Marika: Jag visste direkt att han var den rätte – tog flera år innan vi sågs igen

Enkla knepen för att komma närmre din partner

Jag kom till Jönköping 1992, jag låg då i skilsmässa och hade två små pojkar med mig. Jag kände ingen i staden men hade fått en lägenhet i ett bra område och var nöjd och glad.

Min äldsta son skulle utredas för autism, eftersom det fanns misstankar om att han hade den diagnosen. Sönerna hade fått plats på förskola, den store i en speciellt inriktad och den yngre i en vanlig grupp.

Min ena syster var på besök hos mig och hade sin lilla dvärgtax Kaos med sig. Det var augusti och varmt ute, så vi tog en promenad för att få lite luft.

Vi hann precis runt huset när en man kom emot oss, gick ner på knä och började prata med Kaos. Taxen var väldigt nöjd. Mannen hade lite för korta jeans och en rutig kortärmad skjorta, han var rödlockig och bar glasögon. Han tittade knappt på oss, helt ointresserad av två unga blondiner i jeanskjolar och solliv. Han hade bara ögon för taxen och han lekte med.

När vi gick vidare sa min syster ”där föll du visst!” och log. Ja, det hade hon rätt i, men jag var inte klar med min skilsmässa och livet med sönerna var ganska svårt.

Studerade till sjuksköterska

Ett halvår senare berättade en av kollegorna till mannen vi mött – jag hade fått veta att mannen arbetade för min fastighetsägare – att han skaffat en kvinna och skulle gifta sig. ”Jaha”, tänkte jag, ”de bra killarna går åt snabbt.”

Under åren som gick fick bägge mina söner diagnoser. De hade mycket stora behov, och mitt liv fylldes av att studera till sjuksköterska och specialisera mig inom psykiatrin. Sönerna utreddes av specialteam och kom med i en stor internationell studie som utfördes via Sahlgrenska i Göteborg.

Det var fullt upp dag som natt. Att studera med två barn tog tid och ork och det var många nätter utan sömn. Avlösning i form av mina föräldrar eller via kommunen skedde oftast en helg i månaden och eftersom jag hade ensam vårdnad om bägge två så blev det mycket fokus på autism.

Det blev några skriverier i tidningar om mina söner, eftersom det på den tiden var ovanligt med både det man nu kallar NPF, neuropsykiatrisk funktions­nedsättning, och psykisk ohälsa. Jag jobbade så mycket som tilläts och livet gick sin gilla gång med mer studier och allt som livet erbjuder.

Mötte mannen igen

Tiden gick och jag började bli van vid att vara det man kallar ensamstående. Det fanns väl ingen man som skulle få för sig att vilja träffa en kvinna med två söner med grava funktionshinder och stora behov.

Så kom dagen när jag köpte hus, för tack vare min fantastiskt stödjande syster hade jag den möjligheten. Efter att ha gått på 52 visningar hittade vi ett som verkade passa bra ur alla synvinklar. Sagt och gjort – jag gick till min fastighetsägares kontor för att säga upp min lägenhet.

Väl där mötte jag honom igen, mannen som berört mig så för flera år sedan. Han undrade om jag hade tid att prata, då han ville få veta mer om det som kallades autism eller Aspergers syndrom. Han visste att jag hade mycket erfarenhet i ämnet och ville nog bara prata av sig lite.

Fick ett telefonsamtal

När jag gick därifrån tänkte jag att det fanns en möjlighet att han skulle bli singel, och jag tänkte inte låta honom glömma mig. Handlingskraftigt nog bestämde jag mig för att sätta mig på ett kafé nära hans arbete en dag varje vecka, vilket jag gjorde. Han hälsade glatt varje gång han såg mig.

Vid ett samtal med en av hans kolleger 1,5 år senare berättade hon att mannen skilt sig och att hon hoppades att han kunde lära sig träffa någon utan att gifta sig. Mitt omedelbara svar var: ”Säg till honom att han kan ringa mig om han bara vill gå ut och träffas utan att gifta sig.”

Sju månader senare hade jag ett missat samtal och lyssnade av telefonsvararen: ”Hej du, är det okej att jag ringer dig?” Jag kände igen rösten direkt och blev väldigt glad. Jag ringde och lämnade ett med­delande att han gärna fick ringa.

Varje dag är en gåva

Vi möttes lördagen den 6 januari på Jönköpings teater. Min plats var 127 (jag har kvar biljetten), sedan gick vi och åt och sedan dess är det vi.

Jag hade ingen tanke på äktenskap, men det ändrade han på, sakta men säkert. Det har nu gått 24 år och varje dag fylls med skratt och glädje. Vi har hunnit med så oerhört mycket och hoppas hinna mer.

Varje dag är en gåva, och när folk frågar oss om framgångsreceptet svarar vi: ”Med rätt personer runt sig är alla dagar, oavsett svårigheter, helt hanterbara.” Så uttryckte sig min man (vi är alltså gifta) vid frågan om vad han tyckte om mig vid vår första träff.