ett längre arbetsliv.
  • Gillar: Jobb och intressen går ihop för mig – det blir mycket kultur och samhällsfrågor. Tycker om att läsa och träffa vänner.

Marianne Rundström. Foto: Theresia Köhlin.