Sofia: Jag förstörde en flickas liv – kommer aldrig glömma den dagen

Annika Jankell om kampen för sin mamma

Det regnar ute. I strida strömmar strilar regnet ner utanför fönstret. Vattnet bildar smutsiga ränder på glaset, och när jag försiktigt knackar med ett finger mot rutan, faller en droppe ner på fönsterblecket.

Precis som en tår, tänker jag och lutar huvudet i händerna. Det ser ut som om någon gråtit.

Ute på gården leker en liten flicka. Hon har ljust, lockigt hår och kan väl vara cirka 2 år. Jag ser på hennes knubbiga armar och ben, och känner värken inne i hjärtat som en stor, växande klump. Hon är också 2 år nu, flickan, vars liv jag har förstört. Hon skulle ha varit som den lilla flickan ute på gården nu, om inte något hade kommit i vägen för henne …

Det regnade den dagen också. Regnet stod som spön i backen och skrämde undan de flesta människor från vägarna. Det var höst, och minnena från en solig sommar glömdes alltmer bort. Träden var nästan kala och de enstaka löv som fanns kvar på grenarna, ryck-tes av och flöt ihop i en klibbig massa på den regnvåta marken.

Jag var bara 18 år då det hände. En pigg och nöjeslysten tonåring, som de flesta i den åldern. Dagen till ära hade jag varit och hämtat ett alldeles nytaget körkort, och ivrig som jag var att komma ut på egen hand för första gången, bad jag att få låna min fars stora Mercedes.

Visst var det dåligt väglag, och visst var jag ovan vid bilen, men det tänkte jag inte så mycket på. Pappa var inte glad över att släppa iväg mig ensam, men eftersom jag var hans enda barn, så hade han svårt att neka mig något.

Jag kommer aldrig glömma det fruktansvärda skriket

Jag hade en lite obehaglig känsla, då jag satte mig i bilen, men då jag såg vägen framför mig, vred jag med ivriga fingrar om startnyckeln. Den stora bilen låg stadigt på vägen, och jag ökade farten mer och mer. Det var härligt att sitta inne i värmen, medan regnet smattrade mot rutan. Härligt att se hur landskapet flimrade förbi, medan bilen spann vidare.

Det var på hemvägen det hände. Det hade börjat skymma, och jag körde alldeles för fort för att hinna hem innan det blev mörkt. Jag såg kvinnan med barnvagnen på långt håll och hade därför ingen tanke på att det kunde hända något.

Det var ingen trafik, vägen var ganska bred, och kvinnan gick inte ens på den sida, där jag körde. Men jag hade inte tagit med hunden i beräkningen. Den lilla svarta pudeln, som sprang ut på vägen mitt framför bilen.

Jag satte hastigt foten på bromspedalen och glömde alldeles bort de våta löv som hade samlats på asfalten. Bilen sladdade, jag vred förtvivlat på ratten, men förgäves. Med ett skrapande ljud törnade den stora bilen mot barnvagnen och släpade den med sig ett långt stycke.

Jag minns än i dag hur den unga mamman skrek vid åsynen av den illa tilltygade barnvagnen. Hon såg ut att vara bara några år äldre än mig och var på väg hem med sin blott sju månader gamla dotter.

Jag satt som förstenad kvar bakom ratten, orkade inte gå ur bilen för att se efter hur det hade gått. Det var först när mamman lyfte upp sitt tillsynes livlösa barn från den blod-stänkta asfalten, som förlamningen släppte.

Jag fick upp bildörren och sprang gråtande fram till den förtvivlade unga mamman. Hunden, som var orsaken till att jag bromsat in så häftigt, hade sprungit iväg.

”Jag menade det inte! Jag menade det inte”, upprepade jag om och om igen medan tårarna strömmade nerför mina kinder.

Efter som jag tyckte – en evighet – kom en bil från motsatta hållet, och mannen ringde omedelbart efter en ambulans. Både jag och den unga mamman fick följa med i ambulansen och när vi kom fram till lasarettet fick jag träffa en sjuksköterska.

Jag befann mig fortfarande i ett chocktillstånd och frågade, med darrande röst.

”Barnet! Hur gick det för barnet?”

Inget kan utplåna min ångest

Systern lugnade mig och sa, ”att barnet levde, men läkarna höll just på att undersöka henne och att de ännu inte visste ifall flickan hade fått inre skador.”

Jag fick lämna sjukhuset efter en stund, för jag hade inte själv fått några skador, men jag var rejält chockad. Så det var inga skador som plågade mig, det var något annat, som satt inom mig och som växte sig större för varje dag som gick. Det var minnet av en krossad barnvagn och en sju månaders blödande baby.

Olycksscenen hade etsat sig fast i mitt inre och fanns där som en ständig påminnelse om mitt brott. Jag kunde vakna om nätterna och uppleva allt det hemska, som om det vore verkligt igen. Att hunden undkom oskadd, var inte till någon tröst för mig, när jag istället förstörde en ung familjs lycka. Jag kan fortfarande höra skriken från den unga mamman då bilen slet barnvagnen ur hennes händer.

Några månader efter den hemska olyckan fick jag min slutgiltiga dom. Det var inte något meddelande om att jag skulle infinna mig i rätten en viss dag, för det rättsliga i historien räknar jag som en bagatell i jämförelse med det andra.

Den värsta domen bestod nämligen av ett utlåtande från den läkare som hade hand om den skadade lilla flickan. Hon skulle få leva, men hennes skador hade gjort henne till invalid. Att få det beskedet var nästan värre än att få reda på att barnet hade dött! Vad hade hon för glädje av ett liv som invalid? Hon som knappast hade börjat leva, när olyckan inträffade.

Mamma och pappa försökte trösta mig, men jag var som förstenad av ånger. Föräldrarna till den lilla flickan bad mig också att försöka glömma. De tog ifrån mig hela skulden, då de tyckte, att jag inte kunde rå för att deras hund hade rusat ut på vägen. Men inte ens deras välmenande ord kunde utplåna min ångest.

Jag åker och hälsar på den lilla flickan ibland. Jag borde väl inte plåga mig själv med att se henne, men jag har en känsla av att jag genom det kan gottgöra henne lite av det onda, som jag var skuld till. Varenda krona jag får över av min lön, när alla fasta utgifter är betalda, går till att köpa kläder och leksaker till den lilla. Jag vet inte, ifall hennes föräldrar tycker om det, men jag måste få döva smärtan i mitt inre på något sätt.

Det är två år sedan det hände, men minnet av olyckan sitter alltjämt som en mardrömslik scen på min näthinna. Jag upplever den om och om igen. Kan inte slita mig från det hemska som hände och som ständigt plågar mig.

Hur skall jag kunna glömma? Hur skall jag kunna sluta förebrå mig själv och bli människa igen? Jag är tjugo år nu! Borde väl börja umgås med mina kamrater i stället för att sitta hemma varje kväll. Men har jag verkligen rätt att vara lycklig? Kan jag få gifta mig och kanske få ett eget litet barn när jag har förstört livet för en ung familj?

Det regnar fortfarande, eller är det bara jag som inbillar mig det? Det kanske bara är inom mig som solen inte skiner…