Marie Lok Björk: ”Min morfars mamma gjorde en klassresa nedåt”

Marie Lok Björk

Foto: Gabriel Liljevall

Det som fick Marie Lok Björk att gräva i sin morfars mors liv som statare var två fotografier som hänger över hennes morfars säng. Ett där Ottilia är en vacker ung kvinna i långklänning, det andra som arbetare på ett jordbruk. Varför gjorde hon en klassresa nedåt? Det tog Marie reda på – och skrev en bok!

Marie Lok Björk blev nyfiken på vem kvinnan på morfars tavla egentligen var. Ottilia, i lång-klänning som håller ett barn i handen på svart-vita bilden, var Maries morfars mamma – och hon fick huvudrollen i boken Att välja ett liv.

Förhållandena för statarna var ofta tufft, men systemet avskaffades först 1945.

Berätta lite kort om Att välja ett liv?

– Bokens huvudperson är handlardottern Ottilia. När vi kommer in i boken är året 1921, och Ottilia ska precis fylla 21 år, vilket innebär att hon blir myndig. Äntligen ska hon berätta för föräldrarna om sin hemliga kärlek. Men trots att kvinnlig rösträtt införs samma år, inser hon snart att det är andra som styr över hennes liv. Lantarbetaren Åke anses inte vara ett gott parti för henne och Ottilia ställs inför ett omöjligt val, som blir starten på hennes klassresa nedåt.

– Fem år senare är hon en ensamstående tvåbarnsmamma som arbetar som mjölkerska. Hon har lämnat tryggheten hemma hos föräldrarna i Harbo och blivit statare på Överjärva Gård utanför Stockholm. Tillvaron är tuff, men hon har tagit makten över sitt eget liv. Och kanske finns kärleken där man minst anar det? I romanen ryms flera viktiga kvinnohistoriska ämnen så som rösträtt, aborträtt, förlossningsvård, preventivmedel, giftermål, moderskap. Jag väver även in verkliga personer som gjort avtryck inom dessa frågor så som läkaren Ivar Olofsson, Elise Ottesen-Jensen men även ”änglamakerskan” Alva Nordberg.

Hur har du gått tillväga för att ”lära känna” Ottilia – och vem är hon?

– På sätt och vis har jag alltid känt till henne, eftersom Ottilia i boken är min morfars mamma, Johanna Ottilia. Både mormor, morfar och min mamma har berättat mycket om henne och om morfars fattiga uppväxt som statarbarn.

Gammalt svartvitt fotografi med festklädda människor utanför hus.

Johanna Ottilia är kvinnan i vit långklänning som håller en liten flicka i handen.

Foto: Privat

– Men det som fick mig att gräva vidare var egentligen två fotografier som hänger över min morfars säng. Jag brukar alltid fastna vid dessa svartvita inramade foton. Särskilt ett fotografi är fängslande. Där står en ung vacker kvinna i en vit långklänning. Hon står framför ett stort hus och håller en liten flicka i handen. Det är Johanna Ottilia.

Fotografiet bredvid är en stor kontrast. Där står statare uppställda på rad i en skitig jordbruksmiljö, redo att ta sig an dagens hårda arbete. Den bilden visar den plats där Ottilia skulle hamna, för att hon blev förälskad i fel man, och födde utomäktenskapliga barn.

Se också: 5 kvinnor som skrivit historia

0:39

Efter reklamen: 5 kvinnor som skrivit historia

(0:39)

Slå på ljud

– När jag själv blev mamma kunde jag se på Ottilias öde utifrån ett annat perspektiv, och jag var bara tvungen att ta reda på hur det kom sig att allt blev som det blev. Parallellt med att jag intervjuade mormor och morfar började romanen växa fram i mig. Även om boken är baserad på en sann historia har jag förstås utnyttjat min konstnärliga frihet och tagit tillfället i akt att lägga in viktiga historiska händelser och ämnen som jag brinner för så som kvinnlig rösträtt, aborträtt och fackföreningsrörelsen.

Hur har du samlat fakta om hur statare levde?

– Dels har morfar berättat mycket, både nu under arbetet med boken och långt tidigare. Men jag har också läst mycket arbetarlitteratur så som Ivar Lo-Johansson och Moa Martinson. Litteratur är som sagt en bra källa till kunskap. Jag har också suttit på bibliotek och bläddrat mycket i fackböcker från den tiden.

– Men det absolut viktigaste för min research var definitivt att jag fick kontakt med statarmuséet på Överjärva gård. Museet är ett av väldigt få statarmuséeum i Sverige, och den statarlängan ligger dessutom på sin ursprungliga plats. Jag hörde av mig dit i hopp om att kunna få en guidad visning, trots att det var stängt på grund av covid-19. Men de som drivet museet blev så entusiastiska när jag berättade om min roman att de instiftade ett vistelsestipendium. Så jag fick egna nycklar till muséet och fick möjlighet att sitta i statarlängan och skriva under åtta månader.

– För mig som författare var det helt magiskt att få sitta i en autentisk miljö och skriva. Jag satt där under smällkalla vintern och kände hur kylan trängde sig upp genom gliporna i trägolvet, och jag låg i utdragssängen som var stoppad med halm. Jag kunde i princip spela upp mina egna scener för att se till att det blev så trovärdigt som möjligt. I verkligheten kom Ottilia till Österbybruk, men där finns inte några statarlängor kvar. Så när jag fick denna fantastisk fina möjlighet att sitta på Överjärva gård och skriva och kunde jag inte låta bli att låta den delen av boken utspela sig just där.

