Min gamla mobbare ville plötsligt bli vän på Facebook

I slutet av nian började min bästa kompis Sandra plötsligt mobba mig och fick med sig alla andra. Det var ett hårt slag och påverkade mig långt upp i vuxen ålder. En dag hörde hon av sig och ville att vi skulle träffas ...

När jag träffar nya män­niskor är jag alltid osäker på om jag duger. Anledningen är att jag blev mobbad i sista årskursen på högstadiet. Och det var inte vem som helst som startade hatet mot mig. Det var min bästa vän Sandra.

I dag har jag ett bra liv. Jag och min man Martin har en dotter, Tyra, på två år. Jag har ett bra jobb som grafisk formgivare och vi har köpt hus fast vi inte ens fyllt 30. Men trots detta har min tid som mobbningsoffer fortfarande stor påverkan på mig. Därför blev jag både förvånad och orolig när jag fick en vänförfrågan av Sandra på Facebook.

Vände mig ryggen

Det hela började i nian. Då hade Sandra och jag varit bästa vänner sedan andra klass. Vi passade bra ihop och jag som varit lite ensam innan fick nu en kompis som var lik mig – lite stillsam och kanske inte direkt poppis i klassen. Men vad gjorde väl det?

Vi hade ju varandra. Så skildes Sandras föräldrar och det blev en uppslitande skilsmässa. Sandra var först slagträ, men när både mamman och pappan snabbt hade skaffat sig ny partner var hon knappt önskvärd hemma hos någon av dem längre.

Sandra förvandlades till en provocerande tonåring som kom i konflikt med alla auktoritetspersoner. Däremot fick hon en ny status hos de tuffa eleverna – de som rökte, hånglade och drack sig fulla på helgerna – och hon vände mig ryggen.

Jag förstod att hon hade det svårt och ville hjälpa henne. Jag har alltid varit bättre än hon i skolan och hjälpte henne mycket. Nu skolkade hon och fokuserade på att ha fest så fort det var föräldrafritt hemma hos antingen mamman eller pappan – och det var det ofta. Jag blev aldrig bjuden. Till slut skickade jag henne ett långt sms där jag undrade varför hon var sur på mig, om jag gjort något fel, och föreslog att jag skulle hjälpa henne med skolarbetet och att vi skulle prata med vår klassföreståndare Pia för att förklara läget. Jag fick inget svar.

Nästa dag stod ett gäng runt Sandra och fnissade och pekade på hennes mobil.

– Elin! Din jävla tjallare, skrek Anton.

Jag fattade inte vad han menade och tittade hjälplöst på Sandra, som hängde på:

– Ja, hon vill i alla fall tjalla för Pia, sa hon och höll upp mobilen. Jag svarade inte utan slog ner blicken, vilket de andra tog som ett bevis på min skuld.

Snart ansåg hela skolan att jag var en tjallare och på min mobil kom sms med hat, inte bara från Sandra utan från en massa nummer som jag inte kände till. Mina föräldrar märkte att jag förändrades och till slut lirkade mamma fram sanningen. De ville ta kontakt med Pia, men jag vägrade. Allt skulle bli värre då. I stället fokuserade jag på skolarbetet.

Ville bli min vän

Det gick bra för mig både i skolan och i livet. Jag träffade Martin, fick mitt drömjobb, lilla Tyra föddes och vi kunde köpa det underbara hus vi nu bor i.

Och nu ville alltså Sandra bli min vän på Facebook. Jag velade länge för jag ville inte ha med henne att göra, men till slut godkände jag hennes förfrågan.

Knappt hade jag godkänt henne förrän jag fick ett långt meddelande på Messenger om hur glad hon var och hur hon ångrade sig över hur hon betett sig mot mig i nian. Hon ville träffas. Jag hade absolut ingen lust, men Martin övertalade mig.

– Du har så mycket fint i ditt liv, det kan hon inte ödelägga på några timmar.

Så till slut gick jag med på att hon fick komma hem till oss, men jag skickade iväg Martin och Tyra till farmor och farfar. När Sandra stod på tröskeln och kramade en bukett såg hon helt vettskrämd ut. Jag blev tvungen att ge henne en kram.

Precis som jag trott blev hon mäkta imponerad över vårt hus, hon tyckte Tyra var jättesöt och att Martin såg trevlig ut.

Trassligt liv

Hennes eget liv var trassligt. Hon hade gått från det ena vikariatet till det andra, hade en sexårig son som bodde mest hon sin pappa. Hon var skild och bodde i en etta. Sandra såg mig i ögonen och sa:

– Du var min bästa vän, Elin. Verkligen. Har aldrig haft någon bättre vän varken förr eller senare. Jag är så ledsen för det jag gjorde. Hade du svikit mig så som jag svek dig hade jag gått under.

Hon grät, jag höll om henne och mina tårar rann också.

– Jag blev väldigt ledsen och det du gjorde påverkar mig fortfarande. Men vi var ju så unga, svarade jag.

När vi hade lugnat oss pratade vi om de goda, glada minnena före nian och när vi skildes sa Sandra:

– Jag är glad att vi träffades.

– Jag också, det var fint att se dig, svarade jag.

När hon stängt dörren kastade jag mig i soffan helt utmattad och när Martin och Tyra kom hem sov jag.

– Ska ni ses igen? undrade Martin när jag berättat om mötet.

– Nej, svarade jag. Ingen av oss föreslog det, så det blir nog inte så.

Det hade varit för svårt att återuppta kontakten igen, men jag är glad över att vi träffades.

Äntligen kunde jag stänga dörren om ett fruktansvärt kapitel i mitt liv.

/ ”Elin”

Mer intressant innehåll hos allas.se: