Meénakshi, 48, och Stig, 92: Vår vänskap betyder mycket

Det skiljer nästan 45 år mellan Meénakshi och Stig dom bor i samma trappuppgång och delar ett intresse för hockey och här de berättar om hur de blev vänner.

Foto Jan-Erik Ejenstam

Vänskap kan uppstå i oväntade situationer. Det vet Meénakshi, 48, och Stig, 92 som bor i samma trappuppgång. De blev vänner tack vare av ett gemensamt intresse för hockey samt ett missförstånd...

Det finns änglar på denna jord och en av dem är Meénakshi Bredberg som tar sig fram på elsparkcykel på Jönköping gator, iklädd korallfärgad jacka. Svarta kläder är ingenting för henne – hon älskar starka färger som lyser upp i vintermörkret och hon brinner för att sprida ljus och värme.

Stig Engdahl, 92, kan intyga att detta är sant. Meénakshi, 48, och Stig bor i samma trappuppgång i Jönköping och mellan dem har en stark vänskap vuxit fram. Och allt började med att stadens stolthet, hockeylaget HV 71, skulle spela hemmamatch. Båda är hockeyfantaster och de var på väg till Kinnarps arena.

– Jag stod och väntade på skjuts, berättar hon och ler vid minnet. Då kom det en bil som stannade och jag tog för givet att det var föraren som skulle plocka upp mig.

Meénakshi Bredberg sitter i soffan och berättar om hur hon älskar att sprida glädje till sina medmänniskor.

Meénakshi har en stor vänkrets och älskar att träffa människor oavsett ålder och ursprung.

Foto: Jan-Erik Ejenstam

Hon slet upp bildörren och möttes då av en rejäl överraskning. I baksätet satt tre äldre män som var på väg till matchen och de skulle hämta Stig. Han kom ut och de fick sig ett gott skratt över att Meénakshi försökte stjäla hans skjuts. Och på den vägen är det – tidigare hade de två bytt några ord då de stött ihop i trappuppgången, men de hade aldrig umgåtts.

Sann medmänsklighet

De kom båda i tid till hockeymatchen och sedan den dagen är livet sig inte riktigt likt för någon av dem. Mötet med Stig fick Meénakshi att visa prov på sann medmänsklighet och hon började förse honom med hemlagad mat. Hon är kock till professionen.

Liam och ekorren har en speciell vänskap: ”Hon gillar verkligen människor”

– Jag har alltid lagat mat med kvalitét, säger hon och fortsätter:

Men det är svårt att ordna middag till bara en person och när jag får rester delar jag ofta med mig till Stig

– Jag lever själv och lagar alltid mat och är noga med vad jag äter. Men det är svårt att ordna middag till bara en person och när jag får rester delar jag ofta med mig till Stig.

Stig tackar och tar emot. Hemlagat har han inte varit bortskämd med sedan hans fru gick bort för flera år sedan. Han har bott i huset i 18 år och har nu fått en verklig vän i samma trappuppgång.

Och under pandemin hade de ett mycket speciellt sätt att umgås: påhittig som Meénakshi är bjöd hon in Stig till fikastunder i trappan. Hon dukade med bord och stol för egen del, och han lämnade sin lägenhet och kom ut med rollatorn. Sedan drack de kaffe tillsammans och det var verkliga solglimtar under en tuff period.

När det släpptes på restriktionerna, kunde de träffas hemma hos varandra och när det drar det ihop sig till hockeymatch tittar de ofta på tv ihop.

– Jag har fler kanaler än henne och hon får gärna komma in till mig, säger Stig glatt.

Båda sprider glädje

Stig är en ytterst pigg och vital äldre man. Han har varit domare i hockey, handboll och fotboll och dömt matcher både i Sverige och utomlands. Då fick han lära sig att ta emot både ris och ros och tycker själv att han har klarat coronan bra. Han är van vid både medgång och motgång och ser till att följa med sin tid. Han är till exempel aktiv på Facebook och det har öppnat många dörrar för honom. Där håller han och Meénakshi kontakten, eller så pratas de vid på telefon. Och genom Facebook har han även lärt känna många av hennes vänner.

