Mia hade hjärntumör – stor som ett äpple

Mia ler mot kameran.

Läkarna menade att 
Mia var deprimerad efter makens oväntade död. Hon mådde allt sämre, men kämpade på. 
När tumören till slut 
upptäcktes blev det 
bråttom.

Få människor utstrålar sådan livslust och energi som Mia Arvidsson, 53 år, i Gränna. Men så har hon också varit på den absoluta botten, kämpat sig tillbaka och har nu blicken fäst framåt.

Hon är en människa som har nära till sina känslor och kan i dag både skratta, gråta och dansa och har bestämt sig för att njuta av livet. Annat var det 2017 och 2018, då sorg och sjukdom kom slag i slag och tillvaron rämnade.

– Jag miste min man Thomas den andra september 2017, säger hon och blir för en stund mycket allvarlig när minnena tränger sig på. Han gick bort i en stor hjärtinfarkt samma dag som vårt barnbarn Charlie skulle döpas.

När hon sedan mådde dåligt och sökte hjälp fick hon till svar av läkarna att det var sorgen och att hon var deprimerad. När hon efter många våndor äntligen röntgades visade det sig att personlighetsförändringen var en stor hjärntumör som vuxit till sig under lång tid.

– När jag först fick beskedet var det nästan en lättnad och det förklarade hela mitt märkliga beteende. Jag hade inte kunnat sörja Thomas ordentligt och varken skrattat eller gråtit. Men när jag fått bilden klar för mig gick mina tankar till barnen: De hade förlorat sin pappa, skulle de nu också mista sin mamma?

Fått en andra chans

Livet ville långt mycket bättre än så, Mias hjärntumör var ofarlig och kunde opereras även om det var i sista momangen. Läkarna i Linköping berättade att om hon hade kommit sex veckor senare kunde utgången blivit en annan.

Hon har fått en andra chans och är övertygad om att Thomas finns med i sin himmel och gläds över att hon får leva vidare.

På sin underarm bär hon en tatuering där det står att ”Alltid vid din sida”. Givetvis åsyftar hon Thomas som fanns vid hennes sida från hon var 17 år och han 19. Då fick de upp ögonen för varandra och höll ihop från första stund. Det var de två och det kunde inget i världen rucka på.

Thomas och Mia gifte sig 1993. Här är deras bröllopsfoto.

Thomas och Mia gifte sig 1993.

– Vi flyttade ihop 1986 och 1989 kom Viktor, minns hon med ett leende. 1992 föddes Ida och ett år senare gifte vi oss.

De var en lycklig familj. Mia jobbade redan då på ett korttidsboende och Thomas sålde vitvaror och var duktig i sitt jobb. För 20 år sedan fick han diabetes men det hindrade honom inte.

Han körde på som vanligt, så också den ödesdigra septemberdagen 2017 då tredje barnbarnet, lille Charlie, skulle döpas. Gästerna var på väg, dopförrättaren likaså, och Mia glömmer aldrig den lördagsmorgonen.

Det är en tröst att veta att han somnade in omgiven av dem han älskade mest

– Thomas hade varit och köpt frallor och vi satt och pratade vid frukostbordet. Sedan skulle han gå ut och klippa gräset medan jag fixade lite därinne.

Hon minns att hon strök en duk när hon hörde Thomas i hallen. Hon gick ner för trappan och upptäckte att maken låg på hallgolvet. Hon reagerade blixtsnabbt och frågade hur det var med honom.

Då reste han sig och sa att det var ”något konstigt” men han lyckades ta sig upp för trappan och satte sig i soffan. Där förlorade han medvetandet och försvann bort.

Mia var chockad men samlad. Hon lar made 112 samtidigt som hon påbörjade hjärt-lungräddning som hon kan genom jobbet. Hon ringde också barnen som bor i närheten och de var snabbt på plats. Men ännu snabbare var räddningstjänsten och en läkare som genast tog sig an honom.

Läkaren konstaterade att Thomas drabbats av en stor hjärtinfarkt och kämpade för att rädda hans liv. Men kampen var förgäves och Thomas rycktes bort.

– Det är en tröst att veta att han somnade in omgiven av dem han älskade mest, säger hon och torkar en tår.

Från barndop till begravning

Samtidigt som detta ödesdrama utspelade sig började en del dopgäster komma. Men i stället för att mötas av välkomnande farföräldrar fick de se räddningstjänstens bilar utanför huset. En del gäster, liksom dopförrättaren, hade de fått tag på och avstyrt dopet men andra kom långväga ifrån och gick inte att stoppa.

– Det var kaos, det var jordbävning, minns hon och skakar förtvivlat på huvudet. Jag var i chock och familjen och gästerna försökte stötta varandra. Till saken hör också att jag mist min mamma bara fyra månader tidigare och inte hunnit sörja henne ordentligt när jag drabbades av detta fruktansvärt hårda slag.

Senare på dagen följde hon med barnen hem och i stället för ett glädjefyllt barndop fick de börja förbereda en begravning. Den minns hon som ljus, vacker och stämningsfull. Det var många som ville ta ett sista farväl av Thomas.

Mia är stark och tog sig igenom detta, men sedan kom vardagen. Hon var 51 år och änka och ställdes mitt under sorgearbetet inför en rad praktiska frågor. Hon hade aldrig behövt tänka på bilen, aldrig betalat en räkning. Det var mycket som snurrade i hennes huvud och inte gjorde det saken bättre att hon blev fruktansvärt mörkrädd.

– Den första tiden hade jag lamporna tända i hela huset dygnet runt, berättar hon.

