Kicki: Jag blir så orolig när min katt springer bort!

Se också: Nittio och nykär – En dokumentär om kärlek

Min katt Loranga är en skygg liten kisse. Hon föddes på en bullrig byggarbetsplats och mamman lämnade henne och syskonen då de var tre veckor gamla.

En djurskyddsförening tog hand om ungarna och genom dem blev jag matte åt Loranga. Nu har jag haft henne i tio år och hon har med åren blivit modigare.

Där jag bor finns det en altan direkt ut till en stor gräsmatta med låga hus i grupperingar om tre runt om. Ibland vågar sig Loranga ut för att lukta på gräset eller sola i en av solstolarna.

Vi har det så mysigt vi två, lugnt och skönt. Utom när barnbarnen kommer. Då rusar min lilla katt och gömmer sig.

Min katt gillar inte barn

Höga, gälla barnröster tycker hon är läskigt. Bjuder jag hit vänner på middag och vi är fler än tre blir det också för mycket, tycker hon.

Det var just vid ett sådant tillfälle som Loranga försvann första gången. Jag blev utom mig av oro, och en av mina gäster som stannade över natten hjälpte mig att leta efter henne.

Jag hoppades att mina värsta farhågor inte skulle besannas, men vi tog i alla fall transportburen med oss om hon skulle ligga skadad vid stora vägen.

Sent på kvällen när Loranga hade varit borta i två dygn fick jag en känsla av att hon satt på altanen, så jag öppnade dörren.

Vips kom min lilla kattfröken springande. Hon var både hel och ren, men såg ordentligt uppskakad ut. Vad hade hon varit med om de här dagarna?

Efter det blev jag mer aktsam och lät Loranga vara i sovrummet med stängd dörr när det kom många hem till mig. Det nöjde hon sig med och kurade ihop sig i sin lilla korg med nära till både maten och lådan.

Med tiden tänkte jag att hon kanske ville gå ut och träffa andra katter. Loranga hade alltid varit innekatt och det är ju ett tryggt liv, men visar katten att hon är nyfiken och vill gå ut, då ska hon få göra det.

Det gjorde mig glad och varm inombords när jag en dag såg henne stå och pussa en svartvit misse. Så kom min födelsedag och jag bjöd in några vänner för att fira. Det blev god mat, gott vin och många glada skratt.

Just skratt är något Loranga ogillar, och när vi vädrade en stund passade hon på att smita ut. När hon hade varit borta i två dygn förväntade jag mig att hon skulle dyka upp, men det gjorde hon inte.

Min katt bortsprungen

På tredje dagen blev jag orolig. Min väninna kom förbi för att titta på ett bord som jag tillfälligt ställt in i husets gemensamma förråd.

När jag skulle ta fram bordet som stod längst in hörde jag ett litet jamande.

–Hörde du det där? frågade jag min väninna.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Hon skakade på huvudet och jag trodde att jag hade inbillat mig. Bordet föll henne i smaken och när vi lyfte upp det hörde jag jamandet igen och nu var det starkare.

–Det måste vara Loranga, utbrast jag och tittade mot hörnet där en grannfru hängt några gamla mattor över lastpall. När jag lyfte på mattorna såg jag Lorangas skära nos sticka fram och hon tittade på mig med stora, vettskrämda ögon.

Hon ville inte komma ut frivilligt så jag fick böja mig ner och hala fram henne. Lyckan var stor, men jag var förvånad över att hon inte hade svarat mig alla de gånger jag kallat på henne. Förrådsväggen gränsade till min uteplats och jag hade gått ut och ropat där minst en gång i timmen de senaste dagarna.