Nu när jag har blivit äldre känns det väldigt bra att ha en vän i huset

– Nu när jag har blivit äldre känns det väldigt bra att ha en vän i huset, tycker Stig. Visserligen har jag barn i Jönköping, men de bor inte så nära.

Han beskriver Meénakshi som en riktig glädjespridare som bryr sig mer om sina medmänniskor än vad många andra gör, och han har en del att jämföra med. Genom idrotten har han kommit i kontakt med åtskilliga människor, men aldrig träffat hennes like.

Stig Engdahl, 93, sitter i soffan och berättar om att han har levt ett aktivt liv och varit domare i hockey, handboll och fotboll och dömt matcher både i Sverige och utomlands.

Stig tycker om att sprida glädje till sina medmänniskor och hejar glatt på dem han möter när han är ute på stan.

Foto: Jan-Erik Ejenstam

Själv är han också en glädjespridare och när han ger sig ut på stan med rollatorn hejar han glatt till höger och vänster. Han tycker folk ser så ledsna ut, som om de bar hela världens bekymmer på sina axlar.

Jag älskar att få ett leende tillbaka när jag hälsar på okända

– Säkert undrar de vad jag är för konstig gubbe som ropar ”hej”, skrattar han. Men jag tycker att man ska sprida lite solsken. Och jag älskar att få ett leende tillbaka när jag hälsar på okända.

Han och Meénakshi är ett levande bevis på att vänskap kan uppstå oavsett ålder. Det skiljer många år mellan dem, men tack vare hockeyn fann de varandra. Hon har varit hockeyfantast länge. Intresset går som en röd tråd genom hennes liv, liksom viljan att dela med sig.

Föddes i Indien

Meénakshi föddes i Indien och kom som adoptivbarn till Sverige när hon var 2,5 år. Hon är uppvuxen med mamma, pappa, storasyster och lillebror och visade tidigt prov på att hon både kunde baka och dela med sig. Kladdkaka blev en favorit och allra helst bakade hon till andra.

Detta att dela med mig var inget som mina föräldrar försökte tuta i mig – jag hade det inombords

– Vår granne var dagmamma och jag gick in till dem med nybakta kladdkakor som barnen fick smaka på, minns hon. Och just detta att dela med mig var inget som mina föräldrar försökte tuta i mig – jag hade det inombords.

Vad som också kan ha präglat henne är att hennes lillebror har en medfödd cp-skada och att hon tidigt fick lära sig att visa hänsyn. Dessutom blev hennes älskade morfar sjuk när hon var 12–13 år och då tog hon hand om honom.

Meénakshi kom till Sverige som adoptivbarn när hon var 2,5 år och hon står i trädgården framför rosenrabatten intill villan

Som barn var Meénakshi något av en pojkflicka.

Foto: Privat

Men det fanns också tid för lek och bus och som barn var hon något av en pojkflicka. I kvarteret bodde nästan bara pojkar och de blev hennes vänner. Men hon har, som hon uttrycker saken, aldrig riktigt passat in i boxen. Att vara adoptivbarn var inte så vanligt på den tiden och flickkompisarna lyste mest med sin frånvaro. Hon fick till och med byta klass för att få lite bättre kompisar.

16 år gammal flyttade Meénakshi hemifrån. Två år senare gick flyttlasset till Stockholm där hon träffade en kille och tillsammans fick de dottern Felicia, i dag 25.

Men det var destruktiv relation som tärde på henne och när Felicia var nio månader flyttade mor och dotter hem till Jönköping. Men hon var märkt av det hon gått igenom och det tog tio år innan hon kom igen som människa. Och detta tack vare dottern som bestämt sa ifrån och uppmanade henne att gå vidare i livet.

– Jag jobbade hela tiden och var aldrig sjukskriven, säger hon. Men jag var olycklig samtidigt som jag kämpade på – som ensamstående mamma måste man bevisa saker dubbelt upp, vilket kan vara nog så svårt…

Ida och Inka trotsar åldersbarriären – är världens bästa grannar

2:03

Efter reklamen: Ida och Inka trotsar ålderbarriären - är världens bästa grannar

(2:03)

Kom till en brytpunkt

Meénakshi ville inte att dottern Felicia, släkt och vänner skulle uppfatta henne på det viset, så hon bestämde sig för att ta tag i sina destruktiva tankebanor. Hon började söka på nätet för att hitta en väg att bygga upp sig själv och gick noggrant till väga. Hon insåg att det handlade om att skapa lyckan inom sig själv.

