Marie: Min pappa dog – ingen verkar kunna prata om döden?

Se också: Karin blev änka vid 33 år - förlorade sin man i cancer

Min pappa gick bort i cancer för några år sedan. Precis innan han skulle fylla 64 fick han sin diagnos. Den födelsedagen blev hans sista.

Det var bittert och sorgen var stor. Pappas bortgång kändes så oväntad. Visst hade vi förstått vartåt det barkade, men fram till diagnosen hade vi alla trott att han hade många år kvar att se fram emot.

Jag hade väl aldrig riktigt reflekterat över sorg och hur vi hanterar den förrän då. Jag hade själv beklagat många andras sorg och insåg att jag hade varit lika dålig på det där som min egen omgivning visade sig vara.

De flesta sa liknande saker. Man beklagade sorgen, sedan fällde man några kommentarer i stil med:

– Han slapp i alla fall ha ont. Han har det bättre nu …

Det där var ju inget som fick mig att må bättre. Det märktes att det var jobbigt för många att prata om det.

Det kändes som om jag gjorde andra besvärade och illa berörda och då byter man ju gärna ämne. Jag började fundera på det här.

Varför kan vi inte prata om döden?

Varför är vi så fruktansvärt dåliga på att hantera sorg och människor som sörjer? Varför är sorg något som ska hastas igenom?

Många känner nog igen sig i att man känner press på att rycka upp sig och vara okej igen så snart som möjligt. Det är som om sorg vore något besvärande och skamligt. Varför kunde jag inte bara få vara ledsen?

Min pappa hade dött. Vad kunde vara mer normalt än att vilja prata om sina känslor då och borde det inte uppmuntras? Får man prata sig igenom något känns det ju bättre sedan.

Så varför beter vi oss så ofta som om det vore tvärtom? Allt det här fick mig att ändra mitt beteende när jag pratar med någon som sörjer. Det är jobbigt nog att mista någon och att behöva känna att sorgen är påfrestande för andra gör det bara ännu värre.

Och jag beklagar för övrigt inte längre sorgen, utan förlusten. Det är ju faktiskt dödsfallet i fråga som är det tragiska, inte reaktionen på det