– För mig är det självklart att känna till statarsystemet, även om jag har lärt mig mycket mer under arbetet med boken, men många idag har ingen aning om vad det är. Statarsystemet avskaffades 1945, så de som levde som statare börjar dö ut, därför känns det viktigt att skriva om det här medan det fortfarande finns de som kan berätta. Jag är så glad att jag har fått möjlighet att prata så mycket med min mormor och morfar om deras uppväxt och om deras föräldrar. Jag hoppas att min bok kan inspirera fler unga att ta chansen att prata med sina äldre släktingar medan de fortfarande lever.

Berätta lite om dig själv

– Jag är utbildad journalist i grunden och verksam som författare sedan 2008. Sedan sju år tillbaka arbetar jag som pr-ansvarig på Bonnierförlagens kommunikationsavdelning, vid sidan av mitt författarskap, så jag lever verkligen i böckernas värld. Det är underbart!

– För mig hänger journalistik och litteratur ihop på så vis att jag drivs av viljan att berätta och förhoppningsvis även kunna påverka andra till att kunna se saker utifrån nya perspektiv. Privat har jag en sambo ,Gabriel Liljevall, och två barn, Astrid-Lo 5 år och Theodor 2 år. Vi har precis flyttat till Sigtuna, och bytt livet i lägenhet i stan mot hus på landet. Det känns väldigt härligt, jag mår bra av natur och njuter av att fixa i vår vildvuxna trädgård. Men både jag och min sambo åker fortfarande in till stan i Stockholm och jobbar några dagar i veckan. Jag uppskattar det livet med stora kontraster. Mitt arbete på förlag är väldigt socialt, men när jag skriver vill jag sitta ensam och ha det lugnt och tyst omkring mig, för att verkligen kunna släppa ut all kreativitet utan att bli avbruten.

Du brinner för att göra jämställdhetsfrågan mer tillgänglig och inkluderande, hur startade ditt engagemang för feminism?

– Ett fackligt och politiskt engagemang har jag nog fått med mig från födseln. Det är som att det sitter i generna, och mycket är hämtat från bokens andra viktiga person: Wilhelm Eriksson, den man som Ottilia träffar när hon blivit statare, och som blev min morfars pappa. Det katastrofala som sker i boken när Wilhelm går på ett fackföreningsmöte är en sann historia och något som har berättats i min släkt med stolthet. Jag fick tidigt lära mig att stå upp för det jag tror på och att våga säga emot om någonting är fel. Min mamma har alltid varit en riktig hjältinna och stått upp för mig i vardagssammanhang som jag nu när jag själv är mamma förstår kräver en hel del mod.

– Men nu är jag likadan själv, och jag märker att det sitter betydligt längre in hos min sambo, men jag har det som sagt i mig. Med det som grund var det inte svårt att ta klivet till att bli feminist. Det går inte att kämpa för alla människors lika värde utan att ha ett jämställdhetsperspektiv. Som alltid har litteratur spelar stor roll för mig, och det är några böcker som har påverkat mig extra starkt i mitt feministiska engagemang. Precis när jag tagit studenten läste jag Katarina Wennstams reportageböcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Dessa böcker gick rakt in i mitt unga hjärta och efter den insikten som böckerna gav var det omöjligt att blunda för strukturer.

En annan bok som påverkade mig starkt var Maria Svelands Bitterfittan. Den gjorde mig livrädd inför att skaffa barn och riskera att bli en bitterfitta i en ojämställd relation. Hade jag inte läst den boken hade jag kanske inte kämpat så oerhört hårt för att det inte fick bli som i boken, och då hade jag kanske inte kunnat skiva fackboken Handbok i jämställt föräldraskap.

Tragedier kantade författaren Sigge Starks liv

Hur många böcker har du skrivit – och vad kommer din nästa bok att handla om?

Jag har skrivit fem böcker, alla i olika genrer faktiskt. En diktsamling Fragment , reportageboken STOLT – 20 möten med kulturpersonligheter från Gävleborg (2011), ungdomsromanen Jag blundar tills jag finns , fackboken Vi ska ha barn - handbok i jämställt föräldraskap och nu vuxenromanen Att välja ett liv. Jag har tankar på en till historisk roman, för det finns mer att hämta i min släkthistoria. Livsöden som är för fascinerande för att jag ska kunna motstå att skriva om dem. Men just nu försöker jag mest att njuta av att ”Att välja ett liv” äntligen kommer ut, efter två års skrivande. Så jag ska faktiskt försöka att inte kasta mig in i ett nytt skrivprojekt. Jag vill stanna lite till tillsammans med Ottilia och möta läsare.

{"totalCount":0,"result":[]}

Se också: Frida Boisen om den våldsamma uppväxten:

3:40

Efter reklamen: Frida Boisen om våldsamma uppväxten: ”Jag trodde på riktigt att någon skulle dö”

(3:40)

Slå på ljud

– Jag tror att romanen kan bidra till många spännande möten och intressanta samtal.