– Har man lyckan i livet är man bättre rustad för att möta motgångar, konstaterar hon.

Så sakteliga kom hon på fötter och kunde lämna den nedåtgående spiralen och en ny Meénakshi tog plats på livets scen. I dag är hon glad och positiv och när hon blickar bakåt konstaterar hon att hon alltid gillat baka och fixa, men att hon skulle bli kock var inte givet.

Först utbildade hon sig till grafiker, men sadlade om för 20 år sedan då branschen digitaliserades. Hon kände att hon ville jobba med människor och var först köksbiträde, men valde sedan att utbilda sig till kock. Hon har lagat mat till skolelever i alla åldrar och jobbat i många olika kök. Senaste jobbet var ett verkligt drömjobb. Då var hon var militärkock, men blev permitterad.

Delar med sig

Hon trivs som bäst när hon får samla familj och vänner runt en god bit mat och har hon haft gäster och fått mat över resulterar det i en matlåda till Stig.

– Mat ska vara en njutning, hävdar hon mycket bestämt. Den ska man må gott av och det är något som förenar människor, oavsett ålder och ursprung.

Hennes motto är att delad glädje är dubbel glädje, och det är inte bara Stig som får del av hennes matlådor. Det skulle aldrig falla henne in att kasta mat och andra vänner får också ta del av hennes kokkonst. Om hon har mat över tar hon gärna med till kompisar. Och inte nog med det. Under sommarmånaderna bjuder hon gärna sina Facebookvänner till den närbelägna Vätternstranden och fixar grillpartyn, dit alla som vill är välkomna. Då lastar hon en kärra med tallrikar, glas och bestick och vandrar i väg till stranden, allt medan musiken ljuder från högtalarna.

Jag har alltid med mig lite extra mat, om någon skulle ha glömt att ta med

– Jag uppmanar mina vänner att ta med något att äta och något att sitta på, berättar hon. Och jag har alltid med mig lite extra mat, om någon skulle ha glömt att ta med.

Många vänner

Hon har en stor vänkrets och älskar att träffa människor oavsett ålder och ursprung. Stig med sina 93 är hennes äldsta vän.

– Att prata med Stig ger mig så mycket, då jag inte känner så många äldre människor, förklarar hon och ler mot honom. Jag tycker om att umgås över generationsgränser.

Märta, 81, och Ammar, 29 är vänner för livet – "han är som en del av min familj”

Hennes ambition är att alltid ha ett öppet sinne och hon försöker hela tiden att utvecklas som människa. Hon ser till att skapa minnen och upplevelser och blir lycklig av att se människor blomma upp.

Och dagar är till för att guldkantas: När det ska firas födelsedagar eller den småländska ”Fössta tossdan i mass” brukar hon beställa tårta och bjuda Stig – och han låter sig gärna pysslas om.

Deras vänskap är av den bestående arten. Han tackar henne ur djupet av sitt hjärta och det får henne att må gott.

En annan fin och oväntad vänskap växte fram genom en kontakt hon gjorde på Facebook för några år sedan. Meénakshi ville resa till Kap Verde och fick svar från en kvinna som delade samma dröm.

– Vi bestämde oss för att resa ihop, trots att vi aldrig hade träffats, skrattar hon. Första gången vi såg varandra var på flygplatsen och kemin stämde till fullo.

Det blev början till en vänskap – de är olika som natt och dag men kompletterar varandra.

Men det var långt ifrån självklart att Meénakshi skulle kunna göra resan till Kap Verde. Tidigare brottades hon med svår flygrädsla, men har lyckats bli kvitt fobin genom hypnos.

Och kanske får hon sätta sig på ett flygplan till Indien någon gång framöver. Hon har aldrig sökt efter sina biologiska föräldrar, trots att hennes adoptivmamma många gånger fört saken på tal.

– Jag har inte velat tidigare, men nu känner jag mig tillräckligt stark för att börja nysta i mitt ursprung, säger hon med att varmt leende.