Moa tog hand om sin lillebror när föräldrarna dog

För Moa var det självklart att ta hand om sin lillebror när föräldrarna gick bort.
Moa och hennes bror Ole har alltid stått varandra nära. Så när de förlorade båda föräldrarna i cancer tvekade Moa aldrig. Hon skulle ta hand om sin lillebror.

Moa förlorade båda sina föräldrar

Moa Wåhlander och hennes bror Ole bor i en 2,5-rumslägenhet i centrala Linköping. Moa berättar att hon köpte lägenheten efter att deras pappa Rolf gick bort sommaren 2015.  Syskonen har alltid stått varandra nära. Så när mamma och sedan också pappa dog i cancer tvekade Moa aldrig. Moa, som då var 17 år, bestämde sig för att ta hand om sin 13-årige lillebror.

– Våra föräldrar finns med oss i vardagen. Vi pratar ofta om dem. Ole tycker exempelvis inte att jag lagar samma mat som pappa gjorde, berättar Moa och ler lite.

När Allers kommer på besök är Ole hos en kompis. Men på en hylla i vardagsrummet finns ett porträtt på en liten treårig lintott. I dag är Ole en gänglig 14-årig kille som går i åttan och gillar att spela dataspel och umgås med kompisar.

Har fullt upp

Moa själv har hunnit fylla 19 år och har fullt upp. I våras tog hon studenten efter att ha gått på ekonomisk linje. Nu jobbar hon heltid som butikschef för en lite exklusivare godisbutik, samtidigt som hon pluggar le darskap på Linköpings universitet.

– Gör man bara saker som man tycker är kul är det lätt att hålla ett högt tempo. Och jag har jobbat på helgerna sedan jag var 14 år, berättar hon.

Arbetet som butikschef fick Moa ett halvår innan hon slutade gymnasiet.

– Pappa var också chef. Kanske har jag fått det här intresset från honom, säger hon och visar en stor tavla som hänger på ena väggen i vardagsrummet.

Den är en målning av Moa och hennes pappa. Hon berättar att den är målad av en kompis efter ett foto som togs när pappa låg på sjukhuset.

Miste båda föräldrarna

Att mista både mamma och pappa när man ännu är ung är något som de flesta människor i Sverige slipper vara med om. För Moa och brodern Ole är det en stor sorg. Men det har också inneburit att de båda syskonen har fått en väldigt stark gemenskap.

– Vi har alltid haft en bra relation och stöttat varandra. Jag är jätteglad över att vi bor ihop och har varandra. Ole är en sådan härlig kille.

Moa tycker att de även kompletterar varandra.

– Jag är den utåtriktade, medan Ole är mer lugn och eftertänksam. Och så är han väldigt bra på tekniska prylar. Det var Ole som installerade allt det tekniska när vi flyttade in här i lägenheten.

Mamma fick bröstcancer

Moa och Ole tillbringade sina första år i livet mestadels hos mamma Gudrun. Deras föräldrar var skilda och syskonen bodde hemma hos mamma i veckorna och träffade pappa under helgerna. Men när Moa var tre år gammal diagnostiserades mamman med bröstcancer.

– Men vår mamma var väldigt envis. Hon gav aldrig upp. Mamma visste att hon inte skulle greja cancern. Men hon gav ändå inte upp.

Med en mamma som kanske inte alltid riktigt orkade blev det naturligt för Moa att hjälpa till.

– Under hela min barndom har jag hjälpt till med det jag har kunnat, både i hemmet och med att ta hand om min lillebror.

Moa berättar att hon var medveten om att mamma var sjuk och inte skulle leva för alltid. Sista tiden hade hennes mamma lasarettsanknuten hemsjukvård, så kallad LAH.

Mamma gick bort

När Moa var 9 och Ole 4 år gick deras mamma bort i cancer, 43 år gammal.

– Det var jobbigt. Men då hade vi i alla fall pappa. Vi visste att han skulle finnas där för oss.

Och som barn sörjer man på ett annat sätt än vuxna, tror Moa.

– Visst är man ledsen. Men man orkar inte vara ledsen hela tiden. Barn är mer av överlevare än vuxna.

De båda syskonen flyttade hem till pappa Rolf.

– Ole kommer nästan inte ihåg hur det var med mamma eftersom han var så liten. Livet hos pappa har spelat en större roll för honom.

Hos pappa fortsatte livet som vanligt med skola och kompisar.

Pappa insjuknade

Men så vintern 2015 insjuknade deras pappa Rolf, 69 år, i prostatacancer.

