Mia: Jag tvingade min dotter – ångrar beslutet jag tog

Tjejzonen tipsar: Så skapar du dialog med din tonåring

Vår dotter har alltid varit en soffpotatis som inte varit mycket för att röra på sig. När hon var liten spelade hon knattefotboll, men det blev inte långvarigt.

När hon fyllde 13 år förra året fick hon en egen mobiltelefon, vilket tyvärr gjorde henne ännu mer stillasittande. Varje kväll satt hon som klistrad framför skärmen och jag blev alltmer frustrerad. Det är ju jätteviktigt för barn att röra på sig, det vet alla föräldrar, så på sommarlovet frågade jag min dotter om hon ville börja på någon aktivitet.

När hon svarade ”nej” tänkte jag efter i några dagar och sa sedan att hon faktiskt måste börja med någon aktivitet, annars skulle jag ta mobilen ifrån henne helt. Motvilligt gick hon med på att börja i en dansgrupp som några av hennes klasskompisar dansade i två gånger i veckan.

Aktiviteter fem dagar i veckan

Vi betalade för hela terminen, men efter bara tre veckor sa vår dotter att hon hade tröttnat. Hon sa att det var tråkigt, att hon hellre tog upp fotbollen igen om hon nu var tvungen att ha en fritidsaktivitet.

Jag sa att hon gärna fick börja på fotboll men att hon måste gå på dansen terminen ut, dels för att vi hade betalat dyra pengar för den, dels för att hon måste lära sig att man inte alltid kan ta den enkla vägen ut från saker som är ”lite tråkiga”.

Så anmälde vi henne till fotboll också. Det innebar träning två kvällar i veckan och match varje helg. Men efter bara ett par veckor hade hon tröttnat även på det. Nu blev jag riktigt irriterad och sa att hon minsann måste fortsätta även med fotbollen terminen ut.

Min man tyckte jag var för hård när det fem gånger i veckan uppstod bråk mellan mig och vår dotter när hon inte ville gå på sina träningar och matcher, men jag höll fast vid min ståndpunkt. Gå på aktivitet eller indragen mobil, det var upp till henne. Självklart valde hon inte bort sin telefon, så träningarna – och bråken – fortsatte.

Samtalet fick henne att börja gråta

Tre månader in på terminen hörde vår dotters lärare av sig och sa att hon allt oftare kom till skolan utan att ha gjort sina läxor. Jag trodde att hon gjorde dem på sitt rum på kvällarna, men när jag frågade henne kom det fram att hon sällan orkade göra läxorna efter dansen och fotbollen.

För första gången på länge satt vi ner och pratade med varandra i lugn ton och efter ett tag började hon gråta. Hon sa att hon vantrivdes av att göra saker i grupp och att dansläraren var alldeles för sträng.

Det blev ett uppvaknande för mig. Det var inte bara på grund av lathet hon ville sluta. Det passade henne helt enkelt inte. Jag insåg nu att alla barn inte mår bra av kollektiva fritidsaktiviteter.

Resten av terminen slapp hon träningarna. Vi bestämde ändå att dra ner på hennes skärmtid, vilket har lett till att hon börjat göra något hon verkligen tycker om – att sitta i sin ensamhet och rita. Jag är så glad att vår dotter äntligen har hittat något som passar just henne.