Min pappa skaffade permobil trots att jag sa nej – slutade i katastrof
Jag har ett dilemma som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, hur mycket jag än vrider och vänder på det. Jag vill inte agera i affekt, men känner att jag just nu är väldigt känslostyrd.
Det hela började för någon månad sen när min far, som är 80 år, basunerade ut för släkten att han minsann har anmält till kommunen att han vill ha en permobil (eller fyrhjuling som han kallar det). Övriga släkten svarade med glada tillrop, men jag satt tyst och begrundade situationen – med vad som kändes som en stor isande knut i magen.
Det är nämligen så att min far, som jag älskar så mycket, var en helt otroligt urusel bilförare. De sista åren som han hade körkort var det flera tillbud och även en del olyckor, som tack och lov endast slutade med egendomsskador och inga personskador.
Jag kan visst förstå att han känner ett behov av ökad självständighet, men jag känner väldigt starkt att ett transportfordon inte är lösningen. I vår gemensamma syskonchatt hurrar mina tre yngre bröder åt pappas initiativ. De tror nog lite naivt att det kommer innebära att vi inte behöver hjälpa honom i vardagen lika mycket, om han till exempel kan ta sig till mataffären och handla alldeles själv.
Jag är äldst av oss syskon och bor även närmast vår pappa rent geografiskt, så jag vet att framtida trafikincidenter med den här permobilen kommer att landa på mig att hantera. Dessutom, eftersom jag jobbar i vården, så vet jag också hur viktigt det är för pappa att komma ut och röra på sig. En permobil känns med andra ord som ett steg i fel riktning.
Trots min avrådan tog han hursomhelst emot den permobil han fick av kommunen. Han var jättelycklig för den, i typ två sekunder... sen fick jag ett panikartat samtal från honom där han berättade att han kört in med permobilen på den lokala pizzarestaurangen och kraschat in i drickakylen.
Jag stod på jobbet när jag tog emot samtalet och förstod inte riktigt hur allvarlig situationen var. Först blev pappa jättesur över att jag inte kunde komma och köra honom till sjukhuset. Ja, det visade sig ju att han inte bara haft sönder kylen på pizzerian, han hade också brutit armen ganska illa. Suck.
Nu är armarna gipsad, ett skadeärende upprättat hos försäkringsbolaget och jag har löst så att han får hjälp i hemmet under konvalescensen av armen. Pappa verkar dock inte ha för avsikt att sluta köra permobil: ”När armen har läkt ska jag ut och köra med min fyrhjuling ju! Nu vet jag ju att jag inte ska köra in den i kylen he he he”, säger han. (Det visste han tydligen inte före olyckan...).
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Eller vad jag kan säga till pappa? Eller vad jag kan säga till mina syskon? Det tar extremt mycket av min energi och jag känner mig otillräcklig på alla fronter. Det gör mig också frustrerad över att ingen lyssnar på mig. Exakt det jag sa skulle hända, hände. Vad tycker ni jag kan göra?
Vänligen,
En dotter som gärna vill säga ”vad var det jag sa”
Vi svarar på ditt dilemma
Ibland är det skönt att bolla sin fråga med en medmänniska. Vi på Allas redaktion är just medmänniskor med 100-tals års erfarenheter av vardagliga utmaningar. Vi är gärna ditt bollplank om du kört fast i dina tankar.
Har du ett dilemma? Skriv till oss här!
Allas svarar
Det låter väldigt klokt att du tagit beslut att inte agera i affekt. Något som kan vara lättare sagt än gjort när det handlar om interaktioner med en föräldrar. Syskon också för den delen.
Mitt bästa råd är att försöka värna om din egen energi och försöka gå vidare. Motstå impulsen att säga ”vad var det jag sa”. Din pappa är vuxen nog och få göra sina egna misstag. Likaså dina bröder. Allt ansvar vilar inte på dina axlar.
Som äldsta dottern vet jag att det är väldigt frustrerande att inte bli hörd, särskilt som man (oftast) är den som har rätt. Men det låter som att du behöver prioritera din egen hälsa just nu. Litegrann enligt principen: Ta på din din egen syrgasmask innan du hjälper andra. Du vet, som de säger under säkerhetsgenomgången på flygplan.
Jag kommer osökt att tänka på ett avsnitt av den amerikanska humorserien Mom, som finns att se i Sverige. Seriens kärna är relationen mellan en mor och dotter som båda är nyktra alkoholister och går på regelbundna AA-möten.
Skådespelaren Allison Janney spelar mamman Bonnie i serien. I en av de senare säsongerna gifter hon sig med en man vid namn Adam. Han är inte alkoholist och går inte till AA. Han går i stället tillAl-Anon, möten som är till för att stötta anhöriga till alkoholister.
I ett avsnitt får han lära sig ett av Al-Anons välkända citat eller motton, detach with love. Översatt till svenska blir det ungefär ”släpp taget med kärlek”. Andemeningen är att din kärlek till personen finns kvar, men att du släpper taget om att fixera kring att vara en problemlösande medberoende.
Varför tänker jag då på det här avsnittet? Jo, för att jag tror att det går att applicera på din situation, även om alkoholproblematik inte är en faktor.
Jag tror att du också kan släppa taget om det ansvar du känner gentemot din familj, men att du kan göra det med kärlek. Kärlek för dina nära och kära, men också kärlek för dig själv. Med andra ord, fokusera på rätt saker och släpp det som stjäl din energi. Släpp taget med kärlek!
Ebba på Allas
Har du ett dilemma? Skriv till oss här!