Marie-Louise: Efter grälet körde vår dotter ihjäl sig
Det är fruktansvärt att överleva sitt barn. Jag hoppades och trodde aldrig någonsin att jag skulle behöva uppleva detta.
Sofia var vårt enda barn och vi älskade henne gränslöst. Men vi skildes tyvärr som ovänner.
Att mista Sofia strax efter vårt uppslitande gräl har gjort extra ont. Efteråt har jag och min man pratat och gråtit och önskat att vi agerat annorlunda innan Sofia och hennes pojkvän kastade sig upp på motorcykeln och försvann med en rivstart.
Knappt tjugo minuter senare kom ett telefonsamtal som vi inte önskar vår värsta fiende.
Oroliga för dottern
Motorcykeln hade kraschat in i en mur. Sofia var bara 17 år när hon dog.
Grälet den dagen flammade upp vid middagsbordet när hon berättade att hon tänkte sluta skolan och lifta runt i världen med pojkvännen.
Vi ville inte missunna Sofia någonting, men vi blev oroliga. Och pojkvännen kände vi knappt.
De hade bara varit ett par några få månader. Det blev för mycket på en gång. Vi ville självklart att hon skulle bli klar med sin utbildning, men framför allt tyckte vi att hon var för ung för att ge sig ut med en kille som hon bara träffat en kort tid.
Vi var oroliga för vår dotter helt enkelt. Vad skulle hända om de fick lift med en fartdåre? Eller om Sofia och pojkvännen kom på att de inte passade för varandra och hon blev ensam i ett främmande land? Hur skulle hon då kunna ta sig hem?
Mikael var inte precis den pojkvän vi önskade vår dotter, men det sa vi ingenting om.
Det var hennes val och inte vårt. Vi hade ingen rätt att lägga oss i vem hon förälskade sig i. Det kärleksbeslut hon tagit fick vi respektera.
Både jag och min man trodde att förhållandet skulle ta slut relativt snabbt, men nu ställdes allt på sin spets.
Vår underbara Sofia skulle plötsligt hoppa av skolan, mitt under terminen, och ge sig ut på en minst sagt osäker resa i världen med en kille som i stort sett var en främling för oss.
En kille som dessutom var fem år äldre, med stora tatueringar, och som hade en motorcykel som han flängde omkring på.
Det verkade farligt, tyckte vi. Sofia försäkrade dock att han körde lugnt och säkert, men vi blev inte speciellt lugnade av det beskedet.
Bråkade vid köksbordet
Nu planerade de alltså att ge sig iväg tillsammans. Att de tänkte lifta kändes nästan lika hemskt som om de skulle ta motorcykeln.
Vi försökte övertala Sofia att vänta tills terminen var slut och att hon och Mikael kunde resa någonstans med flyg eller buss.
Det slutade med att Sofia skrek åt oss. Till slut skrek vi i munnen på varandra alla tre.
Sofia rusade in på sitt rum. Jag väntade en liten stund så att vi alla fick en chans att lugna ner oss innan jag gick bort och försiktigt knackade på dörren.
Hon pratade med någon, förmodligen hade hon ringt till Mikael eller en kompis.
Hennes röst var upprörd så jag gissade att det var pojkvännen som fanns i andra änden.
Eftersom jag inte ville tjuvlyssna började jag duka av. Hennes pappa Tony fyllde diskmaskinen.
Jag minns att jag såg hans sammanbitna min och förstod att han led lika mycket som jag över bråket vid middagsbordet.
På något sätt måste vi gemensamt komma fram till en lösning, tänkte jag. Vår Sofia började bli vuxen nu.
Vi satte oss vid köksbordet för att vänta tills Sofias samtal var slut. Plötsligt for dörren upp och ut stormade Sofia, rakt förbi oss och vidare mot hallen.
Jag skyndade efter och försökte fånga hennes arm, men hon slet sig loss. Jag såg att hon hade gråtit.
Tony bad henne stanna så att vi fick prata men hon svarade inte utan kastade sig ut genom ytterdörren och nerför trappan. Jag och Tony följde efter.
Förkrossade. Den uppkomna situationen kändes fruktansvärd. Hon måste ha ringt efter Mikael, för nu hördes ett välbekant ljud. Motorljud.
Mikaels motorcykel. Han stannade till vid brevlådan och nickade åt oss. Sofia såg lite gladare ut och satte på sig hjälmen och hoppade upp bakom honom. Så var de i väg.
Begravdes i minneslund
Det var Tonys arbetskamrat som ringde en stund senare. Det hade hänt en olycka nästan precis utanför hans hus.
Polis och ambulans var redan där. En stor motorcykel hade vält. Den liknade den Sofia brukade åka på …
Både Sofia och Mikael dog ögonblickligen vid kraschen. Polisens teori var att Mikael förlorat herraväldet över den tunga motorcykeln och därför farit rakt in i en tjock mur.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Tiden som följde var alltför jobbig att tänka på. En tröst var att träffa Mikaels föräldrar och hans syskon.
De var underbara människor som vi fortfarande umgås med då och då. Vi delar ju samma trauma och förstår varandras känslor.
Vi valde att begrava Sofia och Mikael i en minneslund, där det känns som om de får vara tillsammans för evigt.
De fick ett kort liv, alltför kort. Och de lämnade ett fruktansvärt tomrum efter sig.
Vårt sista minne av Sofia var ett hemskt gräl. Det dåliga samvetet och grubblerierna kunde göra oss tokiga.
Till sist försonades vi ändå lite med det som hänt. Vi försökte att minnas de fina stunderna, och kommer att göra det resten av våra liv.
Det känns bra att veta att Sofia inte levt förgäves. Vi gick genast med på att donera hennes organ.
Som det verkar, och som vi hoppas, lever det fyra personer med hennes hjärta, lungor, lever och bukspottkörtel.
Vår innerliga önskan är att dessa människor kommer att få ett långt och lyckligt liv med hjälp av vår älskade Sofia.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]