Marika: Jag blev rädd för min egen son – bröt kontakten

Lågt barnafödande: Hur kan problemet lösas?

Anton var yngst av våra fyra barn och vi bodde i ett mindre samhälle. När han var fem år skildes jag och barnens pappa Olle. Olle träffade en ny kvinna och ville börja om, men tog ändå ansvar för barnen.

Ju äldre de blev, desto mer drog sig systrarna undan sin far. Anton däremot valde att flytta till sin pappa vid 15 års ålder. Det var då problemen började.

Från början var det små varningssignaler, konflikter i skolan och sena nätter. Han och hans kompisar blev tagna för skadegörelser i samhället. Olle skyllde alltid på skolan i stället för att ta ansvar. Jag såg hur min son förändrades, men han vägrade flytta tillbaka till mig och sina systrar.

Hos sin pappa hade han pengar, frihet, och ingen som satte gränser. Jag försökte prata med Olle, men han vägrade lyssna. Jag tog till och med kontakt med socialtjänsten och en advokat för att höra om det gick att förflytta Anton till mig i stället. Men nej, eftersom han var så gammal bestämde han själv.

Lovade att bättra sig efter straffet

När Anton var 16 år träffade han sin första flickvän Anna. När hon gjorde slut, förföljde han och hotade henne, ­vilket ledde till en polisanmälan. I rättegången framkom att han även misshandlat ­henne. Det ­beslutades att Anton skulle ­placeras på ett SiS-hem med sluten ungdomsvård.

När han kom hem därifrån lovade han att bättra sig och sköta sig. Han skulle fortsätta gymnasiet för han förstod vikten av att ha en utbildning.

Efter knappt ett år hoppade han av skolan för att ­jobba. Han fick ett restaurangjobb och det gick bra till en början. Han var omtyckt av chefen och sina kollegor. Anton jobbade jämt och han tjänade pengar. Men när lönen kom försvann den snabbt, och alltmer tid gick åt till spel och sena kvällar.

Olle hade haft det gott ställt, men med en försämrad hälsa började ekonomin svaja. Olles sambo lämnade honom och hans skulder, obetalda räkningar och lån växte.
Anton stannade kvar, fast Olle knappt kunde bidra till ­Antons försörjning längre.

Anton hittade andra sätt att tjäna pengar, snabba pengar, genom bedrägerier och att sälja narkotika. Den här gången dömdes Anton till rättspsykiatrisk vård i ett år. Jag besökte honom där och möttes av en gråtande pojke som lovade att förändras.

Utnyttjade sin far i bedrägerier

Anton fick jobb igen på en restaurang och han kunde med glädje och stolthet berätta att han fått vikariera för kocken som blivit sjuk. Både gäster och chefen var nöjda med honom. Äntligen trodde vi att livet vänt för Anton.

Men det blev inte så. När Olle hastigt gick bort stod Anton ensam kvar. Han hade nu blivit 25 år. Han fick behålla lägenheten där de bott. Systrarna sörjde sin far också, men inte lika djupt som Anton. Senare fick vi veta att Anton kände sig skyldig till sin fars död, ­eftersom han hade gjort ­bedrägerier i hans namn, och Olle hade inte haft hjärta att ­anmäla sin son.

Antons skuldkänslor och sorg gjorde att han snabbt hamnade i kriminalitet igen. Han åkte ut och in från fängelset. Samma visa varje gång, nu var det sista gången. Han ville inte sitta inlåst mer.

Familjen kände sig hotad

Tro mig, vi i familjen gjorde allt vi kunde för att hjälpa och stötta Anton, men han ­lyssnade inte. Han ville ha pengar av oss, mycket pengar. Då skulle allt ordna sig, menade han.

Hans systrar drog sig undan och jag förklarade för Anton att vi inte ­kunde hjälpa honom med pengar. Men vi kunde finnas där och stötta honom om han ville komma på rätt köl igen.

Det avgörande beslutet kom en höstkväll förra året. Anton åkte hem till sin storasyster Elin för att be om pengar och hotade henne med kniv utanför hennes port, medan hennes son ­Elias skrek av rädsla. Den kvällen ringde jag Anton och sa att vi inte ­orkade mer. Vi älskade ­honom, men inte det han gjorde. Han sa att han förstod.

Sedan dess har ingen av oss haft kontakt med Anton, och hoten har upphört. Men rädslan finns kvar, liksom hoppet att han en dag väljer ett annat liv.