– Det kändes som om allt upprepade sig. Och när pappa hamnade på samma avdelning som mamma hade vårdats vid insåg jag att det inte fanns något att göra.

Prognosen var god ända tills han hastigt drabbades av en infektion. Någon behandling kunde inte sättas in. Och två veckor senare, sommaren 2015, somnade deras pappa in, lugnt och stilla.

– Vi fick ett värdigt avslut med pappa. Vi hann säga alla de där fina sakerna till varandra.

Moa berättar att det på slutet gick väldigt fort både för pappa och för mamma.

– De var färdiga med livet. Och när de kände att det även var okej för oss, släppte de taget.

Deras pappa har tre vuxna söner sedan ett tidigare förhållande. När pappa Rolf blev sjuk flyttade Moa och Ole hem till sin äldre bror Henrik, under tre månader.

Tiden efter pappans död hamnade de i ett slags vakuum.

– Det var tufft och en stor omställning. När mamma var sjuk fanns alltid pappa där som en trygghet. När pappa gick bort var vi ensamma kvar.

Moa lever ett aktivt liv med många fritidsaktiviteter.

Moa lever ett aktivt liv med många fritidsaktiviteter.

Ville bo ihop

Moa, som skulle fylla 18 år tre månader senare, kände att hon ville flytta till en egen lägenhet, även om det fungerade bra när de bodde hos Henrik.

– Det var absolut den bästa lösningen då. Men jag kände att jag inte ville börja om med någon ny familj. Det var dags att stå på egna ben.

Moa ville också att hon och Ole skulle fortsätta att bo ihop.

– Som 14-åring har man ingen möjlighet att stå på egna ben. För mig var det självklart att jag skulle ta på mig rollen som vuxenstöd för Ole.

När Moa fyllde 18 år ansökte hon om att Ole skulle få bo hos henne. Det var inte självklart att socialförvaltningen skulle anse henne lämplig. Moa intervjua des och så fick hon gå en familje hemsutbildning. Där träffade hon personer som tar hand om ensamkommande flyktingbarn. Det gav henne en hel del perspektiv på sitt eget liv och det hon hade varit med om.

– Många flyktingbarn har inga anhöriga eller någon som bryr sig. Och när de kommer hit har de absolut ingenting. De vet inte ens om de får stanna. Jämfört med dem hade vi det enormt förspänt.

Nervös väntan

Tiden innan Moa fick beskedet om att Olle skulle få bo hos henne var jobbig.

– Ole visste inte så mycket om vad som hände. Jag försökte hålla honom utanför. Men det var svårt med ovissheten. Det tog också lång tid, tre månader, innan vi äntligen fick beskedet att han skulle få bo hos mig. Jag kände en enda stor lättnad när allt löste sig.

I dag har Moa det dagliga ansvaret för sin bror medan halvbrodern Henrik har den formella vårdnaden.

Moa tror att hon har tvingats mogna fortare än andra ungdomar i hennes ålder. Samtidigt har hon ett eget driv, som har följt med henne hela livet.

– Jag är uppfostrad med att allt går. Och precis som mamma ger jag aldrig upp.

Det Moa har gått igenom har också fått henne att fokusera på det som är viktigt i livet.

– Jag omger mig med rätt människor, som tillför mig något. Och jag orkar inte höra gnäll. Det finns så mycket ytligt skit.

Tar sitt ansvar

I dag flyter vardagen på. Moa berättar att både hon och Ole är ganska självgående. Förutom arbetet och studierna gillar Moa att träffa kompisar. Och så har hon sin pojkvän Olle som hon träffade i samma veva som hennes pappa blev sjuk. Olles stöd har betytt mycket för hen ne, inte minst när pappan gick bort.

Ole och Moa delar på hushållsarbetet, men det är Moa som lagar det mesta av maten. Och så skjutsar hon Ole till träningar och hjälper till med läxor.

Den stora skillnaden är att hon måste planera sitt liv lite mer än andra ungdomar.

– Jag ger mig exempelvis inte ut en fredagskväll utan att veta att Ole kan vara hos någon kompis. Han ska inte behöva sitta ensam hemma.

Moa är tacksam för allt hon har och försöker leva i nuet.

– Jag vill fylla mitt liv med en massa roliga saker och fortsätta utvecklas.

Och både mamma och pappa finns där i deras tankar.

– Man får ha sin sorg och vara ledsen. Det är en del av livet. Men man kan inte leva i sorgen. Att vi skulle sluta leva bara för att våra föräldrar inte finns skulle vara det sista de önskade sig.

Av Marita Andersson
Foto: Maria Qvarzell