Hon och barnen försökte stötta varandra och hon fick också hjälp av Räddningstjänstens kristeam. De förklarade för henne att det bästa hon kunde göra var att så snabbt som möjligt ta sig tillbaka till jobbet.

Orkade ingenting

Hon började jobba och det gick så där. Hon kände inte riktigt igen sig själv, men trodde det var sorgen och tog sig igenom en ensam och dyster höst.

– Jag mådde sämre och sämre. På nyårsafton var jag med Viktor och Ida och deras familjer på Rosenlundsbadet i Jönköping och jag minns att jag var så förtvivlad. Jag orkade knappt bada med barnbarnen.

Då började hon bli riktigt orolig och tog kontakt med vårdcentralen i januari 2018. Hon hade fått gräsliga skakningar i kroppen, men läkaren var övertygad om att det handlade om djup sorg och skrev ut tabletter som skulle hjälpa. Och själv trodde hon att hennes tillstånd berodde på att hon var så förtvivlad och gick med på att träffa både kurator och psykolog samt genomgå KBT-behandling.

Mia var ledsen, orolig och svag i kroppen. Hon hade till och med svårt för att ta sig ur bilen och när hon skulle sova kunde hon bara ligga på höger sida – det kändes som om hon var i en helt annan värld.

Men hon vägrade ge upp och på sommaren besökte hon Astrid Lindgrens värld tillsammans med barn och barnbarn. Hon mådde allt annat än bra, men var fullt och fast övertygad om att allt skulle bli bättre bara hon höll igång.

– Vi planerade för en semesterresa till Mallorca på sommaren 2018 och på något vis kom vi iväg.

Mia på promenad med sina barn.

Mia kämpade på trots att hon inte kände igen sig själv. Efter operationen blev hon snabbt den gamla, vanliga, positiva Mia, här på promenad med barnen. Foto: Thommy Hvitfeldt.

Skickades till akuten från psyket

Hon kunde inte cykla och det hände flera gånger att hon ramlade ur sängen. För säkerhets skull hade hon alltid telefonen bredvid sig när hon låg ner. Livet var nattsvart och läkarna var fortfarande övertygade om att allt gick att härleda till den sorg hon drabbats av. Hon hade fått antidepressiv medicin, men den fick henne att må ännu sämre.

Mitt i detta bedrövliga tillstånd pekade läkarna på vikten av att vara social och att hon skulle försöka komma iväg till jobbet. Hon gjorde så gott hon kunde, men blev hemskickad av kollegerna då hon inte klarade av ett arbetspass. Hon var för deprimerad, trodde jobbarkompisarna.

– Jag var sjukskriven men ville följa med familjen på en badutflykt. Då var jag så dålig att jag nästan drunknade i poolen…

Barnen förstod att det var något riktigt allvarligt med deras mamma och de gjorde klart för henne att den resa de planerat till Cypern måste ställas in: Mia skulle aldrig orka. Då fick hon på nytt kontakta vårdcentralen som fortfarande stod fast vid att hon var deprimerad.

– Att gå in i en affär och handla mat var inte att tänka på. I stället åkte jag till Torggrillen och köpte färdiglagad mat och skickade sedan bild på maten till barnen. De måste ju se att jag i alla fall åt.

Mia tillsammans med sina barn Ida och Viktor.

Barnen Ida och Viktor har stöttat Mia och gläds åt att hon mår bättre igen. Foto: Thommy Hvitfeldt.

Kämpaglöden vaknade

Den första augusti 2018 ramlade Mia och kunde inte ta sig upp utan ringde barnen som fick komma och hjälpa henne. Och de tog kommandot: De uppmanade henne att gå och duscha för nu skulle de åka till Länssjukhuset Ryhov i Jönköping.

Ida ringde 1177 och sköterskan hon pratade med trodde också att Mia var deprimerad och sa till dottern ”att de måste söka hjälp via psykvården” – med påföljd att Viktor och Ida körde sin mamma till psykakuten.

Hon fick träffa en psykiatriker som undersökte henne och ställde frågor, men som därefter kom fram till att det inte handlade om någon depression. Det var något annat som spökade och hon hörde inte hemma på psyk utan blev hänvisad till akuten.

De åkte dit och då för första gången blev Mia ordentligt undersökt och röntgad. Det framkom att hon hade en hjärntumör stor som ett äpple i huvudet och genast vaknade kämpaglöden hos både henne och barnen: Detta skulle de klara tillsammans.

– Vårdapparaten drog igång med väldig fart och efter en och en halv vecka opererades jag i Linköping. Personalen där var änglar och jag fick ett fantastiskt fint bemötande, men veckan innan operationen var jag så dålig att jag fick använda rullstol och rullator.

Jag är säker på att han gläds med mig

Det bästa av allt – tumören visade sig vara godartad och någon efterbehandling behövdes inte. Mia återhämtade sig fantastiskt bra och redan första december 2018 var hon tillbaka på jobbet på halvtid. Den första februari i år började hon arbeta heltid och jobbarkompisarna gladdes med henne: Nu var hon den gamla vanliga glada Mia igen.

Hon är i grunden en positiv person som gillar att sprida glädje och omsorg. Och hon är oändligt tacksam över denna livets andra chans som ger henne möjlighet att få följa barn och barnbarn. Hon lever här och nu och är säker på att Thomas tittar till henne och unnar henne denna lycka.

– Han finns med mig någonstans och jag vet att han inte skulle vilja att jag satt och var ledsen och olycklig, ler hon. Jag är säker på att han gläds med mig!

Av Anna Lindau Backlund

Foto: Tommy Hvitfeldt, privat

Mer intressant innehåll hos allas.se: